Det räcker att skanna in en streckkod i matbutiken för att få all information som behövs om en viss vara. Så är det inte på operation.


— Det är bökigt och tar tid. Streckkoderna klistrar vi in som en originalhandling i en vanlig pappersjournal. Sedan tvingas vi skriva in varje enskilt referensnummer manuellt i operationsjournalen. Varenda skruv ska registreras. Eftersom det är långa koder blir det lätt fel.


Det säger Åsa Björkman som arbetar på ortopedklinikens operationsenhet vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Vid så gott som varje kirurgiskt ingrepp handlar det om att patienten ska få en protes insatt, skruvar fastdragna och plattor monterade.



Tempot är pressat, varje operation ska genomföras på kortast möjliga tid. Knappt har en operation avslutats förrän det är dags för Åsa Björkman att förbereda för nästa. Trots att pressen ökat tar pappersarbetet i dag längre tid än när hon utbildade sig till operationssjuksköterska för 18 år sedan. Implantaten har ökat i antal samtidigt som det finns betydligt fler sorters implantat.


— Hade vi haft ett system där vi enkelt hade kunna skanna in koderna direkt i journalsystemet hade det självklart underlättat. 


Helst skulle hon vilja att det var kopplat till ett beställningssystem, så att skruvar, plattor och andra implantat alltid blev beställda i tid. 


— Nu får vi skriva ner allt på lappar som vi lämnar till våra chefer som i sin tur utför beställningarna. Ibland missas det, vilket i enstaka fall leder till att operationer måste ställas in, säger Åsa Björkman.



Enligt en tidsuppskattning som gjorts på ortopeden i Umeå tar den manuella hanteringen med att kontrollera, registrera, beställa och klistra in uppgifter om implantat mellan 30 och 40 minuter per operation.



I maj förra året antog EU en ny lag med krav på unika identifikationsnummer (unique device identification, UDI) för medicintekniska produkter och kirurgiska implantat. Lagen ska öka spårbarheten och vara genomförd senast under 2020.


Om det i efterhand visar sig att en viss knäled, ett bröstimplantat eller en hjärtklaff är defekt eller innehåller farliga ämnen ska man med hjälp av UDI-numret enkelt kunna spåra vilka patienter som har fått ett visst implantat inopererat i sin kropp.


— Som våra rutiner och system ser ut i dag är det en väldigt besvärlig process. Då måste vi gå in i varje patients journal för att se om just den patienten har fått implantatet med exakt det batch- eller lotnummer som det handlar om. Alla data ligger huller om buller i journalerna, säger Peter Johansson, sjuksköterska och verksamhetsutvecklare på ortopedkliniken i Umeå.



Flera landsting har börjat utveckla system för automatisk avläsning av streckkoder. Men enligt Peter Johansson är det fortfarande långt kvar tills det finns ett heltäckande och nationellt system som möjliggör och förenklar såväl spårning som lagerhållning.
— Varenda liten butik använder streckkoder för att hålla koll på sina varor. Då känns det helt uppåt väggarna att vi inom sjukvården, som hanterar implantat och förbrukningsmaterial för miljarder, nästan inte har någon koll alls, säger han.