Målet med Helena Isakssons forskning är att med hjälp av ett enkelt blodprov kunna upptäcka och prognostisera svåra sjukdomar betydligt tidigare än i dag. 


Det kan också göra att patienter slipper väv-nadsprover och andra besvärliga undersökningar.


Men just i dag tar hon emot prover, märker och sorterar dem.


— Ibland är det skönt med rutinuppgifter. Fast jag säger som Einstein, den dagen jag slutar använda huvudet och inte längre lär mig nya saker är jag död, säger Helena som under hela sin karriär varvat forskning med kliniskt arbete.


Hon är processansvarig för forskning och studier på laboratoriet för klinisk kemi vid Universitetssjukhuset i Örebro. 


Vill en läkare eller sjuksköterska veta hur man gör för att analysera blåbär i blodet så tar Helena reda på hur man gör. 



I sin forskning har hon riktat in sig på att leta efter de ”recept” som DNA använder sig av vid proteinbildningen, nämligen mRNA, messenger RNA, eller som det heter på svenska, budbär­ar-RNA. Proteintillverkningen i kroppens celler byggs upp med hjälp av DNA och tar tid. Det gör att man i ett tidigare skede kan upptäcka olika sjukdomar.


Med hjälp av modern genteknologi, mikro­array, har Helena och hennes forskarkolleger undersökt samtliga kända mRNA hos människan, totalt nära 30 000.


Bland annat har Helena hittat tre olika mRNA som skulle kunna användas som markörer för att tidigt diagnostisera cancer i äggstockarna, leta efter kvarvarande cancerrester och ge en säkrare prognos än i dag.


Hon har också studerat mRNA vid akut tarm­i­schem­i, en dödlig sjukdom där en blodpropp täppt till kärlen i tarmen. Ofta upptäcks den inte förrän det är för sent. I djurmodeller har Helena visat att sjukdomen troligen går att upptäcka i tid med hjälp av mikroarray.



— Jag trodde faktiskt inte att vi skulle få så här specifika och bra resultat. Jag hade förväntat mig mer generella svar. Inom tio år tror jag att vi inom primärvården kommer att ha den teknik som krävs för att kontrollera vilka risker människor har för olika allvarliga sjukdomar, säger hon.


Än återstår dock mycket forskning för att säkerställa resultaten i större studier. Helena ser fram emot att få medverka i åtminstone några av dem.


— Mitt mål nu är att bli docent. Inte för karri­ärens skull utan för att jag tycker att det är så roligt att lära mig nya saker.


Hon började forska 2004, redan tre år efter examen som biomedicinsk analytiker, och strax före jul förra året lade hon fram sin doktors­avhandling. Att det tog så lång tid förklarar hon med att hon aldrig uteslutande har kunnat ägna sig åt forskningen.


— Men jag har haft tur som fått jobba med någonting som jag tycker är intressant. Att jag hängt i så länge beror väl på att jag är lite av en nörd, säger Helena och skrattar.