Pappan säger att det spelar ingen roll vad han säger. ”För mig är du fortfarande min dotter.” Ylvar Emanuelsson trodde inte att det skulle vara så svårt att acceptera att en av döttrarna var en son. Men det var det. Hans pappa fortsatte att säga ”Ylva” i flera år.


Under de tre år som gått har Ylvar tvingats vänja sig vid en hel palett av reaktioner på att han ser ut som en kvinna, men är en man. En man som inte har genomgått någon könsidentitetsutredning och som inte är missnöjd med sin kropp och sitt utseende.



— Ibland tänker jag att jag borde bevisa lite mer att jag är en riktig man och inte bära mina smycken, men jag gillar dem och har både ett guldhalsband och en guldring i örat. Det blev lättare sedan den ena försvann. Den som är kvar kallar jag min bögring.


Lika kluvet är förhållandet till klänningar. Ylvar tycker om att ibland klä sig superkvinnligt, med höga klackar och urringningar. Att vara överdrivet kvinnlig, en dragqueen, är att spela en roll som känns lustfylld.


Svårförklarat? Ylvar inser att det är det, men konstaterar att saker och ting inte alltid är så lättbegripliga. Det är så här han känner — och det känns bra. Men han tycker att cis-personer, de med samma könsidentitet livet ut, har det bra som bara kan vara — utan att prata könstillhörighet. Och varför? Och hur kan det komma sig? Och underlivet? Och hur gör ni …



Redan som liten kände sig Ylvar ofta som en kille.


— Jag har alltid känt mig mer komfortabel tillsammans med killar i grupp. I skolan gapade jag på och sa vad jag tyckte, precis som killarna i klassen. Lärarna blev besvikna för de hade väntat sig annat av en flicka. Men jag ville inte sitta tyst och vänta på min tur.


Det var under en resa till Holland, tillsammans med familjen, som fyraåriga Ylva togs för en pojke och fick det holländska pojknamnet Ylvar. Många tror att det är ett isländskt namn. Ibland nöjer han sig med att svara: ”Nej, det är holländskt, men jag kommer inte från Holland.”



Som liten kändes det bra att bli tagen för pojke. Som vuxen också. Även om han ofta måste förklara. Och i de flesta sammanhang går det inte att komma undan med att bara säga att namnet är holländskt.


— Egentligen tycker jag inte att det krävs speciellt mycket mod för att förklara vem jag är, men när jag började min specialistutbildning i psykiatri var jag lite modig. Jag ställde mig inför hela kursen och sa: ”Det syns inte på mig, men jag är en man och kallas för ’han’.”


Vad de tänkte vet han inte, men efter ett par dagar sa en av kurskamraterna, en tjej som Ylvar lärt känna lite, att hon inte förstod och gärna ville veta mer. Då tyckte han det var skönt att hon vågade fråga. Obekvämt blir det när personer tyst tar emot informationen och sedan konsekvent väljer att kalla honom för ”hon”.


— Då är det bättre att fråga tills man förstår. Jag tänker att tystnaden står för ett ointresse för vem jag är och för att man framför allt är upptagen med att hålla fast vid sin egen inre ordning. 



Ylvar kallade sig för icke-binär under en period. Sa att det inte spelade någon roll vilket pronomen folk använde. Men när valet blev fritt märkte han att alla kallade honom för ”henne” och det kändes helt fel. Helt fel kan det också kännas som patient i den vanliga vården. Den som söker för nageltrång förväntar sig inte frågor om sin sexualitet.


— Jag presenterar mig som man för att personalen ska slippa göra fel när de ser att den tredje siffran i mitt personnummer är jämn. Det leder ofta till frågor. Förmodligen för att de vill lära sig mer och det är positivt, men det är inte därför jag är där. Jag vill bara att de ska skriva rätt i journalen.



Innan frågorna ställs — fundera över varför du vill veta. Se patienten som en person, lyssna på hens berättelse och fundera över om du frågar för att stilla din egen nyfikenhet, eller för att det är bra för patienten. Det är Ylvars råd till sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Ett tips är också att skriva upp sina frågor och själv ta reda på svaren. Som när en patient står på ett läkemedel man inte känner till.


Som sjuksköterska försöker han att vara förutsättningslös och i stället för att anta frågar han patienter: ”Vilket pronomen föredrar du?” En del tycker det är lite konstigt, men Ylvar tänker att det spelar mindre roll om en cis-person någon gång känner sig ifrågasatt än att transpersoner ständigt blir det.


Som liten funderade han mycket på det sociala spelet. ”Vad händer om jag inte väntar på min tur, som flickor antas göra?” Han säger att han var klokare och mer analytisk som tolvåring.


— Som vuxen jobbar jag på att lära mig hålla klaffen och vänta in dem som är tystare. De som växer upp som tjejer får mer övning i att vara omvårdande. Det är en bra sida som jag önskar att alla bar med sig och jag vill inte trycka ner den hos mig själv.


Inte heller vill han släppa det som ses som mer traditionellt manligt: att dominera och leda. Det är sådan Ylvar är: en omvårdande, dominant man som ser ut som en kvinna.