Hon vill få människor att känna hopp. Det kunde hon inte de sista åren som sjuksköterska. I vårdplaneringsteamet mötte Inga-Lill Ramnefors äldres ensamhet och ångest — utan att kunna göra något till tröst. Till sist kom arbetet mest att kretsa kring olika vårdgivares diskussioner om vem som hade ansvaret för äldre, multisjuka patienter.


— Mötet med människor var det bästa med sjuksköterske­yrket. När resurserna krympte blev känslan av att kunna göra så lite till sist det sämsta.



Efter att ha arbetat inom vården i mer än 40 år bestämde sig Inga-Lill Ramnefors, vid 60 års ålder, för att byta bana och utbilda sig till diakon.


Hon blev undersköterska mest av en slump, fick sitt första jobb vid medicinkliniken på Sahlgrenska sjukhuset, ville vidare, utbildade sig till sjuksköterska och tog sin examen 1981.


Att hon verkligen tog steget och bytte yrke förvånar henne lite. Hon ser sig verkligen inte som någon hoppjerka, men något hände de sista åren som sjuksköterska. Bland annat insåg Inga-Lill Ramnefors att hon faktiskt inte skulle orka jobba till 65.



— Egentligen tänkte jag hinna undan innan avtackningen för 25 års trogen tjänst i kommunen. Men jag hann inte så det blev en ring och en fest i Marstrand. Lite pinsamt — då kände jag att jag borde ha gjort något mer med mitt yrkesliv, säger hon och skrattar.


För tio år sedan blev Inga-Lill Ramnefors ansvarig sjuksköterska i kommunens vårdplaneringsteam. Det blev hennes sista sjuksköterskejobb.


— Under de fem sista åren blev jobbet tyngre och tyngre. Jag deltog i vårdplaneringar, bedömde remisser från primärvården och var ansvarig för inskrivning i hemsjukvården. Men i takt med ökande överbeläggningar och kortare vårdtider i akutsjukvården kom jag mer och mer att fungera som ett slags grindvakt.


Stressen, som berodde både på ett hektiskt tempo och på svåra etiska ställningstaganden, påverkade henne. Patienter i behov av hemsjukvård fick nej för att de inte uppfyllde de stränga kriterierna och palliativa patienter som behövde hospicevård beviljades den visserligen ofta — men alldeles för sent. För Inga-Lill Ramnefors blev det tungt att inse att hon faktiskt inte hade något bra att erbjuda.


— Det är ingen ondsint konspiration, alla vill göra sitt bästa. Men resursbristen leder till kortsiktigt tänkande och avsaknaden av helhetssyn gjorde att jobbet inte kändes roligt längre.



I den nya yrkesrollen har hon nytta av sin kliniska blick och åren som vårdplanerare har lärt henne att se människors behov. Arbetsvardagen som diakon är också fylld av möten, men nu kan hon ge människor tröst, hopp och möjlighet till gemenskap.


— Kyrkan stöttar utsatta människor; arrange­rar språkkaféer, ordnar fredagsmys, lagar mat och bjuder på middag för 15 kronor. Snart ska jag till och med åka med ungdomar till Ulricehamns slalombacke och vara skidlärare. Numera känner jag mig uppskattad.


När Inga-Lill Ramnefors hade gått Equmeniakyrkans tvååriga utbildning till diakon trodde hon att hennes ålder skulle avskräcka eventuella arbetsgivare. Hon var till och med inställd på att jobba gratis som volontär. Nu har hon två vikariat: ett i en equmeniakyrka i Varberg och ett i Mariakyrkan, i Hammarkullen utanför Göteborg.



Hon blev glad när hon erbjöds vikariaten. När hon fick lönebudet tänkte hon på sin långa yrkeserfarenhet och blev mindre glad. Inget gratisjobb, men en månadslön som inte ens kommer upp till en nyutexaminerad sjuksköterskas.


Det är inte för lönens och karriärmöjligheternas skull som Inga-Lill Ramnefors har bytt bana. Det är för att slippa känna stress och press. För första gången sedan hon fick barn, för över 30 år sedan, arbetar hon heltid.


Och hon kommer att orka fram till pensionsåldern.

Inga-Lill Ramnefors
Yrke: Diakon i Varberg och Göteborg
Vill med jobbet: Få människor att känna hopp
Har lärt sig: Att sätta gränser