Vården är i fas nu. De halvårslånga köerna till hälsoundersökningarna under 2014 och 2015 är borta. Mycket tack vare vårdpersonalen som vågade tänka nytt och kreativt när antalet asylsökande som skulle kallas till hälsoundersökning dubblerades på ett år. Mitt i det pressade läget startades bland annat mobila flyktingteam, triagering av patienter på centralstationen i Malmö och utökad asylvård på många håll.


Innehållet i hälsoundersökningarna har slipats. Större fokus ligger på den psykiska hälsan för att upptäcka dem som behöver hjälp i tid. Personer som varit med om svåra trauman eller har andra tecken på psykisk ohälsa kan behöva remiss till första linjens psykiatri eller specialistvård. 


Till enheten för transkulturell psykiatri vid Akademiska sjukhuset i Uppsala kommer flyktingar och invandrare som är över 18 år för utredning och behandling. Där arbetar psykoterapeuten och specialistsjuksköterskan Anna-Karin Johansson Hyvärinen.


— Som sjuksköterska är man ofta mån om att låta patienten berätta om sina upplevelser, men det kanske inte alltid det som är det viktigaste, säger hon.


Det händer att Anna-Karin Johansson Hyvärinen säger till nya patienter att inte berätta något alls första gången de kommer till henne. Ofta har personerna svarat på frågor om flykten många gånger redan; för handläggaren på Migrationsverket, för gode mannen, personalen på HBV-hemmet och kanske för skolsköterskan. Själv skulle hon inte vilja öppna sig för någon helt främmande person efter bara fem minuter.


Anna-Karin Johansson Hyvärinen menar att man kan göra mycket ändå för att hjälpa. Om patienten till exempel säger att det är svårt att sova kan man prata om sömnhygien utan att gå till botten med den bakomliggande orsaken. Framför allt är det viktig att reflektera över varför man frågar om något och hur man tar emot svaret. 



Flera av Anna-Karin Johansson Hyvärinens patienter är unga, ensamkommande. Enligt en studie från Karolinska institutet i Stockholm, där sjuksköterskan Ana Hagström är medförfattare, har ensamkommande tio gånger högre risk att begå självmord jämfört med jämnåriga i Sverige. Ungdomarna riskerar att hamna mellan stolarna på barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Behovet av förebyggande insatser är stort.


— Att leva i ovisshet om man ska få stanna eller inte kan vara mycket plågsamt. Först har de kämpat för att komma hit, många har upplevt svåra saker innan eller under flykten. Väl här blir kanske inget som de tänkt sig. Då orkar de inte kämpa längre, berättar Ana Hagström.



Ungefär en tredjedel av alla migranter har upplevt svåra trauman och ytterligare en tredjedel har lindriga psykiska besvär.


Anna-Karin Johansson Hyvärinens roll är att stabilisera, att hjälpa patienten att stå ut. Men det betyder inte att hon säger att allt kommer att ordna sig, för det är att ge falska förhoppningar. Det vill ingen ha, säger hon. Med konkreta frågor får patienten hitta sina egna triggerpunkter och de verktyg som behövs för att hantera situationen. 


Hon arbetar också med patienter som har posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, där ångesten kan sätta sig i kroppen och ge fysiska symtom.


— Jag träffade en kvinna som hade fött barn under flykten till Sverige, men barnet överlevde inte förlossningen. Varje gång hon blev det minsta andfådd kom ångesten eftersom det påminde henne om hur hon andats under förlossningen. Vi fick träna mycket på att andas tillsammans, berättar Anna-Karin Johansson Hyvärinen.


I dag satsar många landsting och regioner på så kallat hälsostöd eller hälsoskola för att fånga upp nyanlända. På gruppträffar med en hälsokommunikatör pratar de om hur den svenska vården fungerar, som att man behöver gå till vårdcentralen för att få en remiss till en specialist eller att akuten inte är den rätta platsen för utredning av långvarig smärtproblematik. 


Men även om patienten gör allt rätt händer det att vården säger nej. I alla fall om personen är papperslös eller EU-migrant. Fortfarande nekas många papperslösa hjälp som de enligt lagen har rätt till. Nyligen gick alla professions- och fackliga vårdorganisationer, bland dem Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening, ihop och uppmanade riksdag och regering att värna rätten till vård för papperslösa och EU-migranter.



I ett arbetsrum på Röda korsets huvudkontor i Stockholm huserar vårdförmedlingen för papperslösa. Här finns lite förbandsmaterial, en blodtrycksmanschett och en undersökningsbrits. Att ta hand om patienter är inte den huvudsakliga uppgiften för de tre sjukskötersk­orna som arbetar här. De ser framför allt till att personer får den hjälp de har rätt till inom den offent­liga hälso- och sjukvården. Sjuksköterskans viktigaste instrument är lagen om vård som inte kan anstå från 2013 (se faktaruta). Den sticker de under näsan på alla, från arbetsgivare och politiker till enskilda i vården som avvisat en patient.


— Lagen är snårig och det är inte så lätt att navigera i den. Men vi hjälper gärna till att hitta rätt och det brukar bli en bra dialog, säger sjuksköterskan Johanna Lönn och berättar att hon ser sig själv lite som en kartläsare i lagtexten.


Hon menar att många ser lagen som en begränsning, men egentligen ger den stora möjligheter.


— Det är upp till varje vårdgivare och egentligen kan man ge väldigt mycket vård. Det behöver inte vara akut, utan kan handla om blodtryckskontroll och ett recept på blodtryckssänkande. Att förebygga en stroke är värt mycket, både på individnivå och samhällsekonomiskt, säger Johanna Lönn.


Röda korset håller på med en rapport om vilket stöd vårdpersonalen får från arbetsgivaren när de ska fatta beslut om vem som har rätt till vård. Landstingens och regionernas information till personalen och rutiner kring till exempel fakturering varierar, visar det sig.



Efter flyktingtoppen 2015 skärptes gränskontrollerna, både i Sverige och EU, och allt färre söker asyl i dag. 


Men aldrig förr har antalet flyktingar som behöver skydd i ett annat land varit så stort som i dag. Enligt UNHCR handlar det om 1,2 miljoner, de flesta från Syrien.


Sverige ökade nyligen antalet kvotflyktingar till 5 000 per år efter att länge ha legat stadigt på 1 900 personer årligen. Det handlar om personer med de allra största behoven av skydd i annat land, till exempel familjer med kroniskt sjuka barn, dialyspatienter eller svårt traumatiserade. 


För vården betyder det att de flyktingar som kommer i dag är färre, men sjukare och att nyanlända kommer att dyka upp inom all sorts vård, inte bara i samband med hälsoundersökningar.

.