På Bollnästorget luktar det brända mandlar och grillade hamburgare. Det är fullt av tfolk och mellan handelsbodar och våffel­stånd kryssar det gula barntåget sakta fram på väg till dansbanan för att plocka upp nya passa­gerare.


Madeleine Kilsbeck hinner knappt in på torget innan blickarna dras åt hennes håll. ”Åh, titta, så såg man ut förr i tiden! hojtar en äldre dam i glasskön när hon får syn på henne. Är du sjuk­sköterska? frågar hon och drar fram ett litet barn i vagn.


— Jag är barnmorska. Jag har fått bud från statarlängan att värkarna har satt i gång. Fru Johansson väntar sitt sjätte barn så nu kan det gå undan, säger Madeleine Kilsbeck och pustar lite i värmen.


I morse klev hon in i Skansens klädkammare i jeanskjol, t-shirt och sandaler. Tjugo minuter senare steg hon ut på kullerstenarna i de gamla stadskvarteren som Hilda Ebba Andersson, barnmorska i 1920-talets Sverige.


Madeleine Kilsbeck är en av femton barn­morskor som turas om att spela rollen som distriktsbarnmorskan Hilda Ebba Andersson på Skansen. Genom en fiktiv ramberättelse, som bygger på ett koncentrat av flera verkliga personer, gestaltas barnmorskans insats för den svenska folkhälsan.


Berättelsen tar museets besökare drygt hundra år tillbaka i tiden. Redan då har barnmorskan en stark yrkesidentitet. Samtidigt är det en brytpunkt mellan hemförlossning och sjukhusvård och lärlingsutbildningen ska inom kort fastställas till att vara tvåårig.


Mödra- och barndödligheten är hög och barnmorskans uppgift är att rädda liv. Hon kan göra mycket, men inte allt.



— I dag handlar förlossningen om att skapa en upplevelse. Många kvinnor tar för givet att det är säkert att föda barn och är mer fokuserade på att få så positiv upplevelse av förlossningen som möjligt. Det påverkar självklart deras förväntningar på barnmorskan, säger Madeleine Kilsbeck.


Förebyggande mödravård och barnhälsovård kom först på 1930-talet i Sverige och i kombi­nation med att allt fler började föda på sjukhus överlevde fler kvinnor och barn förlossningarna.



På Skansen är Hilda Ebba Andersson på väg till ännu en hemförlossning. Efter nio månader som lärling i huvudstaden praktiserar hon sitt yrke självständigt. Hon har ett eget distrikt och bistår allt från fattiga statarkvinnor till välbeställda grevinnor i stugor och herrgårdar.


Barnmorskan, i vars liv Madeleine Kilsbeck kliver in, föddes 1883 i en lantbrukarfamilj strax utanför Nyköping. Redan under uppväxten drömde hon om att bli barnmorska. Hon önskade att hon hade kunnat hjälpa sin mamma genom de plågsamma förlossningarna då hennes syskon kom till världen.


Eftersom hon är duktig i skolan får Hilda Ebba Andersson möjlighet att utbilda sig till barnmorska i huvudstaden. Efter studierna återvänder hon till Sörmland för att arbeta som privat­praktiserande barnmorska. Från kommunen får hon 800 kronor i lön om året, gratis boende och fri ved. Rummet i Apotekarbostaden är praktiskt eftersom där finns en telefon som de kan söka henne på när det är dags för förlossning, berättar Madeleine Kilsbeck.


Mestadels tar barnmorskan sig fram till familjerna på cykel, men brådskar det kan det hända att hon blir hämtad med häst och vagn — om bonden tycker det är värt att offra sin häst för en födande, vill säga. Det är inte alltid en kvinnas liv skattas högre än boskap.



Vid det här laget börjar barnet i vagnen på Bollnästorget skruva på sig. De ska ju hinna med sälarna också. Madeleine Kilsbeck går vidare men hinner inte många meter innan hon blir stoppad igen, denna gång av ett tyskt par som vill ta en bild.


— Sure, I’m a Hebamme, säger hon rutinerat med det enda ord hon behärskar på tyska. 


Volontärerna som turas om att spela Hilda Ebba Andersson på Skansen har fått en lång lista med översättningar av ordet barn­morska till en mängd olika språk. 


— Nästan alla har sett den brittiska tv-serien Call the midwife och förstår vad midwife betyder, säger Madeleine Kilsbeck.


När besökarna inser att de har en historisk barnmorska framför sig är det som att lyfta på ett lock och ut kommer berättelserna. Om mormor i Norrland som hade en likadan läderväska, om den traumatiska tångförlossningen eller om alla barn som förut föddes hemma på köksborden i Italien. Det blir också en hel del politik, jämförande av olika länders födelsetal och kluriga statistikfrågor.


— Alla har en relation till barnmorskan och yrket väcker nyfikenhet. Även om inte alla förstår att jag är barnmorska på riktigt väcks många funderingar. Jag går lite in och ut ur rollen som Hilda under dagen utifrån vad som passar, säger Madeleine Kilsbeck.



När hon kliver in i statarlängan får hon äntligen hänga av sig den varma rocken. Klädkoderna på Skansen är strikta och kappan bör sitta på när hon vistas ute bland museets besökare.


I det ena av husets två rum bor familjen Johansson som nu ska få tillökning. Trots att det är mitt på dagen och solen skiner ute är det skumt inomhus. Det finns varken elektricitet eller rinnande vatten. I de två utdragssängarna samsas de sju familjemedlemmarna och den nyfödda får nog läggas i en låda eller i tvättkorgen.


Ur den stora väskan tar Madeleine Kilsbeck fram en ren linneduk som hon lägger ut på köksbordet innan hon plockar fram sina instrument. Barnmorskeförbundet har bidragit med allt som behövs för en hemförlossning av 1920-talsmodell; peang, nålförare, tratt och förlossningstång. 


När det var dags för förlossning brukade familjens barn skickas ut ur huset och mannen sättas i arbete. Han fick se till att elden i spisen hölls i gång, att det fanns kokande vatten och att barnmorskan fick sig något till livs.


Barnmorskan tvättade händerna noggrant, först med tvål och vatten och sedan med karbolsyra. Sedan Semmelweis i mitten av 1800-talet upptäckt sambandet mellan barnsängs­feber hos nyförlösta kvinnor och läkare som gick direkt från obduktioner till förlossningar utan att tvätta händerna blev hygien ett av barnmorskans främsta ansvarsområden.


Under förlossningen stannade barnmorskan hos kvinnan hela tiden. Tillstötte några komplikationer tillkallades läkare. Några dagar efter förlossningen gjorde hon ett hembesök för att se hur familjen mådde. Kanske behövde naveln lapiseras? 



För fyra år sedan gick Madeleine Kilsbeck i pension efter många år som barnmorska. Drömmen var att bli skärgårdsbarnmorska, något hon siktade in sig på redan under utbildningen på 1970-talet. Men den gick om intet när tjänsten lades ner så snart den dåvarande barnmorskan gått i pension.


Känslan av bybarnmorska har hon ändå fått uppleva.


— När jag arbetade på mödravården i Botkyrka kom jag kvinnorna väldigt nära och jag märkte att de kände igen mig på stan. En gång skulle jag köpa ett träningskort och kvinnan i kassan kände igen mitt namn på id-kortet utan att titta på mig och började genast berätta hur det hade varit när jag var med på hennes förlossning.


På väg från Skansen ekar artisten Mendez latinopop från Sollidenscenen. Snart ska Madeleine Kilsbeck hänga av sig barnmorskedräkten för detta pass och åka hem. I morgon väntar en ny roll.


— Då ska jag hoppa in extra på mödravården. Det är så kul och då får jag ”bara” vara barnmorska, säger Madeleine Kilsbeck.