Den 83-åriga maken Olof hade hjärtproblem och hade i flera år påpekat biverkningar av hjärtmedicinen för läkarna i öppenvården, men fick inget gehör. Till slut förvärrades symtomen och han blev inlagd på sjukhus. 


— Men man brydde sig inte om anledningen till att han kom in utan koncentrerade sig på ett sår på benet. Massiv antibiotikabehandling sattes in utan förbättring. När jag försökte få till ett samtal med läkaren för att få veta mer och diskutera medicineringen sa sjuksköterskan att han inte hade tid. Det kändes förödmjukande att de inte hade tid att lyssna på mig trots att jag kände till Olofs sjukdomshistoria bäst, säger Inga Hedberg, författare och docent.


Olof blev först inlagd på infektionsavdelningen innan han flyttades till geriatriken. Sammanlagt fick han byta avdelning sex gånger under fem veckor. Han blev sämre, fick hallucinationer och var förvirrad, men ingen granskade hans medicinlista, berättar Inga Hedberg. Innan Olof dog på sjukhuset hade han fått lunginflammation.



Tio år senare vill hon med sin bok Så kan det vara, en fallstudie av svensk sjukvård rikta uppmärksamhet mot äldre i vården, en grupp som får alldeles för lite utrymme i sjukvårds­debatten, anser Inga Hedberg.


Efter makens död beställde hon hans journaler för att försöka förstå vad som hänt. Det visade sig att det saknades mycket information i anteckningarna. Hon gick vidare och bad om all dokumentation som hade med hans fall att göra. Trots att det fanns spaltmeter med anteckningar fattades viktiga uppgifter, som varför han hade sökt vård från början.


— Jag gjorde en anmälan till sjukhuset och till Socialstyrelsen för att påtala bristerna, men det var ingen som ville ta upp ärendet. Det var då jag bestämde mig för att skriva en bok i stället, berättar Inga Hedberg.


Läsare har hört av sig till henne och sagt att precis så var det för deras anhöriga också. Även från vård­personal har hon fått höra att det är viktigt att de här berättelserna kommer fram.


— Det var inte roligt att skriva boken. Jag vet att det finns många empatiska läkare och sjuksköterskor, men samtidigt kan jag inte förtiga det som hänt.


Varför blev det så här, tror du?


— Det handlar om så mycket: ett systemfel, okunskap, bristande kommunikation, tidsbrist med mera. Personalen säger att de inte hinner, samtidigt sitter de framför datorn och dokumenterar. Då hinner de inte, eller tar sig inte tid, att läsa vad som står i journalen och då blir det fel.



Än i dag blir Inga Hedberg ledsen när hon tänker på det som drabbade hennes man.


— Han var visserligen 84 år men vi hade kunnat få flera fina år tillsammans. Men det är inte en sorgebok jag skrivit, utan jag har gjort det i ett försök att bidra till en förbättrad vård för alla äldre som lever i dag. Min förhoppning är att de ska slippa gå igenom samma sak som han gjorde.