Antingen faller man ihop på grund av viljan och alla oändliga försök att bedriva den typ av omvårdnad man är lärd att utföra eller så blir man tvungen att rädda sig själv på patienternas bekostnad. 



Det gör ont att se hur psykisk ohälsa inom psykiatrin blint prioriteras och personen ofta försvinner bakom alla diagnoser och mängder av läkemedel. Etisk kod för sjuksköterskor blir bara en lätt dimma inom psykiatrins väggar. Det finns inte tid och inga resurser. Det finns däremot gamla mönster som är svåra att bryta. 


Man pratar om personen, men man ser inte denne. Man har bara tid att behandla psykos, missbruk, depression et c. Man gör försök att se hela människan, men kommer sällan dit. Det är inte enkelt att ta hand om personer med psykisk ohälsa och behandla det ”osynliga”: psyket. Men det ställer till det ytterligare för både patienter och vårdpersonal när man behandlar psykiska sjukdomar och gör det i tron att man tar hand om hela personen. 


Jag ser en kultur där vårdpersonal har en tillåtande attityd till att se förbi människan man har framför sig och överdriven maktutövning över människors psyke, vilket också kan drabba närstående – och annan vårdpersonal. 
 


Ingen av oss är skyddade livet ut mot psykisk ohälsa. I en vårdstruktur där det finns personal som behandlar patienter utifrån förutfattade meningar och där kunskapen om omvårdnadens betydelse är bristfällig kan vem som helst bli ”den icke följsamme och hopplöse patienten”, bli den osynliga personen med enbart en ”synlig” psykiatrisk diagnos.


Det här är inte ovanligt. Det gör mig, som har valt att utbilda mig till sjuksköterska, besviken. God omvårdnad, patientsäker vård samt etisk kod för sjuksköterskor bör alltid vara de styrande dokumenten. Var och en av oss är skyldiga att följa dem och ta vårt ansvar. 

Sjuksköterska inom psykiatrin