Söndagen den 3 juli 2016 skulle bli den sista dagen Therése Söderström fick med sin mamma, där allt var som vanligt. Mamma, 79-åriga Kerstin Söderström, hade levt de senaste 13 åren med en ihållande ryggvärk och fått göra flera vändor till sjukhus på grund av proppar i benen och dåliga höftleder. Men hon var alltid glad och omtänksam. Fortfarande full av energi och kapabel att sköta sitt jobb, som var att hjälpa andra årsrika personer att städa och handla. 
Den söndagen satt Kerstin och Therése på balkongen och pratade om allt mellan himmel och jord, som så många gånger förr. När de på eftermiddagen sa farväl skulle det dröja två veckor innan de sågs igen — och då var allt förändrat.


I mitten av juli 2016 blev Kerstin inlagd på en geriatrisk avdelning vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge med en misstänkt urinvägsinfektion. Hon var förvirrad och trött. Läkarna satte in läkemedel och beställde prover, ändå förvärrades läget för var dag som gick.


— Det var svårt att ta in allt som hände, det gick fort. Nyss hade hon varit så levande och mitt uppe i sitt liv. Det var smärtsamt att stå bredvid och inte kunna göra någonting. Efter knappt tre veckor var allt över, säger Therése.

Enligt dödsorsaksintyget avled Kerstin troligtvis till följd av hepatorenalt syndrom, vilket betyder att njurarna slutar fungera på grund av svikt i levern. I intyget står det att överkonsumtion av tabletter och alkohol var en bidragande orsak.


Therése visste att hennes mamma brukade ta sig några glas vin varje vecka, men det var inga uppseendeväckande mängder. Däremot hade Kerstin under lång tid stått på över 20 olika läke­medel, en del narkotikaklassade. Bland dessa fanns olika typer av oxikodon-preparat, en stark opioid som huvudsakligen ska användas vid svår smärta hos cancerpatienter eller nyopererade. 


Första gången som Kerstin fick opioider utskrivna var efter en steloperation av ryggen 2003. Det skulle hjälpa henne igenom den initiala smärtan. Men hennes dåvarande husläkare förlängde recepten och snart rullade det på utan synbar eftertanke.


Redan 2012 försökte Therése få chefen på Capio vårdcentral i Högdalen att sätta stopp för medicineringen, understödd av sin dotter Johann­a Broth, som är sjuksköterska. Kerstin själv upplevde att medicinerna behövdes och den husläkare som tog över ansvaret 2014 fortsatte på samma spår.


— Mormor kunde ta det dubbla av en normaldos som vi brukar ge till patienter på vårdavdelningar och som en del blir utslagna av. Det hade varit okej om det faktiskt hjälpt henne, men nu var smärtan kvar och en massa bieffekter uppstod. När hon trappade upp doserna blev hon alltmer dåsig, hon ramlade och slog sig flera gånger. Ändå hände inget, säger Johanna.



Förutom att tabletterna nämns i dödsorsaksintyget reagerade personalen vid geriatriken på Karolinska i Huddinge på Kerstins alla mediciner. De uppmanade Therése och Johanna att genast begära ut journaler och läkemedelslistor. 


Bland dokumenten kunde de se att läkaren på mindre än en månad i början av 2015 hade skrivit ut närmare 1 300 oxikodontabletter. När de konfronterade honom fick de förklaringen att han måste ha missat det tidigare receptet.


Kerstin led också av kroniskt obstruktiv lungsjukdom, kol, en riskfaktor eftersom opioider har en andningshämmande effekt. Hon var dessutom kärlsjuk, hade en nedsatt funktion i sköldkörteln och hade alkoholism i släkten. Tydliga varningssignaler.


— Vi sa till dem så många gånger. Vi fick prata till punkt men ingen lyssnade. Jag ser det som att min mamma blev bragd om livet och bestämde mig för att gå till botten med detta och ta reda på om det fanns någon ansvarig, säger Therése. 



Hon vände sig till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som efter mer än ett års utredning kom med ett beslut i november 2017. 


Enligt Ivo hade Kerstin inga diagnoser — inte ens smärtan i ländryggen — som motiverade en regelbunden behandling med den mängd opioider som läkarens förskrivning gav möjlighet till. Ivo kritiserar dessutom den regelbundna behandlingen med långtidsverkande Alvedon på 665 milligram.


Ivo kritiserar också att det inte fanns någon journalförd smärtanalys, ingen utredning om risk för beroende, ingen behandlingsplan som kunde följas upp och inte heller någon utvärdering av opioidernas effekt. Det är grundläggande delar i Läkemedelsverkets behandling­s­rekommendationer vid långvarig smärta. 



Den 19 januari i år inledde Ivo en uppföljande granskning av läkaren. Myndigheten kommer att syna tre andra patientfall där narkotika­klassade läkemedel använts, för att se om det finns generella brister i hans yrkesutövande.


— Det har inte framkommit något som tyder på en systematisk överförskrivning av beroende­framkallande läkemedel av den enskilda läkaren eller på vårdcentralen, säger Stefan Bremberg, chefsläkare på Capio närsjukvård, som i övrigt inte vill kommentera Kerstins fall. 


Samtidigt har Capio bett om ursäkt för det lidande som familjen fått utstå, och har i en intern utredning pekat ut flera förbättringsområden när det gäller förskrivning av narkotikaklassade mediciner. 


— Vi fick rätt, men egentligen hände inte så mycket. Mormor var inte ensam i sin situation, jag ser många inom vården som har alldeles för mycket mediciner. Vi sjuksköterskor har en skyldighet att säga till om vi ser konstigheter i medicineringen, men det gör också att skulden kan läggas på oss. Jag önskar att det införs tydligare regler om hur det ska gå till, att läkaren måste konsultera en specialist och få svart på vitt att opioider är bästa alternativet, säger Johanna. 



Therése var först inne på att stämma Capio för vållande till annans död. Hon tänkte att det skulle kunna tvinga fram en vårdorganisation där chefer måste ta mer ansvar och se till att personalen följer riktlinjer, vetenskap och beprövad erfarenhet. Nu försöker hon i stället påverka politikerna och har nått fram till riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L), som i flera årtionden varit aktiv i frågor som rör narkotikaklassade preparat och läkemedelsberoende. Apotekspersonal anmäler sällan överförskrivning av läkemedel innehållande narkotika eller alkohol till Ivo, något de sedan 2011 är skyldiga att göra. Det har fått Barbro Westerholm att gå vidare med en fråga till social­minister Annika Strandhäll (S):


”Det här innebär att inte minst årsrika personer som ofta använder många läkemedel sam­tidigt, däribland smärtstillande medel, utsätts för onödiga risker. Min fråga är därför vad regeringen gör för att åtgärda dessa risker?”


Anmälningarna har dock ökat något under senare år, från 68 under 2014 till 181 under 2017 och ungefär en tredjedel leder till kritik eller någon form av åtgärd från Ivo.


Varken för överförskrivning eller antal drabbade av läkemedelsberoende finns i dag några tillförlitliga siffror. För att få svar på det skulle regeringen behöva ge Socialstyrelsen, Ivo eller Folkhälsomyndigheten ett särskilt uppdrag. 


— Jag kommer att fortsätta driva på i den här frågan. Jag tror att mamma hade blivit glad om hennes fall ledde fram till en förändring som gör gott för andra, säger Therése