Linnea Eriksson hinner knappt börja titta i sina papper förrän Göran Burvall sätter den första diagnosen. Risk för fall, konstaterar han.


— Du är för snabb Göran, vi hinner inte med, säger hon och skrattar.


Tillsammans med några kolleger sitter de med en hög papper framför sig. På bordet finns också en bullängd, några kakor och kaffekoppar. Någon patient syns inte till, utan den äldre hjärtsjuke mannen med förvirring som riskerar att ramla är ett påhittat fall. 



Det är årets andra träff i Journal club vid Geriatriskt centrum på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Temat för dagen är Nanda, ett klassifikationssystem för omvårdnadsdiagnoser. Sjuksköterskorna försöker klura ut vilka omvårdnadsdiagnoser deras fiktiva fall kan ha. Att han kan ramla är inte svårt att förstå, men att veta om det är en problemfokuserad diagnos eller en riskdiagnos är inte lika enkelt. Syftet är att testa om Nanda-systemet skulle kunna användas i det nya journalsystem som är under utveckling på kliniken.



Sedan tre år träffas sjuksköterskor på kliniken regelbundet för att diskutera och fördjupa omvårdnadsarbetet med hjälp av aktuell forskning. Namnet Journal club har de fått från läkarkåren som har en längre tradition av att samlas för att diskutera evidens och aktuell forskning i grupp.


Som enskild sjuksköterska kanske det inte är facklitteraturen man kastar sig över efter ett arbetspass på avdelningen. Men suget efter kunskap finns hos de allra flesta och tillsammans med kollegerna blir tröskeln lägre.



— Vi startade med att läsa om evidensbaserad omvårdnad, men efter ett utbrott av den årliga vinterkräksjukan började vi fundera över hur patienterna egentligen upplevde att vara isolerade på rummet. Hur kändes det att inte kunna gå ut genom dörren eller att alla som kom in var skyddsklädda? Vi frågade oss om det fanns någon forskning inom området som kunde vägleda oss i att ta fram nya rutiner, berättar Petter Tängman, som tillsammans med Eva Karlsson är ansvarig för Journal club.


Med hjälp av litteratur och vetenskapliga artiklar kunde sjuksköterskorna identifiera flera viktiga omvårdnadsaspekter. Till exempel vikten av kontinuerlig information och kontakt med närstående. 



Numera träffas sjuksköterskorna i Journal club tre till fyra gånger under vår och höst. Alla som vill och kan får vara med. Det har bildats en kärntrupp på sju, åtta stadiga deltagare och några som kommer då och då. Journal club-träffarna sker alltid på arbetstid och den som har en ledig dag eller jobbar natt får ta ut tid mot tid.


Ämnena varierar och oftast sträcker de sig över ett par tillfällen. Förra året diskuterade de samvetsstress.



— Som ny sjuksköterska är det lätt att känna att man vill vara alla till lags. Man ska ha full koll på patienten, ha en bra relation till närstående och finnas tillgänglig för läkarens medicinska planering. Dessutom gäller det att delta i den basala omvårdnaden, vara en del i teamplaneringen och därtill utveckla och ansvara för avdelningsarbetet. Man vill bli omtyckt av alla, men det går ju inte, säger Petter Tängman.


Hans egen sjuksköterskelegitimation är lika gammal som Journal club och han minns precis hur han själv kände som ny för tre år sedan. Genom att diskutera samvetsstress med kollegerna har han fått värdefulla tips och råd kring hur han ska hantera alla yttre och inre förväntningar. Det har hjälpt honom att få syn på det många gånger osynliga arbete han gör och att kunna sätta gränser. 


Fördjupningen i samvetsstress avslutades med en temadag för alla sjuksköterskor på kliniken. Det mynnade också ut i en reflektionsgrupp som fortsätter att ses för att prata om ämnet och stötta varandra.



Journal club vill göra vården mer evidensbaserad. Att forskare tycker det är svårt att nå ut med sina resultat till vårdverkligheten är ett känt problem. Detsamma gäller åt andra hållet, personalen på golvet har svårt att hitta relevant kunskap som kan hjälpa dem att utveckla omvårdnaden.


Det är något som Eva Karlsson känner igen. Hon har publicerat fyra vetenskapliga artiklar och var på väg att doktorera vid Luleå tekniska universitet när längtan tillbaka till vården blev för stark. Nu arbetar hon på en av de tre geriatriska avdelningarna vid kliniken. Sin akademiska bakgrund har hon användning av när hon tillsammans med Petter Tängman håller i Journal club.


— Det är här jag vill vara, tillsammans med patienterna. Det känns som om jag kommit hem igen. Genom Journal club får jag möjlighet att lyfta viktiga etiska aspekter i det dagliga omvårdnadsarbetet tillsammans med mina kolleger, säger hon.



Dagens träff börjar närma sig slutet och med huvudet fullt av omvårdnadsdiagnoser och magen fylld med fika packar sjuksköterskorna ihop. För Linnea Eriksson var det hennes första Journal club, men troligtvis inte den sista. I januari började hon på kliniken som nyutexaminerad sjuksköterska.


— För mig är det ett sätt att hålla i gång lärandet och det är nog lättare att få in vanan när man är ny. Till nästa möte ska jag försöka få med mig någon kollega från min avdelning så att vi kan få in de här diskussionerna i vardagsarbetet.