”Jag är nog lite överbeskyddande mot mina arbetskamrater”, säger Annelie som arbetat som sjuksköterska i cirka tio år, de senaste fyra som ambulanssjuksköterska i centrala Göteborg.


Hon tänker också att hon som kvinna kan upplevas som lite mindre provocerande än om en man ställer sig framför den som är arg och hotfull. 


Innan Annelie utbildade sig till sjuksköterska arbetade hon i många år som skötare och undersköterska inom psykiatrin, bland annat på psykiatriska akutavdelningar. Där kan patienter bli extremt hotfulla och farliga, inte minst om de tagits in med tvång. Stökiga patienter är hon van vid. De får henne inte att backa undan. 



För ett par år sedan var hon tillsammans med några yngre manliga kolleger inne i en lägenhet och väckte en patient som hade tagit en rejäl överdos av bensodiazepiner. Det märktes inte minst på andningen, några få andetag i minuten.


Ambulanspersonalen fick liv i honom. I stället för att tacka tog mannen fram en stor kniv som han hotade personalen med.


Annelie, i dag 48 år, sa till de yngre kollegerna att ställa sig bakom henne och placerade sig själv framför mannen, så som hon brukar göra för att skydda sina kolleger.


De tryckte på överfallslarmet. Efter 20-25 minuter kom polisen. Då hade ambulanspersonalen hunnit backa ut ur lägenheten utan att någon blivit skadad. 


— När jag såg kniven blev jag helt iskall. Rädslan kom först efteråt, när vi senare förhördes av polisen. Det var först då som jag fattade vad som hade kunnat hända. Under förhöret var jag på väg att gråta flera gånger. Men det var först när jag kom hem som jag bröt ihop och grät hejdlöst.



I juli i år körde en drogpåverkad man in i ett vägräcke där motorvägarna från Stockholm och Karlstad möts. När Annelie anropade en polisbil som körde förbi blev mannen ursinnig och klippte till henne med tre rejäla knytnävsslag i ansiktet. Ett träffade vänster kindben där Anneli fortfarande har kvar ett märke efter skadan.


Efter det första slaget stod hon kvar och övervägde vad hon skulle göra. Stå passiv? Slå tillbaka? Hon avstod eftersom hon anade att situationen hade kunnat urarta helt, speciellt som bilarna på motorvägen inte saktade ner utan körde på som vanligt, som om ingenting hade hänt. 


— Just då var jag inte rädd. Det är precis som om jag stänger av mina känslor i sådana här situationer. Jag ville först och främst skydda min kollega. Men när polisen äntligen kom var det en av dem som tog mig i famnen och höll om mig. Då kom gråten. Jag kände mig både förnedrad och kränkt.


Vid båda de här tillfällena fick hon hjälp av företagshälsovården. Det hade hon stor nytta av.


— Jag fick prata med en psykolog för att komma igenom processen snabbare. Men efter båda händelserna var jag tillbaka på jobbet dagen efter, det känns bäst så. Där finns kolleger att prata av sig med. Men så fort jag kom hem eller var ledig blev det tufft, då kom alla känslor kring det som hänt tillbaka, säger Annelie.



Trots allt är det relativt sällsynt att någon blir hotad eller slagen i jobbet. Tvärtom är de flesta som Annelie och hennes kolleger träffar i jobbet ytterst tacksamma över den hjälp de får av ambulanspersonalen. Det är i de situationerna hon växer som människa och känner stolthet över det yrke hon valt.



Men det händer då och då. Senast Annelie var med om en allvarlig incident var i slutet av september i år. Hon och kollegan fick ett prio ett-larm till en park i centrala Göteborg. Där hittar de en kraftigt berusad kvinna som är på väg att sjunka i medvetande.


Hon ligger på en bänk och pojkvännen står bredvid. Ambulanssjuksköterskorna väcker kvinnan och frågar om hon vill åka med i ambulansen eller om de ska kalla på polisen.


Kvinnan väljer ambulansen och går frivilligt med dem till bilen, om än med rejäl stöttning av ambulanssjuksköterskorna. Hon placeras i ”andningsstolen”, där personalen normalt sitter för att kunna hålla andningsvägarna öppna på patienter.



Annelie stannar kvar utanför bilen för att fråga mannen om flickvännen har tagit några droger. Plötsligt ser hon hur kvinnan reser sig upp inne i ambulansen och börjar sparka vilt omkring sig. 


Annelie tar sig snabbt in i bilen och lyckas med en kraftig knuff få ner kvinnan i stolen igen. För att lugna ner henne tar hon tag i hennes handleder och drar ihop dem så att hon tvingas ”krama om sig själv”. Kvinnan fortsätter sparka och träffar flera gånger den andra ambulanssjuksköterskan i magen.


Efter en stund lyckas de få ut henne ur ambulansen. Annelie tar fram en penna för att kunna notera kvinnans identitet i journalhandlingen. Då märker hon att tummen på den högra handen inte fungerar.


Efter att mannen lovat att ta med sig flickvännen hem kör ambulanssjuksköterskorna vidare till ortopediakuten på sjukhuset i Mölndal. Där får Annelie sin tumme undersökt av en läkare. Den är inte bruten men en sena eller ett ledband har gått av och ledkapseln är trasig. Handen gipsas, men tummen måste opereras.



Därefter kör de vidare till kirurgiakuten på Östra sjukhuset, där kollegan får buken undersökt. Hon är dock oskadd. Annelie spekulerar lite över om det är för att kollegan är fotbollsspelare som hon tålde de hårda sparkarna i magen.


Annelie blev sjukskriven till slutet av november. Men redan efter 14 dagar var hon i gång och jobbade igen. Dock inte i ambulansen. Så länge gipset var kvar arbetade hon tillfälligt på en slutenvårdsavdelning på Sahlgrenska universitetssjukhuset.



Händelsen är polisanmäld och en avvikelse är skriven. Men Annelie berättar att hon och kollegan i efterhand har tyckt att det hela mest kändes dråplig. Allvaret i situationen går inte att jämföra med knivhotet eller knytnävsslagen som hon utsattes för på motorvägen.


— Det var ju bara maximal otur att min tumme gick sönder, säger hon och skrattar.



Men blev ni rädda där och då?

— Jo, min kollega blev nog det. Hon hade aldrig varit med om en sådan här situation inne i ambulansen tidigare. Själv blev jag mest förbannad. Jag fick inte ens något adrenalinpåslag. Vi hade erbjudit kvinnan ambulans i stället för att kalla på polis och så betedde hon sig på det där sättet, säger Annelie.