Jag har känt mig förhållandevis avstängd de senaste dygnen. Bara under korta episoder har jag gråtit, alltid i visshet om att Ivan sover och inte kommer att behöva se eller höra. Den andra dagen grät jag i duschen. Provade att viska ditt namn och säga förlåt. Det var svårt i början. Jag såg mig själv utifrån och det jag såg gjorde mig generad och fylld av självförakt. En urgröpt kropp, ett grått och fyrkantigt ansikte med enorma påsar under ögonen, en naken kvinna i duschen som viskar ett namn på någon som inte är där. Rösten skar sig trots att den knappt hördes och det kändes som att det ekade i badrummet. Det lät fånigt, inte vackert, och jag hoppades innerligt att ingen av mina jourhavande hjälpande händer utanför rörde sig allt för nära utanför.



Förlåt, Aksel. Förlåt för att det blev såhär. Förlåt för den jag var i slutet av vår relation. Förlåt för att vi tappade bort varandra. Förlåt för att jag tappade bort dig. Förlåt att jag inte kunde göra dig lycklig. Förlåt att jag inte sade att jag älskade dig så ofta. Förlåt om du kände dig ouppskattad. Förlåt om jag fick dig att känna dig värdelös som människa. Förlåt att jag stressade dig. Förlåt att jag ville bestämma allt hela tiden. Förlåt att jag aldrig väntade ut dig. Förlåt att det inte blev som du ville. Förlåt att jag tjatade. Förlåt för att du dog. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.

/---/


Min psykolog hämtar mig i väntrummet och vi går in i hennes rum. Hon ställer sig mittemot mig, säger att hon inte vet om hon kommer att klara av vårt samtal utan att gråta och ber mig på förhand om ursäkt för det. Hon kliver fram till mig, lägger sina armar om mig och jag känner hennes parfym omsluta mig när hon kramar mig länge. Jag hinner tänka att hon är mycket kortare än jag och undra om det är okej för psykologer att krama sina patienter vid speciella tillfällen. Jag hinner också tänka att jag tror att jag vet vilket schampo hon använder, innan jag slutar tänka helt och hållet och ägnar mig åt att gråta ohämmat i hennes axel.


Det här är så jävla sjukt, det är så jävla sjukt, vad ska jag göra, hur ska det här gå till, det är så sjukt, hulkar jag. Min psykolog gråter också och säger ja, att det är det. Det är sjukt. Och brutalt och orättvist och ofattbart.
Jag har egentligen bara 45 minuter på mig men vi drar över tiden med en kvart. Jag öser ur mig ord jag inte visste att jag bar inom mig och hon lyssnar, räcker mig näsduk efter näsduk. Precis som vännerna vägrar hon acceptera min teori om att jag har del i att det hände, att det åtminstone kanske, delvis, är mitt fel att du dog. Du kunde inte veta, säger hon. Det hade hänt ändå, säger hon. Jag svarar inte, men tänker att inte heller hon vet. Hon vet lika lite som jag, så varför är hon så säker på att jag inte bär skulden? Varför är alla så säkra på det? Det är inte logiskt. Vi borde åtminstone öppna för möjligheten att jag dödade dig, att jag stressade och pressade dig tills du inte klarade mer. Det går inte min psykolog med på.

/---/


Under den sista delen av vårt möte drabbas jag av en plötslig revanschlusta. Jag bestämmer mig för att bli den duktigaste personen som någonsin arbetat sig igenom en förlust. Jag ska briljera i det här. Gräva under varenda sten för att inte trycka undan något, ta mig ur min sorg lika snabbt som effektivt, hitta fram till ett liv som fungerar. Det måste bli så. Jag får lov att klara det. Inte för min skull, men för Ivans. Det är det sista jag kan ge till dig, nu när allt annat gått förlorat, nu när jag förstört nästan allting. En tävlingsinstinkt väcks i mig och jag orkar inte fundera på varför den gör det. Jag är så trött, plötsligt. Det kanske är tårarna. Eller att jag inte sovit på snart fyra dygn. Timmen är över och min psykolog måste be mig att gå. Vi bokar en ny tid om en vecka. Vi kramas inte när vi skiljs åt.




November 2014

Jag har fått tydliga instruktioner av min vän att gå till läkaren och berätta vad som hänt, i syfte att få en sjukskrivning med mig därifrån.

/---/


I väntrummet sätter jag mig bredvid ett akvarium. Det simmar guldfiskar där. Små bubblor stiger från en liten pump i akvariets hörn upp till ytan. Jag tycker om ljudet av bubblorna. Stirrar på guldfiskarna, kan inte slita blicken. Väntrummet är folktomt, dunkelt ljussatt och alldeles knäpptyst. Det känns som att jag slunkit in här på kvällstid, som att det inte är öppet, men kvinnan i receptionen registrerade mitt namn och sade åt mig att min läkare snart skulle träffa mig. Jag väntar. Stirrar på guldfiskarna. Lyssnar på de små bubblorna. Plötsligt hör jag en dörr som öppnas och ett par släpande steg närma sig i korridoren på min vänstra sida. Det måste vara min läkare. Jag blir plötsligt nervös. Hans silhuett tornar upp sig och jag reser mig upp, redo att hälsa, redo att ta emot hans kondoleanser. Det kommer inga.

/---/


Framme i läkarens rum sätter han sig vid sitt skrivbord, stirrar in i sin skärm och börjar knappa på sitt tangentbord. Min läkare har fortfarande inte mött min blick, inte sagt mitt namn och inte heller nu lyfter han blicken. Med ena handen pekar han på den stol där det är tänkt att jag ska sätta mig. Jag lyder honom under tystnad, väntar på att han ska hitta det han söker på sin skärm. Tänker att det kanske är min journal. Anteckningarna från samtalet med min vän, som bokade mötet för en vecka sedan. Han börjar harkla sig. Lyfter inte blicken. Till slut hörs ett mumlande.


Jaha, vad kan jag hjälpa dig med då?

Jag vet inte vad jag ska svara. Förblir tyst. Stirrar stint på hans ansikte, nu fast besluten att vänta ut honom, att sitta tyst tills han tittar upp och möter min blick. Det går en stund till. Han kliar sig i huvudet och fortsätter att titta på sin skärm. Det verkar vara något som inte står rätt till där. Och nu, nu händer det. Läkaren lyfter blicken, för första gången tittar han rakt på mig. Höjer sina ögonbryn och ställer sin fråga igen, denna gång med klarare stämma, det går nästan att höra hela meningen.


Jaha så vad vill du ha hjälp med då, frågade jag.


Fortare än jag hinner inse att det händer har jag blivit ursinnig. Rasande. Vansinnesarg, jag vill slå honom, göra honom illa. Jag tar ett djupt andetag, mitt hjärta bultar hårt i bröstet, det trycker över min hals på ett sätt som gör att jag vet att rösten kommer att skära sig när jag talar, den kommer att sakna all den auktoritet som jag så innerligt behöver just nu. Det kan inte hjälpas.


Menar du att du inte vet varför jag är här?


Tystnad. Läkaren återvänder med blicken mot sin skärm. Trycker förstrött på några tangenter. Datorn tycks inte kunna hjälpa honom. Han tittar tillbaka på mig.


Tja, alltså ... minnet är kort.


Minnet är kort. Jag vill döda honom. Jag vill strypa honom med mina bara händer för att han inte kommer ihåg varför jag är där, för att han tvingar mig att börja från början ännu en gång med historien jag knappt orkar leva i, än mindre berätta gång på gång. Men jag talar. Jag måste ju tala.



Okej. Jag är här för att min sambo dog i sömnen för en vecka sedan och för att jag har en åttamånaders bebis att ta hand om och för att jag inte har någon aning om hur man gör det just nu. Har du inget som helst minne av att någon ringde och berättade det här för dig, att någon bokade en tid med dig för att du skulle träffa mig och försöka hjälpa mig? Måste ni inte anteckna vad era patienter bokar tid för? Är det här ens möjligt?


Läkaren tittar på mig. Hans blick avslöjar inga känslor. Han ser lika död ut som du gjorde i måndags. Han ser faktiskt ännu mer död ut. Fulare är han, dummare och fulare och med ögon som ser döda ut fast han uppenbarligen lever, för han pratar igen, hans vidriga stämma formar ord igen.


Så ... vad vill du ha av mig då?


Nu börjar jag skratta. Jag orkar inte mer. Det här är för absurt. Jag säger att jag vill ha en sjukskrivning och läkaren frågar hur länge jag vill ha den. Jag säger att han är proffset, att jag inte har någon aning om hur sådant här fungerar, att jag inte vet om jag är utbränd eller bara traumatiserad eller i chock eller hur länge det kommer att vara på det här sättet. Han frågar varför jag behöver en sjukskrivning när jag är föräldraledig och trots att jag egentligen inte förstår det själv svarar jag honom så myndigt jag kan, försöker låta påläst. Jag säger att jag knappt kan vara förälder, än mindre ta hand om mitt hem. Att jag i princip är ett kolli som behöver hjälp att klä på mig om morgnarna just nu. Han stirrar i sin skärm igen. Verkar fundera.


Men sorg är ingen sjukdom. Det heter akut krisreaktion i så fall. Jag kan ge dig två veckor.



Jag stirrar på honom. Ger upp. Min ilska har runnit av mig och kvar finns bara en enorm trötthet. Jag bryr mig inte om hans ord. Jag struntar i om jag blir sjukskriven. Jag tar inte in det han säger. Han knappar långsamt med knubbiga pekfingrar på sitt tangentbord, fyller i fält som saknas för att ge mig en sjukskrivning i två veckor. Frågar mig om mitt personnummer. Jag ger honom det. Frågar mig om min adress. Jag ger honom den. Frågar mig om datumet min sambo dog. Jag anger det, trots att jag är övertygad om att han borde veta det vid det här laget. Han frågar mig vad det är jag upplever att jag inte klarar av i min vardag. Jag säger allt, ingenting, jag klarar ingenting. Han frågar om det gäller dammsugning och tvättning. Jag bekräftar. Han frågar om det gäller att handla mat och gå ut med soporna. Jag bekräftar igen. Långsamt knappar han in uppgifter till vad jag antar är försäkringskassan. Mumlar samtidigt som han gör det, jag tänker att han kanske är dyslektiker och behöver bokstavera högt för att få orden rätt i skrift. Jag har slutat titta på honom nu. Jag stirrar rakt framför mig, fäster blicken på en punkt på väggen ovanför hans huvud. Har bestämt mig för att inte titta min läkare i ögonen en enda gång till i hela mitt liv.


Nu ringer det på hans mobiltelefon. Han plockar upp den ur bröstfickan på sin rock. Svarar. Börjar prata om var han ska äta lunch, tillsammans med vem. Säger att han måste sluta, han har en patient inne just nu. Jag tror inte mina öron. Jag ger upp om mänskligheten. Jag reser mig upp, frågar om det var något mer, han säger lycka till i framtiden nu då. Hör av dig om det är något mer.
TEXT: CAROLINA SETTERWALL