— Om någon skulle fråga om jag vill fortsätta vara medlem hade jag sagt att jag absolut kan tänka mig det. Jag är inte emot facket. Jag har bara inte haft någon användning för det men ser pengarna fladdra i väg varje månad, säger Johannes Helin, sjuksköterska på en lungavdelning på Skånes universitetssjukhus i Malmö.


Varje månad försöker han spara inför framtiden, kanske till en lägenhet. Resten som han får över går till resor som det vore fint att ha lite mer pengar till.


Egentligen vet han inte så mycket om vad Vårdförbundet gör, berättar han, och han tänker att det är sjuksköterskornas marknad. Skulle han bli missnöjd med något så byter han jobb. 
Nu trivs han tvärt om väldigt bra. 


— Jag misstänker att facket varit med där någonstans och skapat den miljö jag är i nu. Men det är inte så att jag går runt på jobbet och tänker ”det är facket som fixat detta”.



Under de senaste åren har Vårdförbundet haft svårare att locka till sig medlemmar, precis som många andra fackförbund. Förra året vände den negativa trenden. Men inte tillräckligt mycket för att nå de mål som sattes av kongressen 2014 om hur förbundet ska växa och bli fler.

Läs också: Så har Vårdförbundet lyckats

Läs också: Sineva Ribeiro: Därför borde Johannes stanna kvar som medlem


Det är inte lika självklart som förr att vara medlem i facket. En vanlig förklaring till den här trenden är samhällets individualisering och att yngre generationer behöver tydligare förklaringar till ”what´s in it for me”.


För ett fackförbund är det viktigt att vara många och Vårdförbundet vill växa. Medlemsjakten står nu högre upp på agendan än någonsin tidigare. I år är förbundsstyrelsens uppdrag till alla lokalavdelningar att inte planera en enda aktivitet utan att först ställa sig frågan hur den är medlems­rekryterande.


Det handlar om att säkra grunden för all facklig verksamhet. Utan tillräckligt många medlemmar förvinner förutsättningarna för att kollektivt kunna göra upp med arbetsgivarna om allt från löner till arbetstider och hur vården ska fungera i framtiden.


Kanske tar någon på sig uppdraget att försöka övertala den osäkra medlemmen Johannes Helin, som känner sig velig.


För honom påminner det fackliga medlemskapet just nu om ett gymkort han aldrig utnyttjar. 


— Fast jag vet inte. Kanske kommer jag att ha behov av det i framtiden.



Vårdförbundet får ofta kritik för att vara för osynligt ute på arbetsplatserna och i Stockholm verkar förbundet vara extra osynligt. Där saknas förtroendevalda på många arbetsplatser, vilket i sin tur beror på att en stor del av vården drivs av mindre och privata företag där det är svårare att få tid till fackligt arbete.


Under året kommer Vårdförbundet att lägga extra resurser på en rekryteringskampanj i huvudstaden, eftersom utmaningarna är störst där. Fokus är detsamma som i övriga landet, att ställa frågan till fler: ”Vill du bli medlem?”.


Det finns undersökningar, bland annat från TCO, som visar att den vanligaste orsaken till att inte vara fackligt organiserad är att du aldrig fått frågan om du vill vara med. Ibland behövs inte ens bra argument. Då är det viktigare vem som frågar. Är det en nära kollega ligger ett ”ja” närmare till hands.


Det har Stockholms avdelningsordförande Gunilla George egna erfarenheter av. Hon har i många år försökt få sin egen man att gå med i ett fackförbund. Han var svårövertalad, ända tills en av hans närmare kolleger förklarade att det inte är konstigare än att betala för ett buss­kort varje månad, det är något du bara gör.


— Du förstår att jag blev galen, säger hon.



I Norrbotten, med stark facklig tradition, har Vårdförbundet högst anslutningsgrad. Men inte heller där går det att ta medlemstillströmning för given, särskilt inte bland unga.


— Du måste få alla att hela tiden känna värdet i medlemskapet, oavsett anställningsform, och vara synlig. Det räcker inte att sitta på den egna kammaren och jobba strategiskt med viktiga frågor, berättar Camilla Eriksson Sundberg, ordförande för avdelning Norrbotten, som delar ut tårta på arbetsplatser där en ny medlem rekryterats.


När hon träffar medlemmar vet hon att de flesta vill prata lön eller arbetstider och arbetsmiljö. 


— Medlemmarna vill att vi jobbar med villkorsfrågor. Det här vet vi om, säger Camilla Eriksson Sundberg.


Har hon själv en viktig framtidsfråga som personcentrerad vård på agendan inför ett medlemsmöte försöker hon vara lyhörd och byta ämne om hon märker att behovet är något annat. Kanske vill just de här medlemmarna på den här arbetsplatsen diskutera sina löner i dag. Det handlar om att lyssna och anpassa sitt budskap för att vara angelägen.


För att kunna växa vill Vårdförbundet ha fler nöjda medlemmar som är benägna att rekommendera andra att också gå med. 



Fackligt förtroendevalda, de som medlemmarna valt som representanter på sina arbetsplatser, lyfts fram som extra viktiga personer i arbetet med att rekrytera och behålla medlemmar.


För att bättre möta medlemmarnas behov behöver Vårdförbundet ge de förtroendevalda en tydligare roll och stöd att förändra sitt arbetssätt, enligt Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande. 


— Jag tror att vi har sprungit på arbetsgivarnas bollar alldeles för mycket. Gått på förhandlingar, tittat på kollektivavtalet och försökt få till bra avtal, men utan att först träffa medlemmarna och fråga vad de tycker och tänker. Detta håller på att förändras. Vi jobbar med att finnas nära medlemmarna. Vi behöver ha förtroendevalda på varenda arbetsplats och utveckla kommunikationen, säger hon.


Har Vårdförbundet pratat tillräckligt mycket om vikten av att vara många?

— Nej, jag tror vi har tagit för givet att är du sjuksköterska, barnmorska, biomedicinsk analytiker eller röntgensjuksköterska så är du med. Nu lägger vi fokus på att växa på ett sätt som vi inte riktigt gjort innan.


Nu växer förbundet igen, men når inte de mål kongressen satte 2014. Hur förklarar du det?
— Kongressen satte höga mål utan att ha en strategi för hur vi skulle nå dit. Det har vi nu. De senaste ett och ett halvt åren har vi skapat en organisation för medlemsrekrytering både lokalt och nationellt. Vi gör samma saker, gemensamt och strukturerat. Vi har kunnat vända trenden och nu behöver vi hålla i det här, säger Sineva Ribeiro.