Frågan grep tag i henne redan under grundutbildningen. Hur kan man hjälpa människor som inte vill leva längre? Linda Sellin hade träffat sin första patient med självmordstankar och kunde inte släppa taget. Hon ville hitta en väg ut ur den sårbara situationen som personen befann sig i. Att inte vilja dö, men samtidigt inte orka leva.


Hon skrev sin kandidatuppsats om unga suicidnära patienter och efter avslutad sjuksköterskeutbildning började Linda Sellin arbeta inom slutenvårdspsykiatrin vid Västmanlands läns sjukhus i Västerås. Här blev mötet med personer som upplever stark maktlöshet inför livet och ser döden som en utväg en del av vardagen på avdelningen. Även om det är vanligt att patienterna vårdas för suicidtankar upptäckte hon att det saknas mycket kunskap.


— Det slog mig tidigt hur lite vi egentligen visste om vad som hjälper de här patienterna. De får en diagnos och de får behandling. Personalen gör sitt bästa för att bedöma självmordsrisk med hjälp av de skattningsskalor som finns, säger Linda Sellin.


Det måste finnas något mer sjuksköterskor kan göra för de här patienterna, det ingår i omvårdnadsansvaret resonerade hon. I sökandet efter mer kunskap gick hon via specialistutbildningen i psykiatrisk vård till en doktorandtjänst hösten 2012.



I december förra året disputerade Linda Sellin på sin avhandling. Genom djupintervjuer med suicidala patienter och deras anhöriga har hon lärt sig mer. Fokusgruppsintervjuer med sjuksköterskor och forskare inom området bidrog också med viktig kunskap. Det visade sig att patienterna ofta upplevde att de inte fick utrymme att prata om sina tankar kring självmord, eller i alla fall inte fick prata tillräckligt mycket, eller på rätt sätt. Att få en genuin möjlighet att sätta ord på sina tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter visade sig vara betydelsefullt för återhämtningen.


— Det räcker inte att vården ställer diagnos och behandlar, utan det gäller att målmedvetet kunna skifta fokus från ett diagnosperspektiv till ett patientperspektiv. Vad är specifikt och viktigt för just den här personen?



Linda Sellin har utvecklat en guide till samtal och vårdande som kan hjälpa sjuksköterskan och patienten att prata om det allra svåraste. Sätta ord på personens tankar och känslor och ge hjälp att se att det finns andra alternativ än att ta sitt liv.


— Samtalsstödet kan hjälpa sjuksköterskan att vara närvarande, att lyssna och förstå personens individuella behov. Det handlar inte bara om verbal kommunikation utan sjuksköterskan måste tåla att vara med personen där hen befinner sig.


Att samtala med suicidala personer är en komplex färdighet och Linda Sellin beskriver i sin avhandling att det även handlar om en personlig stil, hur sjukskötersk­an har integrerat sina kunskaper och erfarenheter, men också reflekterat över sig själv. Hur ser jag på självmord? Vilka tankar och känslor väcks hos mig? Att bli medveten om sig själv leder fram till en stabil värdegrund att stå på. Det är ett ansvar den som arbetar inom psykiatrin har, menar hon, och något man har rätt att få stöd i av sin organisation genom handledning och kontinuerlig utbildning. 


Det innebär att Linda Sellin har hittat åtminstone ett svar på frågan om hur man kan hjälpa personer som brottas med självmordstankar. Hon har tagit fram både ett förhållningssätt och en samtalsmodell som hon hoppas ska underlätta i vården.


— Med min forskning har jag kunnat fördjupa och nyansera. Det är en förmån att få jobba med de här viktiga frågorna som förhoppningsvis kan bidra till att det kan bli bättre för de drabbade och deras närstående.

 

Ny modell för samtal i psykiatrin

Samtalsguiden som Linda Sellin har utvecklat heter Procats, A personal-recovery-oriented caring approach to suicidality. Den är preliminär och utgör en grund för fortsatt forskning.