Det är liv och rörelse, skratt och hög ljudvolym i räddningstjänstens garage i Vällingby. Ambulansens bårar skjutsas ut, med nya hastighetsrekord, sirener tjuter och nyfikna ungdomar prövar hur det känns att sitta bakom ratten. I en av bilarna sitter Mohammed Hassan, 18 år, och lyssnar koncentrerat på ambulanssjuksköterskan Patrik Hamberg som berättar om Rubens blåsa, om vikten av fria andningsvägar och om hur roligt det är att jobba inom ambulanssjukvården.


”Aldrig en tråkig dag på jobbet”, säger han.


Helst av allt vill Mohammed Hassan bli brandman. Han är en bit på väg; har tagit körkort och kommer att få slutbetyg från gymnasiet. Men om det inte blir räddningstjänsten kan han tänka sig ett jobb inom ambulansen. Han tycker om att hjälpa människor. Har varit med i Lugna gatan och vet hur man bäst hjälper ambulanspersonal i deras arbete.


— Om de kommer till centrum för att ta hand om någon som är skadad ska jag hålla mig undan — och säga åt andra att hålla sig undan — så att de kan göra sitt jobb utan att stressas av en massa folk runtomkring.



Vi är på brandstationen i Vällingby i västra Stockholm, där räddningstjänsten och ambulanssjukvården i Västerort delar lokal. Det är tisdagskväll och kursdag för Människan bakom uniformen, MBU. En kö av ungdomar vill gå den terminslånga kursen och här sitter tolv utvalda killar mellan 15 och 20 år som vill lära känna ambulanspersonal, brandmän och poliser och veta hur de arbetar.


Den här kvällen är det ambulanspersonalen som berättar och visar. Det är fika och film­visning och möjlighet att skriva ner frågor på lappar. På en lapp står det: ”Är ni rädda någon gång?”. Det är de.


— När många personer står i en klunga runt mig utan att backa, trots att jag ber dem. Ibland måste vi ringa polisen för att be om assistens. Ibland kan stämningen vara så hotfull att vi måste åka därifrån, säger ambulanssjuksköterskan Karin Lindgren.


Cecilia Eriksson kan vara rädd när de måste köra fort med påslagna sirener och det är ishalka ute. Anna Björsson när hon kommer hem till en skadad person och tre skjutvapen ligger på bordet. Men det är sällan de känner så. De flesta situationer går att lugna ner.



Från en annan lapp läser Karin Lindgren: ”Vad är det värsta du har varit med om?” Cecilia Eriksson svarar:


— Jag tycker att det är svårt att komma hem till någon som uppenbart behöver hjälp, men vägrar ta emot den. Men allra värst är att möta psykisk ohälsa och att se barn som far illa.


”Hur hanterar ni allt?” Ett första svar kommer blixtsnabbt: ”Åker till macken och köper godis.” Det mer genomtänkta är: med hjälp av kamratstödjare och debriefing.



Filmen som personalen visar är tagen inifrån ambulansens förarhytt. Det är bråttom och vi får följa en vinglig färd genom Stockholmstrafiken där bilisterna är mer eller mindre bra på att väja. Alla hör inte sirenen. Oftast för att de pratar i mobiltelefon eller lyssnar på hög musik.


En man har blivit knivskuren. Vi hör en stressad ambulanssjuksköterska säga att de är framme vid adressen. Sirenerna slås av, för att inte en eventuell gärningsman ska varnas. Ambulanspersonalen avvaktar. Är gärningsmannen kvar i lägenheten? Har polisen hunnit fram? Ingen närmar sig lägenheten innan den har säkrats av polisen.


”Varför kör ambulansen fram till en skadad person och sedan bara står där och väntar?”


Den frågan får de ofta. Anna Björsson, sjuksköterska och en av dem som tagit initiativ till att ambulansen är med på MBU, berättar att det som provocerar folk mest, särskilt i socialt utsatta områden, är när ambulanspersonalen väntar in polisen.


— ”Ni står och väntar bara för att det här beskrivs som ett osäkert område.” Det får vi ofta höra och det stämmer ju inte. Den här kursen ger oss möjlighet att förklara att vi måste tänka på vår egen säkerhet, oberoende av om vi är på Lidingö eller någon annanstans, säger hon.


Angelica Nordahl, lokalpolis i Rinkeby, berättar att det kan ta tid att säkra en olycksplats. Inomhus går det fort, men utomhus kan det ta upp till en halvtimme innan man är säker på att ingen gärningsman finns i närheten. För ambulanspersonalen är det självklart att tänka på den egna säkerheten. ”Blir vi utslagna behövs två ambulanser.”



Det är paus med prat, skratt och kramar. Att bygga relationer är kursens viktigaste syfte. Ungdomar i så kallade socialt utsatta områden har fördomar mot blåljuspersonalen, men fördomarna verkar åt andra hållet också. Mohammed Hassan, han som helst vill bli brandman, säger att han har blivit orättvist behandlad av polisen.


— Jag ska inte skylla på alla poliser men det finns de som trakasserar oss. Men den här kursen är bra för vi lär känna varandra och de ser att vi trevliga och respektfulla.



Anna Björsson håller med. MBU handlar om attityder och om ömsesidig respekt. Kursen har förändrat henne.


— Jag är förstås inte heller fördomsfri och numera tänker jag mer på hur jag låter. Tonen kan bli snäsig när man jobbar ute med mycket folk omkring sig. Vi har ett stort attitydarbete att ta oss an vi också.


Efter varje termin väljer några av ungdomarna som gått kursen att bli MBU-ambassadörer. Det är de som är drivkraften i utbildningen. De föreläser och berättar om kursen på sina skolor och fungerar som ett slags garanti för att det är värt att gå den. Ambassadörerna tillhör inte dem som hotar, kastar sten eller bränner bilar, men de känner ofta någon som känner någon. Det är ambassadörerna som sprider budskapet: blåljuspersonalen är till för att hjälpa.


Två av de tolv ambassadörer som finns, Anna och Jordana, är med den här kvällen. Anna gick kursen för ett år sedan och nu sprider hon kunskap om den på sitt gymnasium i Tensta. Hon tycker det är bra att så många killar är här och hoppas att de kommer nästa gång också — när det är polisens dag.


— De flesta killarna gillar inte poliser, men det är för att de inte vet hur det är att jobba som polis. På kursen jag gick ändrade många sig när de förstod att polisen, precis som ambulanspersonalen, hjälper folk, säger hon.


Jordana går sista året på gymnasiet i Stadshagen och har gjort ett gymnasiearbete om det ökade dödliga våldet i förorterna. Hon tror på att MBU kan göra skillnad. Relationsbyggandet ökar förståelsen för blåljuspersonalens arbete och kan förebygga kravaller som bilbränderna i Husby för några år sedan.


— Kursen når ut till ungdomar som kanske känner dem som inte gillar polisen. Att en eller två på kursen har bekanta i de kretsarna och berättar om projektet kan räcka för att en ändrad syn ska sprida sig.



Åter i garaget pågår en rekryteringsoffensiv. Ambulanssjuksköterskan Patrik Hamberg är inte ensam om att se ett ämne i Mohammed Hassan. Yamo Mirbaz, som är brandman, säger att det är klart att Mohammed ska bli brandis. ”Du är ju redan på god väg, eller hur?” Rewan Ahmed, 17 år, står bredvid och lyssnar. Ännu en blivande brandman? Eller ambulanssjuksköterska? Inget av det — han har sin dröm klar för sig.


— Jag ska bli frisör.