När Rozita Torkpoor arbetade som sjuksköterska på en minnesmottagning reagerade hon på att det kom så få patienter med utländsk bakgrund. Av 100 patienter var det bara sju som inte hade svenska som modersmål.


— Jag undrade hur det kunde komma sig. I många kulturer är det mer stigmatiserande med sjukdomar som påverkar hjärnan, vilket gör att man ofta väntar in i det sista med att söka vård. Det kan också bero på att det är svårt att veta hur man söker vård eller att anhöriga hjälper till mycket, säger hon.



Rozita Torkpoor jobbar i dag på Migrationsskolan som är en del av Kunskapscentrum demenssjukdomar i Region Skåne. Hon har varit med och anpassat bedömningsinstrumentet Rudas, the Rowland universal dementia assessment scale, till svenska. 


Testet är utvecklat för minnesutredningar av personer med annat modersmål än vårdpersonalens, annan kulturell bakgrund eller låg utbildningsnivå. Frågorna fokuserar på vardagliga situationer som är enkla att förstå, till exempel att memorera en inköpslista till mataffären, och som fungerar smidigt i arbetet med tolk.



Sedan ett år ingår Rudas i de nationella riktlinjerna för demensutredningar. Samtidigt visar färska siffror från Socialstyrelsen att endast hälften av landets landsting och regioner använder Rudas vid minnesutredningar. En tredjedel saknar rutiner för tolkanvändning i samband med utredningarna.


I demensutredningar har tolken en särskilt viktig roll. All tolkning påverkar resultatet och det gäller att inte fylla i eller korrigera patienternas svar för då riskerar utredningen att komma till fel slutsats. På Migrationsskolan utbildar man i dag särskilda minnestolkar som får en halvdagsutbildning i utredning av demenssjukdomar. 


För vårdpersonal finns kurser i hur de kan optimera tolksamtalet och om mångkulturell demensvård.



— Många kommer hit med förväntningar om att få lära sig om olika kulturers särdrag, men blir besvikna. Det finns flera hundra olika kulturer och det går inte att generalisera människor inom en och samma kultur. I stället vänder vi på det och pratar om vårdpersonalens egen kultur. Vad är viktigt för mig själv, hur ser jag på hälsa, vård, familjens roll och vilka fördomar bär jag på?


Kulturkompetens handlar om att vara medveten om hur den egna kulturen påverkar i mötet med andra. Det är ett förhållningssätt och ett sätt att kommunicera på, berättar Rozita Torkpoor.



I stället för att lära sig allt om en specifik kultur förespråkar Migrationsskolan personcentrerad vård.


— Ju mer vi tar reda på om personen vi har framför oss desto lättare kan vi nå patienten. När vi inte delar språket behöver vi ta hjälp av andra verktyg, som tolkar för att patientens önskemål ska komma fram.