Marie Börjesson, barnmorska Gbg. VF 12-18
Marie Börjesson samlar via en stiftelse in pengar till sjuksköterskors utbildning vid Panzisjukhuset. Foto: Tomas Ohlsson

Barnmorskan Marie Börjesson, som till vardags jobbar med hivpatienter på infektionsmottagningen vid Östra sjukhuset i Göteborg, har mer än 20 års erfarenhet av arbete inom olika hjälporganisationer i Afrika.


Våren 2004 kom hon till östra delen av Demokratiska republiken Kongo som koordinator för ett EU-stött humanitärt projekt på Panzisjukhuset. Det hade startats några år tidigare av gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, för att hjälpa kvinnor som överlevt sexuellt våld.


Den första patienten som togs emot hade utsatts för en gruppvåldtäkt och därefter blivit skjuten i vaginan och låren. Det extremt grova våldet sågs till en början som en engångs­företeelse, men snart strömmade patienterna in och i dag har tiotusentals fått livräddande kirurgi och vård.



— I det projekt jag ansvarade för jobbade vi med att ge basal humanitär hjälp till de kvinnor som vistades på sjukhuset, under behandlingar som kunde pågå i uppåt två år. Vi gav dem mat, kläder och basala hygienartiklar. Vi lärde dem olika hantverk, som att sticka och tillverka korgar, för att de skulle kunna försörja sig själva. Många hade fördrivits av sina familjer, eller så fanns det inget att återvända till för att hembyn var ödelagd, säger Marie Börjesson.


Hon minns att kvinnorna som kom till sjukhuset var svårt fysiskt sargade och traumatiserade. En del hade hållits som sexslavar i månader av milisgrupper och våldtagits av många män i rad. Våldtäkterna slutade ofta med att någon sköt sönder kvinnans underliv med sin pistol, eller tryckte upp en bajonett eller en trädgren.


— Det tog lång tid men efterhand kunde vi se en förvandling. När kvinnorna blev respekterade och mötta med värdighet var det som att livet återvände. Vi spelade musik för dem och snart var det flera som började sjunga med och dansa, säger Marie Börjesson.


Andra ljusa minnen som Marie Börjesson bär med sig från tiden på Panzisjukhuset kretsar kring Denis Mukweges sätt att bygga starka relationer. Hon berättar om hur han la armen kring kvinnorna och pratade kärleksfullt och vänligt. 


— Jag blev alldeles tagen av den värme som han visade. Kvinnorna hade utsatts för hemska saker av män, ändå kände de trygghet och hade stort förtroende för honom. Han är en person med stor pondus men som kan möta alla på en jämbördig nivå, inte med ett ovanifrånperspektiv, säger Marie Börjesson.


När hon nåddes av beskedet att Denis Mukwege fått Nobels fredspris tänkte hon: ”äntligen, det var på tiden”. En mer välförtjänt utmärkelse är svår att tänka sig, tycker hon. Men Marie Börjesson ser priset mer som ett sätt för västvärlden att döva ett dåligt samvete, än som en väg framåt för Kongo. 


Efter ett inbördeskrig som tog slut 2003 har läget i landet varit turbulent. Under lång tid har våldtäkter använts som ett vapen. Övergreppen förstör inte bara kvinnornas liv, det splittrar familjer och samhällen. Det används för att fördriva befolkningen från områden som är rika på kobolt, en mineral som används till batterier i mobiltelefoner och annan teknisk apparatur.


— Rebellstyrkor, företag och andra aktörer har ett intresse av att det råder kaos i de aktuella områdena. Då kan de lägga beslag på mark och ostört bryta kobolt. Samtidigt står omvärlden som handlingsförlamad, vi vill bara ha den senaste telefonen eller datorn och tänker inte på konsekvenserna, säger Marie Börjesson.



Även om hon inte varit ute på några internationella uppdrag sedan Kongo 2005 har hon under alla år haft starka band till Panzisjukhuset. Marie Börjesson och hennes man var pådrivande för att en svensk stiftelse skulle donera pengar till nya lokaler för sjuksköterskeutbildningen på sjukhusområdet.


Utbildningen är i dag högt rankad, men många har inte råd att utbilda sig. Därför startade Marie Börjesson tillsammans med sin familj en ny stiftelse där de samlar in stipendiepengar till blivande sjuksköterskor.


— Pengarna skickar vi direkt till vår närmaste kontakt på Panzisjukhuset, de går oavkortat till rätt ändamål. Det känns bra att göra någonting. För så är det, vi kan alla bidra på något sätt — bara vi öppnar ögonen.