Fortfarande är Stockholms sjukhem en institution i Stockholmsvården och tidigt lockade det Sophia­systrar från den första kvalificerade sjuksköterskeutbildningen. Det kunde inte Magnus Huss ana när han försökte få till det dyra bygget. 


Det första steget togs vid en bal på kungliga slottet. Magnus Huss, en av de främsta läkarna i Stockholm och professor vid Karolinska institutet, hade varit svårt sjuk i lungsäcksinflammation. Men den 28 januari 1860 ansåg han sig vara frisk nog för att gå på bal. En affärsman sökte upp honom där, han hade tjänat mycket pengar och ville ge något av det till en barmhärtighetsinrättning. 



Den här tiden handlade mycket i sjukvården om dödliga sjukdomar som kolera, smittkoppor och dysenteri, som härjade ofta. Men Magnus Huss hade länge sett att vård saknades för fattiga människor med kroniska kroppsliga sjukdomar. I Stockholm fanns Danvikens hospital, liksom några fattighus och en handfull privata inrättningar. Men det räckte inte långt och både vården och vårdmiljön var ofta usel.


Pengarna som affärsmannen erbjöd under balkvällen kom väl till pass. De fick bli en grundplåt till Magnus Huss vision. 


Inte ens en månad senare, den 20 februari 1860, startade Magnus Huss en insamling tillsammans med tre andra läkare. Den som ville ge pengar kunde göra det direkt till någon av de fyra undertecknarna eller ”påteckna de listor, som uti Herr C. E. Fritze’s boklåda finnas”. Bidragen strömmade in, både stora och små, konserter och soaréer hölls till förmån för de fattigas vårdanstalt och 1867 stod bygget på Kungsholmen klart. 



150 år senare finns fortfarande Stockholms sjukhem och drivs som en stiftelse. Berättelsen om hur det blev till finns i en nyligen utgiven bok av Anders Johnson. 
Där står till exempel att läsa om den allra första dagen med patienter:


Den 31 januari 1868 togs de första nio patienterna in på Sjukhemmet. Den allra första patienten var en 85-årig dam som i oktober 1865 insjuknat i lunginflammation som sedan hade utvecklats till en kronisk lungsjukdom. Karl Kjerner skrev i journalen bland annat:
”Patienten kan obehindrat vara uppe och uträtta lindriga sysslor, men blir efterhand sämre. Även den högra lungan angripen och hon avlider några månader efter intagningen.”



Vårdhemmet var inte bara för fattiga utan betalande patienter togs också in. Den som uppträdde ovärdigt, inte betalade eller till exempel drabbades av en allvarlig psykisk sjukdom fick inte stanna. Som mest tog sjukhemmet emot 150 patienter. Behovet var mycket större så ett nytt hem planerades. Dit anställdes den första sjuksköterskan, berättas det i boken:



När Nya Hemmet öppnade 1891 anställdes Ebba Holm som sjuksköterska. Åtta år senare anställdes Maria Henning som översköterska. Hon var den första på Sjukhemmet som var utbildad på Sophiahemmet. Där hade landets första kvalificerade sjuksköterskeutbildning startat 1884. Sjukhemmet skulle under de följande åren anställa flera Sophiasystrar, så kallade »Fior«. År 1899 fick Sjukhemmets kvinnliga personal rätt till 14 dagars tjänstledighet per år efter husmors och översköterskans bestämmelse.


År 1900 intogs på Sjukhemmet den drygt 20-åriga Selma Schalander. Hon hade under en vistelse i Finland drabbats av tyfoidfeber som sedan komplicerades av en ryggmärgsskada. Hon kom att stanna på Sjukhemmet till sin död cirka 60 år senare. År 1950 skrev hon ner sina minnen från de första åren:


”Jag blev mycket vänligt mottagen av syster Maria Henning. Samtidigt med mig kom också en annan patient, hovmarskalkinnan von Mentzer och hon och hennes anhöriga visade mig alltid mycket stor vänlighet. Av dem fick jag också min härliga stol, särskilt beställd hos Froms. Det var den bästa och finaste stol, som fanns på den tiden, och jag har bott i den i 48 år.


Det Nya Hemmet var vid min ankomst tio år gammalt och ansågs så modernt som den tiden var möjligt, men det saknades hiss, elektriskt ljus och inget WC. Badet var nere i källarvåningen. Vi fingo bada varje vecka och då måste vi bäras ned. Även fick vi, som kunde, komma ut alla dagar. Vi bars ned i bärstol och sattes i rullstolar, eller, som jag, bars ned på en bår och fick ligga på den, tills det var tid att bäras upp igen. Maten bars ut.


Personalen bestod av två sköterskor på hela Nya Hemmet och två biträden på varje avdelning. Biträdena började sin dag klockan halv sju och arbetade till halv tio på kvällen. Varannan dag hade de ledigt från halv tre till halv sex. Varannan söndag efter middag (efter halv tre). En hel söndag var tredje månad.



/.../


När jag tänker på personalens arbetsbörda så är det med så gränslöst stor tacksamhet: vilken hjälpsamhet, vilken hemtrevnad de kunde skapa ikring oss. /.../ Jag har så mycket att tacka för alla människor jag kommit i beröring med. Framför­a­llt att jag fått leva med och genom dem. Alla har behandlat mig som en frisk och levande människa. Har inte haft tid att tänka så mycket på mig själv. Ja, mitt liv har varit rikt, trots allt.” 



KÄLLA: ANDERS JOHNSON,
”STOCKHOLMS SJUKHEM 150 ÅR”
SAMMANSTÄLLNING: KICKI ENGSTRÖM HÖJER