Själv stod jag nyligen i valet och kvalet mellan att vidareutbilda mig till specialist eller inte. Hos min förra arbetsgivare kunde jag få studielön med 13 000 efter skatt, och hos min nya får jag vidareutbildning med full lön. För en ensamstående är valet inte svårt, och en av flera avgörande faktorer till varför jag valde att byta arbetsgivare. 



Som student går man ner cirka 10 000 i inkomst per kalendermånad. Under ett år betyder det att man förlorar upp till 
110 000 kronor, skattade pengar. Som vidareutbildad får jag 
2 500 mer i lön, vilket blir cirka 1 700 kronor efter skatt. Alltså tar det nästan sex år att tjäna in de pengar som förlorats under studietiden och börja gå plus. 



Skulle jag ha bekostat min egen vidareutbildning enbart genom studielån blir siffrorna riktigt intressanta. 7 000 i lån varje månad, samt en förlorad inkomst på cirka 23 000 i månaden gör att jag under ett års studier förlorar 276 000 kronor i arbetsinkomst, och dessutom drar på mig cirka 80 000 kronor i lån. Det betyder att det skulle ta nästan 17 år är att börja gå ekonomiskt plus på sin utbildning, under förutsättning att den är ettårig.


I stället för att göra mig allt detta besvär, och faktiskt förlora närmare 350 000 kronor, kan jag förbli en "vanlig" sjuksköterska och ta ett enda pass med kvalificerad övertid i månaden (tack vare krisen finns det många sådana pass) och tjäna en summa som motsvarar löneökningen jag får som vidareutbildad — efter att jag arbetat i sex år, märk väl. 


Är det då konstigt att folk inte vill vidareutbilda sig, och att vi har en skriande brist på specialistsjuksköterskor? 



Vad är då lösningen? En idé vore kanske att i viss mån imitera det utbildningssystem läkarna har. Att låta färdiga sjuksköterskor kunna ansöka om ett år med allmäntjänstgöring där de har möjlighet att prova flera 
olika kliniker, med full lön, för att få en chans att välja var och om man vill göra sin specialisttjänstgöring. 


För mig personligen var valet glasklart. Även om jag gärna vill vidareutbilda mig av personliga skäl anser jag att det först och främst är min arbetsgivare som tjänar mest på min specialistkompetens. Då min utökade kompetens kvalitetssäkrar deras verksamhet, anser jag att det är de som ska betala för den. 


Därför valde jag att ta en anställning i kommunen där jag har möjlighet att ansöka om en så kallad utbildningstjänst och vidareutbilda mig med full lön. 


Ett smartare och bättre utbildningssystem som gör att sjuksköterskor kan vidareutbilda sig utan att själva behöva betala för den kompetens arbetsgivaren efterfrågar skulle ge fler och gladare sjuksköterskor som bättre kan ta hand om vår åldrande och allt mer multisjuka befolkning.


Dessutom skulle sjuksköterskor förmodligen i högre grad stanna kvar på sina arbetsplatser och inte som i dag migrera runt i desperat jakt på en arbetsplats som är patientsäker och inte i ständig kris. 


Tina Johansson,

sjuksköterska