Grållan var en lärobok för sjuksköterskeelever som kom ut första gången 1899. Där stod att läsa:

”Sjuksköterskegärningen får ej bliva eller eftertraktas som enbart ett vanligt yrkesarbete, utan den måste ha kvar ett starkt ideellt inslag, något av ett kall och livsuppgift, om icke något för all sjukvårdsverksamhet oersättligt värdefullt skall gå förlorat.”


Grållan var grågrön i färgen, det var därifrån den fick sitt namn. Den är en av de källor som en grupp sjuksköterskor i Örebro använt när de skrivit en bok om hur man lärt ut etik på stadens sjuksköterskeskola från 1894 och framåt. 


Huvudförfattare är Henny Olsson. Hon började som sjuksköterskeelev 1946 och är numera professor emeritus i omvårdnadsforskning.
— När jag var ny var det fortfarande underförstått att yrket var ett kall, även om man inte längre pratade så mycket om det. Det man predikade för oss var att vi skulle idka barmhärtighet och sedlighet, berättar hon.



Långt innan Henny Olsson började i sjukvården hade särskilda ordningsregler skrivits för Örebro länslasarett och de bildade modell för andra sjukhus runt om i landet. Ett regelavsnitt handlade om sjuksköterskorna. ”Sjuksköterska skall iaktta ett Gudfruktigt, saktmodigt och anständigt leverne, med ömhet vårda och med hövlighet bemöta de sjuke.” Den sjuksköterskeelev som betedde sig osedligt skulle skiljas från skolan.


Det var de kristna värderingarna som låg i botten för etiken under många år. Från 1909 och långt in på 1940-talet ställdes krav på att sjuksköterskorna skulle be en bön innan man släckte ljuset på salarna. Henny Olsson minns hur varje kväll som provelev avslutades med att alla sjöng psalmen ”Bred dina vita vingar o Jesus över mig” under övervakning av instruktionssköterskan. 


Den som ville komma in på sjuksköterskeskolorna var tvungen att lämna in intyg från två personer. De skulle gå i god för att den blivande sjuksköterskan hade vad som kallades ”en god vandel”, vilket betydde att varken vara slarvig eller lösaktig. Kontrollen skedde alltså i två led, både vid antagningen och under studierna.


— Man kan ju tycka att det är lite konstigt att det ansågs nödvändigt med den stenhårda kontrollen av eleverna när skolorna var så noggranna med att bara ta in väldigt sedliga elever, kommenterar Henny Olsson lite bistert.


Fram till mitten av 1930-talet måste den sjuksköterska som gifte sig sluta arbeta. En gift kvinna kunde ju inte förväntas ge alla sina vakna timmar åt de sjuka och inte heller anses vara sedlig på det traditionella sjuksköterskesättet — alltså att leva i avhållsamhet. Henny Olsson råkade själv på 1950-talet ut för en äldre arbetskamrats oerhörda upprördhet över att Henny var gift och arbetade. Kollegans anmälan ledde dock ingenstans. Inte minst den akuta sjuksköterskebristen som rådde hade gjort att kravet på att vara ogift hade försvunnit.


Den som antogs som sjuksköterskeelev måste leva ett oerhört inrutat liv. Hon — för vid den här tiden var det enbart ett yrke för kvinnor — bodde på skolan, arbetade hårt, hade ytterst lite fritid och kontrollerades strängt.


— Om man bröt mot reglerna så var det bye-bye, säger Henny Olsson. 


Och visst försvann några, minns hon.


— Vi var trettio elever när vi startade men bara nitton som gick ut.


Etikundervisningen ändrade karaktär allteftersom tiden gick. Från att ha varit en fråga om att följa kristna värderingar fick den allt mer allmänt humana inslag. Samtidigt arbetade äldre kolleger kvar som varit fostrade i det gamla systemet och deras inverkan på yngre elever gjorde att utvecklingen gick ganska långsamt.


Sjuksköterskeeleverna betraktades fortfarande på 1950-talet med stränga ögon. I Örebro var det rektor Maja Johansson som höll disciplinen. När en elev haft en placering på en klinik skulle hon träffa rektorn för att avge en rapport om hur det gått. Mötena inne hos rektorn minns Henny Olsson än i dag. Hon har beskrivit dem i boken som hon och Örebrogruppen har skrivit. 


Först gällde det att knacka på dörren och vänta på en signal att det gick bra att stiga in. Väl inne i rummet skulle blicken vara fäst på rektorn. Man skulle stänga dörren bakom sig med ena handen — utan att vända sig om. Därefter fick man vänta på klartecken att stiga fram. Då gällde det att först niga och sedan gå fram till skrivbordet. 


Under hela samtalet skrev rektor Maja anteckningar i en liten svart vaxduksbok. När samtalet var över gick man baklänges mot dörren, neg igen, öppnade dörren utan att vända sig om och stängde dörren utifrån tyst och försiktigt.


— Hon var alltid väldigt artig, men oerhört strikt och korrekt, minns Henny Olsson, som med tiden kom att bli Maja Johanssons rektorskollega. 


Långt in på 1960-talet var påbudet att alla elever skulle be en tyst bordsbön och därefter niga innan de kunde sätta sig och äta middag, också det ett sätt att markera sin sedlighet.


För att stärka sjuksköterskor i alla länder i sin yrkesroll hade den internationella sjuksköterskeorganisationen International council of nurses, ICN, bildats i början av 1900-talet. Under 1953 kom ICN med den första etiska koden för sjuksköterskor. Den innebar ett slags vattendelare. Från och med nu skulle etikundervisningen vara en självklar del av utbildningen för blivande sjuksköterskor.


Den etiska koden har sedan dess skrivits om många gånger, inte minst för att språkligt anpassas till sin tid. Fortfarande är grunden i stort sett densamma, men när förändringar sker i samhället anpassas också koden. Numera finns till exempel ett stycke som understryker vikten av att inte diskutera sitt arbete på sociala medier.

— Den etiska koden måste sitta i ryggmärgen så att sjuksköterskor i stressade situationer ska kunna fatta blixtsnabba, korrekta och etiskt försvarbara beslut, säger Henny Olsson.

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM