Söndagarna med Vivian

Att bjuda hem asylsökande sjuksköterskor har gett den pensionerade professorn Vivian Wahlberg både glädje och sorg. Och en nära vän, Barlin Alsharif.

Det plingar till i 83-åriga Vivian Wahlbergs mobil strax före läggdags. Skärmen lyser upp och hon läser: God natt min vän. Sms:et kommer från 27-åriga Barlin Alsharif.?

De träffades första gången våren 2016. Fem månader tidigare släpptes Barlin Alsharif och hennes man av vid en öde landsväg i västra Turkiet. Mannen som fått deras pengar för att hjälpa dem till Europa beordrar paret att stiga ur bilen. Han viftar med armen rakt ut i mörkret, mot havet, innan han gör en u-sväng och försvinner.?

När morgonen kommer har paret lyckats ta sig ner till stranden och gummibåten som ska ta dem över Medelhavet till Grekland. På stranden finns ett femtiotal andra flyktingar, varav hälften är barn. Någon förare till båten syns inte till, utan Barlins man får ta kommandot trots att han aldrig suttit i en båt tidigare.??

Den hösten sitter Vivan Wahlberg hemma i soffan i Nocke­by utanför Stockholm och ser bilderna från Medelhavet på nyheterna. Barn i överfulla båtar och stränder med övergivna flytvästar. Vivian gråter och känner sig frustrerad över att hon inte kan göra något åt situationen.?

Till våren drar ett gäng engagerade sjuksköterskor och barnmorskor, övervägande pensionärer, i gång nätverket Kollega till kollega. Syftet är att hjälpa flyktingar med vårdbakgrund att få jobb. Vivian, som är sjuksköterska, barnmorska och numera pensionerad professor, är inte sen att ansluta sig till gruppen. I Svensk sjuksköterskeförenings hus på Östermalm ordnar de möten mellan svenska och asylsökande kolleger.??

Det dukas fram frallor, ost, te och kaffe. Barlin Alsharif, som sett anslaget om träffen på Facebook, har kommit dit tillsammans med en kurskamrat. De tar var sin smörgås och slår sig ner i den gula rokokosoffan. Det tar inte lång stund innan de får sällskap av Vivian Wahlberg. Med svenska, engelska och även lite kroppsspråk kommer samtalet i gång.?

Barlin har arbetat ett par år som sjuksköterska i hemstaden Najaf i Irak. Nu undrar hon hur hon ska göra för att få svensk sjuksköterske­legitimation.

?— Jag hade så många frågor och det var skönt att få prata med någon som visste hur man skulle göra, berättar Barlin.?

Deras första möte på Svensk sjuksköterske­förening mynnar ut i att Vivian bjuder Barlin och några av de andra nyanlända hem till sig nästkommande söndag.

?— Jag är en ivrig person som vill få saker att hända på en gång. Det kändes också bra att äntligen få hjälpa till på något sätt, säger Vivian.?

Hon hoppades att hennes erfarenheter från den svenska vården och forskarvärlden skulle komma till användning för dem som inte kände till det svenska systemet. Vivian var den första sjuksköterskan som doktorerade på Karolinska institutet 1982. Hennes avhandling om Credés profylax kom att ligga till grund för Social­styrelsens beslut att slopa den mer än hundra år gamla plågsamma rutinen att droppa lapis i ögonen på nyfödda direkt efter födseln. Lapisen skulle förebygga eventuell gonorréinfektion, men dropparna sved och barnets syn blev tillfälligt grumlad. Rutinen påverkade också den första, känsliga anknytningen till mamman. ??

Sedan fyra år bor Vivian och hennes man Ander­s på seniorboendet Nockebyhus i Bromma. Utanför fönstret till matsalen syns Mälarens inlopp och på andra sidan vattnet ligger Drottningholms slott. Boendet har lokaler att låna som kom väl till pass när Vivian hade bjudit in flera nyanlända flyktingar. Utöver Barlin och hennes man har ytterligare några asylsökande bjudits in. En sjuksköterska med man, två ingenjörer och ett annat par.?

Tillsammans pratade de om allt från svenska fraser och samhällskunskap till kultur och ekumeniska frågeställningar. Gruppen fortsatte att ses var tredje söndag hemma hos paret Wahlberg. Anders, som är gammal rektor, hjälpte till att spåna fram olika teman och kortare föreläsningar. Vivian bredde ett tjugotal smörgåsar, kokade te och kaffe inför träffarna. ?

Under den här perioden fick Barlin praktik på ett äldre­boende. Hon stortrivdes med jobbet, lärde sig mer och mer svenska och snart hade hon ett timvikariat som undersköterska. Vivian höll kontakt med de flesta av deltagarna i gruppen mellan söndags­träffarna.?

— De vädjade till mig om att få berätta vad de varit med om. Resan till Sverige, övergrepp och andra tunga saker. De behövde rensa ut allt det där innan de kunde börja sitt nya liv här i Sverige. Jag kunde bara sitta bredvid och hålla om, säger hon.??

För Vivian blev det många tunga historier att bära. Till det kom frågor om allt från hur man söker bostad till bankkonto. Under det året kommer det ofta sms med någon fråga från deltagarna i gruppen.

?— Vi har försökt hjälpa till så gott vi kan, min man och jag. Framför allt har jag tagit kontakt med olika myndigheter, vilket är svårt när man varken kan systemet eller språket. Men det har varit frustrerande många gånger. Att inte få kontakt med rätt person och all väntan, det är det svåraste för flyktingarna.

??Eftersom Vivian även arbetat som byrådirektör på Socialstyrelsen kan hon inte låta bli att tycka att det är mycket som inte fungerar på myndigheter i dag. Att ärendet ska handläggas skyndsamt verkar inte gälla längre. När Barlin fick sin första lön från jobbet som undersköterska på ett äldre­boende försökte hon öppna ett bankkonto. Utan legitimation hamnade hon i ett moment 22. Vivian försökte hjälpa henne och slussades hit och dit, ända till finansdepartementet, utan att få någon lösning på frågan.?

— Vi lever i en tid när vi kan åka till månen, men att få tag på rätt person på en myndighet kan vara en omöjlighet.?

Vivian har dragit gränsen vid ekonomisk hjälp, det hade inte blivit bra, resonerar hon. Söndagsträffarna fortsatte drygt ett och ett halvt år. Men nu gör sig en besvärlig rygg ständigt påmind med svåra smärtor.?

— Jag är 83 år nu och min man är 88 år. Vi får se hur mycket vi orkar. Men om jag ska råda någon annan skulle jag säga att det är bra att inte engagera sig i för många. Tre, fyra personer tror jag är lagom. Annars blir det svårt att klara av det. Men jag har lärt mig otroligt mycket och bär med mig glädjen och sorgen.?

Vivian säger att hon under året kommit Barlin extra nära. Hon känner igen sig i hennes driv, att ingenting är omöjligt även om de har haft helt olika förutsättningar. För Vivian har kampen handlat om att göra sig fri från en sträng och kritisk mamma som aldrig trodde att hennes dotter skulle klara av att studera. I dag tänker hon att det inte skulle förvåna henne om Barlin en dag också sitter i en ledande position inom forskning eller vård.?

Barlin säger att utan Vivian hade hon inte klarat av att göra något alls i Sverige.

?— Hon är min syster, min mamma, min vän. Jag förstår inte hur man kan klara sig i ett nytt land utan en vän.