I april träder en ny strålskyddslag i kraft. Den ställer större krav på att sjukvården gör individu­ella berättigandebedömningar vid röntgenunder­sökningar, där det tydligt framgår att nyttan överstiger risken för cancer eller andra allvarliga biverkningar.


I dagsläget finns det inga bra verktyg för riskvärdering inom den medicinska radiologin. Ett mått som ibland används är effektiv dos, där hänsyn tas till hur stor del av kroppen som bestrålas samt hur känsliga de olika organen är för strålning.



Det finns två stora problem med måttet effektiv dos. Det ena är att det är svårt att tolka cancerrisken.


Det andra problemet är att cancerrisken huvudsakligen har räknats fram utifrån de som överlevde atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och inte tar hänsyn till att cancerrisken varierar med kön och ålder, vilket gör det svårt att tillämpa på en enskild individ.


— Röntgensjuksköterskor och radiologer ­räddar liv varje dag. Men om de tvingas använda luddiga mått för att göra de berättigande­bedömningar som den nya lagen kräver så ser jag en allvarlig risk för att patienter skräms upp i onödan, och kanske avstår undersökning. Vi behöver bättre verktyg för att räkna ut stråldoser och risk. 


Det säger sjukhusfysikern Hans-Erik Källman, verksam i landstinget i Dalarna, som nyligen disputerade vid Uppsala universitet. I sin avhandling visar han att det relativt enkelt går att räkna ut hur mycket strålning de olika organen utsätts för vid datortomografier, den avbildningsmetod som står för mest strålning till patienter och där en femtedel av undersökningarna beräknas vara onödiga.


Med datortomografibilderna som underlag simuleras stråldosen till patientens cancerkänsliga organ med hjälp av ett dosplaneringssystem som normalt sett används inom strålbehandling.


— Om svenska röntgenkliniker gör tillräckligt många beräkningar av det här slaget får vi till slut en databas som skulle vara viktig i det kliniska arbetet. Då skulle vi kunna jämföra aktuell patient mot liknande historiska undersökningar på patienter med snarlik anatomi och redan innan vi tar bilderna se vad stråldosen kommer att landa på, säger Hans-Erik Källman.



Samtidigt bedrivs det allt mer forskning där sambandet mellan röntgenstrålning och cancer undersöks. Det kommer på sikt att leda till bättre riskfaktormått än vad studierna om atombomsoffren är. Med bättre kunskap om cancer­incidens och med stråldoser som är kända går det att inför en undersökning beskriva risken som sannolikhet för cancer, exempelvis att cancer utvecklas i 1 av 10 000 fall.


Hans-Erik Källman visar även i sin avhandling att hela processen kan automatiseras och till exempel byggas in i bildhanteringsverktyget eller direkt i datortomografen. Nu hoppas han att någon tillverkare vill gå vidare och ta fram en produkt.


— Det är viktigt att röntgensjuksköterskor får snabb tillgång till riskskattningar som är möjliga att förstå och förmedla till remittenter och patienter. Att kunna prata om konkreta risker gör det även möjligt att på nya sätt utvärdera och utveckla röntgensjuksköterskans komplicerade arbete. Det borde stimulera många att bli ännu mer aktiva i strålsäkerhetsarbetet. Gott hantverk ger minskad risk, säger Hans-Erik Källman.



Läs avhandlingen:

Dose management in diagnostic radiology — application of the DICOM imaging standard and a Monte Carlo dose engine for exposure surveillance
https://tinyurl.com/straldos