— För mig är det viktigt att få ställa frågorna. Det känns trist att allt har blivit så känsligt för vi behöver verkligen gå till botten med vad som är poängen med att gå ur Vårdförbundet. Jag tycker ju inte att barnmorskor är särskilt osynliga — varken inom förbundet eller i samhällsdebatten.


Jag vet att frågan om en direktutbildning till barnmorska är en anledning till att det finns en konflikt mellan Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet. Åtminstone mellan styrelserna. Jag tycker det är synd — det är en fråga som inte drivs av oss på golvet.



Jag funderar också över hur Barnmorskeförbundet ska lyckas bygga upp lokala organisationer som kan driva både profes­sionsfrågor och villkorsfrågor. Här i Öster­götland — som inte är en av de minsta föreningarna — finns omkring 200 barnmorskor. Är det ett tillräckligt underlag för att hitta dem som vill gå ner i tid för att arbeta fackligt och dem som vill vara fackligt förtroendevalda på arbetsplatsen? 



Jag tror att barnmorsk­or som är missnöjda är det för att de inte har några kolleger som är fackligt förtroendevalda. Problemet är att barnmorskor generellt sett inte är engagerade i fackliga frågor. De som är det är ju engagerade i Vårdförbundet och kommer därför troligen inte att lämna förbundet.


Så är jag orolig för att vi, i de centrala förhandlingarna med Sveriges kommuner och landsting, ska försvinna bland Akademikeralliansens 55 000 akademiker. Fysioterapeuterna, med en stark professionsprofil, lämnade Akademiker­alliansen för att de hade mer att vinna på att förhandla tillsammans med Vårdförbundet. Hur är det tänkt att fungera i lokal, regional och central samverkan? Jag tror att många av oss är okunniga om det.