Det är så tyst att ett djupt andetag låter som buller. Alla sex i rummet har många års erfarenhet av att jobba med psykiskt sjuka personer. Ändå är de märkbart tagna när psykiatrisjuksköterskan Eva-Marie Norden­adler berättar om den krävande konfrontationen under gårdagen.


Det är morgonmöte hos psykia­trikonsulterna på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge utanför Stockholm. De fyra psykiatrisjuksköterskorna och de tre överläkarna ska ut på sjukhusets vårdavdelningar och träffa patienter som ligger inne för fysiska sjukdomar, men samtidigt mår dåligt psykiskt, vissa sedan tidigare, andra i en akut kris. Men det får vänta en stund.



Eva-Marie Nordenadler var på en kirur­gisk vårdavdelning i går och träffade en patient för första gången. Den unga kvinnan hade efter en magoperation drabbats av flera allvarliga infektioner och även hjärtproblem och därför blivit kvar på avdelningen nästan ett halvår.


Patienten verkade förföljd av otur och hela personalgruppen var engagerad tills en sjuksköterska på avdelningen upptäckte att patienten själv hade höjt pumpens dropptakt så att infusionen med tillsatt kalium droppat in på bara en timme. Hon berättade oroligt för läkaren att patienten nu skulle kunna få hjärtarytmier som tidigare.


Sjuksköterskan utbrast ”det är farligt och självdestruktivt gjort”, vilket fick dem att börja tänka på Münchhausen, en diagnos där personen ständigt söker sig till vården med nya påhittade eller självförvållade åkommor.



När kollegerna sedan flera gånger märkte att infarten var nedkladdad med mat, vilket verkade obegripligt, tillkallade de en psykiater.


— Kvinnans föräldrar var med när kirurgen och psykiatern tillsammans konfronterade henne med sina tankar om Münchhausen. Föräldrarna verkade inte förvånade, men patienten blev väldigt upprörd och vände sig emot oss alla. Hur ska jag göra nu när hon inte vill träffa mig? Jag vill ge henne stöd, berättar Eva-Marie Nordenadler för kollegerna, den dag Vårdfokus följer hennes arbete på Karolinska i Huddinge.


Upptäckten kring patienten har också väckt ilska hos vårdpersonalen på avdelningen. De har tidigare varit oroade och känner sig nu utnyttjade.


— Vårdpersonalen måste förstå att det här är en psykiskt sjuk person. Personer med Münchhausen har ofta varit med om svåra trauman. De riskerar att dö i förtid, inte minst på grund av alla ingrepp de utsätts för i vården. Det måste stoppas nu för den här patienten, säger Margareta Blomdahl-Wetterholm, överläkare i psykiatri och chef för gruppen av psykiatrikonsulter. 


Hon ger Eva-Marie Nordenadler rådet att försöka närma sig kvinnan flera gånger, stå ut med att bli avvisad och tänka ”sårad tonåring”.



Psykiatrikonsulterna bildar en egen avdelning, men hör till psykiatrin på sjukhuset. De jobbar utifrån en modell som är ny i Sverige, men är vanligare i exempelvis England. Målet är att vara en länk mellan somatiken och psykiatrin.


— Ibland fungerar det verkligen bra, som när jag stöttar en person med psykisk sjukdom igenom sin tid som inlagd med en fysisk sjukdom. Jag kan samtidigt bidra till större förståelse hos vårdpersonalen på avdelningen. I slutänden får patienten ett bättre bemötande, säger Eva-Marie Nordenadler.


Men ibland är sjuksköterskorna på vårdavdel­ningarna så stressade att hon knappt kan få kontakt med dem.


— De hinner inte lyssna och fokuserar enbart på patientens fysiska sjukdom. Andra gånger träffar jag bara hyrsjuksköterskor. De är inte alltid engagerade i hur det ska gå för patienten framöver. 


Desto mer känner Eva-Marie Nordenadler att hennes arbete gör skillnad för patienten.


— När jag var yngre hade jag inga tankar på att arbeta inom psykiatrin. Tvärtom så älskade jag den somatiska akutsjukvården, det praktiska med dropp, infarter och snabba behandlingar.


Sedan prövade hon att jobba inom den psykiatriska intensivvården och fastnade för de kämpande patienterna, människor vars inre ofta sätter krokben för dem själva. Hon ville lära sig förstå mer och utbildade sig till specialistsjuksköterska i psykiatri.



Efter några år på en affektivmottagning hittade hon tjänsten som konsult, ett ord som på sjukhus förknippas med specialistläkare, som kardiologer eller infektionsläkare, när de kommer till andra avdelningar för att bedöma patienter med svåra tillstånd.


— Här arbetar vi alla som konsulter och vi psykiatrisjuksköterskor gör också bedömningar. Alla är erfarna och utgår dessutom ifrån bedömningsmallar. Sedan diskuterar vi patienterna i gruppen.


De fyra psykiatrisjuksköterskorna har gått en ettårig påbyggnadsutbildning internt, genom att gå bredvid läkarna, reflektera över verkliga patientfall, lära sig bedömningskriterier och läsa kurslitteratur. Nu är förhoppningen att utbildningen ska ges av Ersta Sköndals högskola. Enheten vill vidareutveckla arbetssättet och sprida det till andra akutsjukhus.


— Där har psykiatrisjuksköterskorna en viktig roll, säger Lars Wahlström, överläkare och tillsammans med Margareta Blomdahl-Wetterholm initiativtagare till konsultpsykiatrin på Karolinska.


Konsultpsykiatrin har inga problem att behålla vare sig läkare eller sjuksköterskor, vilket det är på många andra håll. Här, i de mörka korridorerna i Huddinge, finns teamkänslan alla söker, tillsammans med ständiga utmaningar och utveckling.



Eva-Marie Nordenadler hastar i väg till ett patientsamtal, med en man hon träffat en längre tid. Efter ett långt yrkesliv i finansvärlden, med både högt tempo och blodtryck, sa njurarna ifrån. Han tvingades sluta jobba och börja tillbringa stora delar av dagarna på dialysen. När han sedan förlorade sin fru kom krisen och mörkret bredde ut sig.


— Han tar sig sakta men säkert tillbaka ur depressionen. Det är fantastiskt att följa, säger Eva-Marie Nordenadler.


Själv tycker han att det går sådär, aldrig hade han tänkt gå till en psykiatrisjuksköterska för att prata.


— Men ibland har man inget val, man måste ta emot den hjälp som finns, säger han och buffar retsamt till Eva-Marie Nordenadler, som direkt uppfattar den nya glimten i hans ögon.



Efter samtalet blir det snabblunch med kollegerna Carl Estenfeld och Yvonne Thysell, båda psykiatrisjuksköterskor, i deras gemensamma trånga arbetsrum, där ett litet fikabord tryckts in bredvid tre skrivbord i ståhöjd. Här är ”basecamp”, där de delar det mesta för att orka fortsätta med sina krävande jobb.


Efter lunchen går Eva-Marie Nordenadler på veckomöte med specialistmödravården. Hit kommer blivande mödrar med sjukdomar som medför risker i graviditeten. Två barnmorskor och psykiatrikonsulterna hjälper tillsammans kvinnor med psykiska problem och sjukdomar. 


Barnmorskan Kerstin Hedin berättar om en gravid som missbrukar narkotika.


— Jag har gjort en orosanmälan för det ofödda barnet. Pappan har fått stöd från socialen nu och kan bo på något hotell med den femåriga sonen. Vi håller kontakten, säger hon.


Nu är det snart dags för det nya barnet. Kvinnan behöver hjälp att komma ur missbruket, men bedöms inte vara suicidal.



Patienterna är sköra under graviditeten och inför förlossningen.


— Vi försöker ge dem rätt stöd. De ska klara att ta hand om det lilla barnet som kommer, vilket inte är så lätt när man själv har psykisk sjukdom, säger Eva-Marie Nordenadler.


Tillsammans går de igenom remisserna med en psykiater. Vissa behöver träffa psykiatern, andra ska träffa Eva-Marie som gör en bedömning.


Barnmorskan Kerstin Hedin uppskattar samarbetet med psykiatrisjuksköterskorna.


— Jag kan slappna av mer nu, för allt hänger inte bara på mig. De har kunskap och erfarenhet som jag inte har och de är mer tillgängliga än läkarna.



Patientfallen baseras på verkliga patienter, men uppgifter har förändrats för att skydda anonymiteten.


Så arbetar de:

  • Tillhör psykiatrin, men arbetar med patienter med psykisk sjukdom eller kris på de somatiska vårdavdelningarna och mottagningarna.
  • Fast veckosamarbete med hiv-mottagningen, neurologikliniken och specialistmödravården.
  • Psykiatrisjuksköterskor gör psykiatriska bedömningar och screenar för depression och ångesttillstånd. För vissa patienter kan uppföljning erbjudas efter utskrivning.