Från Filippinerna till Fiskebäck

Filippinska sjuksköterskor massutbildas och arbetar sedan i länder världen över. Nu har den första svenska vårdgivaren anställt över 100 sjuksköterskor. Två av dem bryter redan lite på göteborgska.

De hjälps åt i köket i lägenheten, sex sjuksköterskor ihop. Alla hyllar Chrispina Domansis matlagning när hon ställer fram kvällens Adobo, kyckling och ris. En av dem håller i bordsbönen innan de hugger in på maten. Av en slump har de filippinska sjuksköterskorna hamnat tillsammans i utkanten av Göteborg på andra sidan jorden. De ser oförstående ut över frågan om det är jobbigt att bo så många ihop, och dela sovrum.

— Nej, det gör det lättare för mig. Jag behöver inte känna mig så ensam när familjen är långt borta. Vi turas om med matlagning och städning. När vi alla är lediga samtidigt spelar vi bowling eller går på bio. Vi är som en familj, inte outcasts. Jag försöker tänka positivt, säger Shakira Gomuad.

Hon och Chrispina Domansi arbetar tillsammans på Fiskebäcks äldreboende sedan drygt ett år, som sjukskötersketraineer. Shakira Gomuad är en erfaren sjuksköterska som bland annat arbetat på sjukhus i Saudiarabien i tre år. Hon tycker att det känns lite frustrerande att tvingas arbeta som undersköterska och att vägen till svensk legitimation är så lång.

?Hennes far har avlidit sedan hon kom till Sverige, och tårar blänker när hon berättar. Men kort därefter får hon åter tag i sitt positiva tänkande.

— Det här är en bra chans för oss, jag tänker framåt, säger hon.

Chrispina Domansi har en syster som flyttat till Kanada, en bror i Östtimor, och en syster som arbetar som sjuksköterska i Saudiarabien.

— Vi har egentligen inget val. Det finns inga jobb på Filippinerna. Jag har accepterat mina arbetsuppgifter, de är ett steg på vägen, säger Chrispina Domansi.

Shakira Gomuad har hunnit längst. Förutom basal omvårdnad har hon delegering att ge läkemedel, ta blodprover, sätta urinkateter och lägga om sår.

— Jag vet var gränsen går. Jag kan lagen och dokumenterar till exempel inte än, säger hon.

Filippinerna har under flera decennier massutbildat sjuksköterskor för export till länder som USA, Storbritannien och Saudiarabien. Gästarbetarna sägs ge en win-win situation då pengarna de skickar tillbaka till anhöriga hjälper många familjer ur fattigdom. Baksidan av myntet är splittrade familjer och hårt tryck på de unga sjuksköterskorna att flytta utomlands.

Bara i Kalifornien kommer 20 procent av sjuksköterskorna från Filippinerna. Men både USA och Storbritannien har blivit mer restrik­tiva, och nu beräknas omkring 250 000 sjuksköterskor vara arbetslösa på Filippinerna. Samtidigt har europeiska länder som Tyskland, Finland och nu Sverige börjat rekrytera filippin­ska sjuksköterskor.

Några få av de 104 sjuksköterskor som Attendo har anställt har barn kvar på Filippinerna. En av dem delar rum med Chrispina Domansi. Maken tar hand om barnet i hemlandet, men rumskamraten längtar intensivt och vill att familjen ska flytta hit.

Chrispina Domansi och Shakira Gomuad kände inte varandra när de för två år sedan läste en annons i tidningen i hemstaden Baguio om att ett svenskt företag sökte sjuksköterskor. Det var vård- och omsorgsföretaget Attendo som vänt blicken österut, efter stora svårigheter att rekrytera sjuksköterskor till sina äldreboenden.

Båda valdes ut i hård konkurrens till den första gruppen på 60 sjuksköterskor och började ett års heltidsstudier i svenska på Filippinerna. Numera klarar de svenskan hyfsat och fnittrar muntert åt att just ordet sjuksköterska är svårt. Det blir ”hukhöterska” hur de än pressar upp tungan i gommen. Språkstudierna var visserligen gratis, men de fick ingen lön och det blev svårt att försörja sig.

Framme i Sverige började heltidsjobb som sjukskötersketrainee och fortsatt svenskapluggande på Komvux. I början var de nya kollegerna reserverade.

— Det är lite typiskt svenskar. Både de och jag var blyga. Sedan kom undersköterskan Maria och hjälpte mig med precis allt. Då kände jag att jag inte längre behövde vara blyg, utan vi blev ett team. Jag är tacksam att jag är openminded och att kollegerna är friendly, säger Shakira Gomuad.

Båda har gått den fyraåriga universitetsutbildningen på Filippinerna. Deras flytande engelska underlättar, både kolleger och de gamla hjälper till med engelska stickord när de kör fast.

— De äldre är alltid tacksamma. Ingen av oss har blivit mött med fördomar eller rasism, varken av personal eller boende. Men vi har hört talas om att det förekommer.

När Vårdfokus följer med Shakira Gomuad och Chrispina Domansi in på avdelningen Havet får Chrispina direkt en varm kram av Elsa Dahlberg som är ute och motionerar med rullatorn i korridoren.

Chrispina går vidare in till Daga Ahlström, 94 år, och hjälper henne över till fåtöljen.

Daga Ahlström är inte riktigt kry, hon har haft två hjärtinfarkter.

— Jag skulle aldrig klaga på Chrispina. Man behöver inte ens be henne, hon bara vet vad som behövs. Hon är den enda i personalen som skakar mina sängkläder i fönstret varje vecka. Det är en bra tös.

Vårdföretaget Attendo ska sammanlagt rekrytera 240 sjuksköterskor från Filippinerna.

— I sommar får nog de tre första svensk legitimation. Det ska vi fira. Nästan alla kommer att klara att få legitimation, vilket var osäkerheten från början, med tanke på språket. Kliniskt är de skickliga och har minst två års erfarenhet som sjuksköterska, säger Carina Andersson, HR-chef på Attendo.

Enligt hennes beskrivning är det sjuksköterskebristen i Sverige som gör att Attendo söker sjuksköterskor utomlands.

Varför höjer ni inte lönen för svenska sjuksköterskor i stället?

— Vi har ett bra löneläge. Men när så få söker tjänsterna hamnar vi inte ens i en lönediskussion. De här rekryteringarna ger goda resultat. Det är en fantastisk grupp att träffa, säger HR-chefen.

På Vårdförbundet är det avdelning Östergötland som sköter kontakterna med Attendo. Här har inställningen gått från försiktigt positiv när rekryteringsprojektet drog i gång för två år sedan till dagens mer tveksamma.

— Medlemmar som arbetar med och handleder de filippinska sjuksköterskorna berättar att kompetensen är mycket varierande. Språket brister för vissa och vi är oroliga för hur dialogen med de äldre, anhöriga och myndigheter ska fungera. Men vi hör också att de är omvårdande och vänliga mot de äldre, säger Susanne Augustsson, på Vårdförbundet i Östergötland.

Ann Johansson, vice ordförande i Vårdförbundet, värnar om sjuksköterskornas tradition av att arbeta internationellt.

— Men samtidigt tycker jag att det är uselt att Sverige inte kan utbilda egna sjuksköterskor och ha rimliga arbetsvillkor så att de stannar i vården. Vi ska inte behöva systematiskt importera sjuksköterskor från fattiga länder.

Ser Vårdförbundet någon risk för lönedumpning?

— Inte så länge det handlar om seriösa aktörer med kollektivavtal där vi kan ha insyn. Men det har förekommit bemanningsföretag med utländska sjuksköterskor utan kollektivavtal där vi misstänkt att lönerna var för låga. Vi måste vara observanta på det.

För Shakira Gomuad och Chrispina Domansi betyder legitimationen allt. De har inte kommit hit för att arbeta som undersköterskor, när familjerna hemma kostat på dem en utbildning till sjuksköterska. Shakira Gomuad har tagit sjumila­kliv och klarat Socialstyrelsens kunskapsprov, vilket i dag är ovanligt bland utländska sjuksköterskor. I maj väntar den praktiska examinationen. Chrispina kämpar på strax bakom.

De lär sig samtidigt att förstå sig på de reserverade svenskarna allt mer. Det kan vara därför kollegan inte hälsar på bussen. Men Shakira och Chrispina har upptäckt att när våren kommer kan även den bistraste svensk spricka upp i ett leende.