Bokomslag 11-18 Om Pesten
Texten är ett utdrag ur boken "Som pesten" av Hanne-Vibeke Holst. (Albert Bonniers förlag 2018)

Det blir en oväntat jäktig natt på den infektionsmedicinska avdelningen på Hvidovre Hospital. Sjukhuset är centrum för den östdanska beredskapen för allmänfarliga sjukdomar, däribland nya former av influensa. Avdelningen inrymmer tjugo isoleringsrum fördelade på åtta sektioner som efter behov var för sig kan försättas i högisoleringsdrift. Mer än tjugo patienter som samtidigt är i behov av högisolering förekommer praktiskt taget aldrig.



Denna natt, då man redan tidigare har tre patienter akut inlagda, två unga gymnasieelever och en förälder, remitteras ytterligare två till högisolering, en lärare och ännu en Albertslundselev som personalen tar emot i full skyddsmundering, det vill säga heldräkt med andningsskydd.


Personalen är speciellt utbildad i hantering av de mest smittfarliga allvarliga infektionssjukdomarna. Även om det vore en utmaning förknippat med vissa risker skulle man till och med kunna åta sig att behandla ebolapatienter. Det har dock av politiska skäl aldrig varit aktuellt, en förfrågan om att ta emot en sjuk afrikansk läkare under ebolakrisen avvisades på regeringsnivå, till personalens indignation. I allmänhet rör det sig om enstaka fall som ofta läggs in på misstanke om smittsamma tropiska sjukdomar hemförda från resor men där misstankarna senare visar sig vara ogrundade.



Så lätt slipper man inte undan den här gången. Att dessa fem patienter är allvarligt sjuka av det H7N9-virus som antingen har påvisats eller kommer att påvisas av mikrobiologerna är bara alltför tydligt. I synnerhet den senast anlände — nittonårige — pojkens tillstånd är kritiskt, han lades omedelbart i respirator och står liksom de övriga under intensiv antibiotikabehandling.



Sjuksköterskan, som i sin rymddräkt står och fyller i Early Warning Score-formuläret, var redan från början orolig för den långlemmade andraringaren med en tatuering på underarmen där venkatetern har satts in. ”Lust for Youth”, står det med svart bläck, amatörmässigt och klumpigt, som om tatueringen blivit till under ett fylleslag på Roskildefestivalen. Sedan hon senast mätte hans score för fyra timmar sedan har poängen stigit från fem till åtta. Puls och blodtryck har sjunkit, men det mest oroande är att medvetandenivån också har gått ner. Den unga patienten reagerar varken på ljud eller smärtstimuli. Hon tillkallar en läkare som enligt direktiven borde infinna sig inom femton minuter. När det äntligen efter en halvtimme dyker upp en läkare, jäktad och försenad på grund av skyddsföreskrifterna, har pojken fått hjärtstopp. 



Anton heter han, han gillar noiserock och mystiska flickor, och utanför i korridoren sitter hans upprivna frånskilda föräldrar och ångrar skilsmässans skyttegravskrig. De tigger och ber att bli insläppta till den unga patienten, som just har flyttat hemifrån och har legat sjuk ensam i andrahandstvåan på Vesterbro. De blir tillsagda att vänta ”medan de arbetar med honom där inne”. När deras önskan beviljas finns inte mer att göra. ”Vi fick inte ens ta farväl”, snyftar modern. Sjuksköterskan beklagar och cyklar med tungt hjärta hem efter detta långa nattpass. Frågar sig själv om hon lämpar sig för det här jobbet och påminner sig om att arbetskamraterna känner likadant. Att förlora barn under ett arbetspass är outhärdligt för alla.


Sedan detta dödsfall rapporterats till chefs­överläkaren, som genast rapporterar vidare till Sundhedsstyrelsen, beslutar man att stänga Albertslunds gymnasium och skicka hem alla eleverna i frivillig karantän. Eventuella nya fall ska antingen isoleras i hemmet eller läggas in på Hvidovre.


”Vad gör vi om vi inte har platser så att det räcker?” tillfrågas chefsöverläkaren under morgon­konferensen.

Just det problemet är han smärtsamt medveten om. Tjugo högisolerade sängplatser kommer att förslå som en tia på Tivoli.



Det är möjligt att man tvekar inom WHO. Men i Danmark är det odiskutabelt att en svår influensa­epidemi är under uppsegling, och även om de gör sitt bästa är det chefsöverläkarens bedömning att den redan har blivit för omfattande för att kunna begränsas. Så svaret på frågan ger sig självt — snart kommer det inte att vara meningsfullt att isolera patienter. Smittan har sluppit lös. Och de har inget vaccin. 


***



För att signalera att han minsann tar situationen på allvar har statsministern kallat in regeringens säkerhetsutskott. Med kort varsel har ministrarna samlats kring sammanträdesbordet på statsministerns kansli på Christiansborg och lyssnar i detta nu till en briefing levererad av Sundhedsstyrelsens högste chef biträdd av den kvinnliga chefen för förebyggande och beredskap. Med sitt fritt hängande gråa hår ser hon ut som ett mellanting mellan en motorcykelspätta och en bohem. På fel sida om klimakteriet.


”Utifrån den aktuella bilden av H7N9-viruset är det vår bedömning att det under de närmaste veckorna kommer att bli allt mer aggressivt och drabba en allt större del av befolkningen”, säger hon.


Man lyssnar uppmärksamt medan hon talar om virulens och severity rate, om mortalitet och mutation och särskilt utsatta grupper.


”Hur många kommer att bli sjuka, och hur hög är den uppskattade dödssiffran?” avbryter statsministern. De har inte hela dagen på sig.


***



”En rimlig uppskattning säger att vi kommer att stå med en smittograd på tjugo procent.”


”Av vilka då?”


”Av den totala befolkningen.”


”Du säger väl inte att en miljon danskar kommer att bli sjuka?” utbrister han med ett leende som säger ”det kan du inte mena”.


”På tio veckor, i bästa fall. I värsta fall blir siffran betydligt högre.” 


”Och hur många av dem kommer att dö?” frågar han i en ton som skulle få de flesta att frisera svaret. Men inte den här Sidenius, hon är kylig som en skarprättare.


”Vi bör förvänta oss mellan noll komma fem och en procent av de smittade.”


”Det är tiotusen dödsfall”, inskjuter justitieministern, som även har läst matematik.


”Tiotusen?” upprepar statsministern vantroget medan oron stiger kring bordet. Den unga hälsoministern, som är på förhand orienterad nickar beklagande och tillägger:


”Och vi väntar oss tyvärr att sextio procent av de tiotusen förväntade dödsoffren kommer att vara barn och ungdomar under tjugo år.”



”Vad?” hör han sig själv utbrista i den snäsiga ton som han brukar reservera för ämbetsmän som kommer med dåliga nyheter eller beräkningar som går emot hans önskemål. ”Sextusen barn och ungdomar. Det kan helt enkelt inte stämma.”


”Det är bara en uppskattning ”, säger Sidenius med saklig orubblighet. ”Om vi hinner få ett vaccin kan vi naturligtvis få ner siffrorna. Men det kräver att vi placerar barn och ungdomar i gruppen särskilt utsatta.” 


”Kan vi inte bara göra det?”


”Jo, om vi vill betala för en extra vaccinleverans utöver det kontrakt vi redan har tecknat via EU. Som det är nu har vi inte på långa vägar beställt tillräckligt många doser för att täcka en så stor del av befolkningen.”


”Hur många kan vi täcka?”


”Fem procent.”


”Vad? Det är ju ingenting!” säger han argt och vänder sig mot hälsoministern. ”Varför har vi beställt så lite?”


Hälsoministern, en ung talang som han väntar sig mycket av, sneglar på en så kallad maggördel, ämbetsverkets direktiv.


”Senast vi stod inför en hotande pandemi fick vi returnera niohundratusen doser vaccin och destruera ännu fler eftersom epidemin klingade av. Finansministeriet har uppmanat oss att göra en mer konservativ bedömning den här gången”, svarar hon och stryker en hårlock ur ansiktet.


”Vad anser Sundhedsstyrelsen?” suckar han. ”Vad gör vi?”



Chefen för förebyggande åtgärder svarar efter att snabbt ha utväxlat blickar med sin högste chef.


”I brist på vaccin måste vi prioritera det vi har. Vi kan ju omdefiniera de kategorier vi tidigare har arbetat med. Göra upp nya listor. Ge barn och ungdomar företräde i vaccinationskön.”


”Vilka står på den nuvarande listan?”


”Kungahuset och regeringen har VIP-platser”, säger hon med en lätt snörpning på munnen som han uppfattar som direkt oförskämd. 


”Men det bör vi nog inte röra vid.”.


”Nej, det bör vi nog inte”, påpekar han syrligt.

Texten är ett utdrag ur boken "Som pesten" av Hanne-Vibeke Holst (Albert Bonniers)