Du har själv förlorat två barn, tvillingarna Olle och Maya. Vilket bemötande fick du då, 1984?

— Jag fick i stort sett ett bra bemötande, allt var inte dåligt förr. Bland annat mötte jag en otroligt fin sjuksköterska. De som verkligen vågar möta en i en sån situation glömmer man aldrig.

— Men kunskapen har blivit enormt mycket bättre sen dess. Då gick det till exempel inte att få kontakt med en annan familj som mist barn, vilket jag och min man hade velat.

Hur kan det bli ännu bättre?

— Utbildning, utbildning, utbildning! Vårdpersonal måste veta vad de ska göra när ett barn har dött i magen, eller i plötslig spädbarnsdöd. Det ska finnas en självklar manual. Sen finns ju personalens känslor där ändå, ingen kan värja sig mot ett litet barns död.

— Ett barn som dött i magen ska välkomnas till världen och pysslas om som vilket barn som helst. Föräldrarna måste få knyta an till barnet och därmed få tillåtelse att sörja, för att så småningom kunna gå vidare. Förr trodde man tvärtom.

Många drabbade föräldrar söker stöd i olika nät­forum. Hur kan de vara till hjälp?

— Fördelen är att du på en gång kan få kontakt med andra som varit med om samma sak. En nackdel kan vara risken att "fastna" i gruppen och därmed i sorgen. Och inget slår det personliga mötet. Spädbarnsfondens samtalgrupper har betytt allt för många föräldrar.

— Därför är det så viktigt att vårdpersonalen berättar att Spädbarnsfonden finns, och delar ut deras foldrar som finns översatta till flera språk.