— Vi kan inte luta oss tillbaka när det gäller lönerna. Vi måste komma med något. Vi har en stor grupp missnöjda medlemmar, säger Anna Bergström, Vårdförbundets avdelningsordförande i Gävleborg.


Tillsammans med lokala ordföranden från hela landet, ombudsmän och förbundsstyrelsen, deltar hon i en workshop med ett viktigt uppdrag: att analysera och diskutera vilka kongressbeslut från i våras som är bäst att driva under en avtalsrörelse.


Vårdförbundets centrala avtal med Sveriges kommuner och landsting, SKL, heter HÖK 16 och styr villkoren för Vårdförbundets kommun- och landstingsanställda medlemmar. Om det sägs upp i december går Vårdförbundet in i sin första riktiga avtalsrörelse på åtta år.


Vårdförbundet överväger nu: 

… om förbundets medlemmar tjänar mest på att avtalet sägs upp eller förlängs. 

… vad Vårdförbundet ska kräva i förhandlingarna om det blir en avtalsrörelse.


Förberedelserna har pågått länge. Workshopen är en del av detta — ett nytt sätt att arbeta på för Vårdförbundet, mer demokratiskt än tidigare.


— Nu får vi in kongressbesluten, medlemmarnas vilja, på ett konkret sätt i arbetet med avtalet, säger Camilla Eriksson Sundberg, Vårdförbundets avdelningsordförande i Norrbotten.



Att Vårdförbundet ska sätta kampen för medlemmarnas löner och villkor högst på agendan var kongressen tydlig med. Det handlar om att kämpa för löneutveckling och jämställda löner, tydligare karriärvägar och begränsad beredskap. Men hur och var drivs frågorna bäst? På arbetsplatsen? Genom lokala eller centrala kollektivavtal? Genom påverkansarbete för att få till lagändringar?


Kongressen bestämde som exempel att Vårdförbundet ska jobba för ökad lönespridning, att gapet ökar mellan dem som tjänar minst och dem som tjänar mest. 


Här framhåller vissa deltagare på workshopen risker med att prata siffror, att det kan bygga in begränsningar i ett centralt avtal. Andra ser fördelar med att vara tydlig och att det centrala avtalet kan sätta press i frågor som egentligen hanteras bäst lokalt.