Din skildring av döendet skrämmer lite, med blod, kroppsvätskor och smärtor. Finns det ingen vacker död?

— Det skrämmer mig med. Naturligtvis finns det också vackra dödar, som till exempel Calles död i boken. Men en död i cancer är sällan vacker. Dö i sömnen tycker jag är en vacker död.

De anhöriga i boken beter sig ofta påfrestande. Vad är din erfarenhet?

— Jag har mött många fantastiska och många påfrestande anhöriga. Jag ville beskriva bägge sidor av samma mynt: att vården inte alltid räcker till och frustrationen det väcker hos både anhöriga och vårdpersonal. Det händer något med en kropp som hamnar i vårdens händer, den omsluts och kontrolleras plötsligt av vården. Bestämmanderätten är inte alltid patientens utan står mellan de anhöriga och vårdpersonalen, i den här glipan kan konflikter lätt uppstå. Jag undrar om inte förväntningarna orsakar de största bekymren, vårdpersonalens krav på sig själva men också patientens och de anhörigas förväntningar på vården.

Är du orolig för din egen framtida dödsbädd?

— Jätteorolig. Min dödsångest har tyvärr inte minskat efter att jag arbetat på hospice, eller efter att jag skrev boken. Jag hoppas som så många andra att jag ska slippa lida. Samtidigt önskar jag få tid och möjlighet att ta farväl.

Hur ser du på dödshjälp?

— Min nästa bok handlar om det. Frågan är komplicerad men jag önskar att det rådde mindre ängslan hos läkare inom den palliativa vården när det gäller passiv dödshjälp, och att möjligheten till aktiv dödshjälp fanns här i Sverige för den som verkligen befinner sig i ett svårt lidande.