Sommaren 1710 låg skeppet Stäkesund för ankar utanför Stockholm och väntade på att karantän­tiden skulle ta slut. Pesten hemsökte Europa och hade spridits till de baltiska provinserna på andra sidan Östersjön, så reglerna för alla fartyg som kom därifrån var stränga. I 40 dagar måste man vänta innan man fick komma in till huvudstaden.


Men kaptenens tålamod tog slut. Han måste ha trott att han var frisk, att det var onödigt för honom att bara sitta där och vänta. På något sätt tog han sig förbi karantänsvakterna i Baggensstäket i Nacka, och satte sig på en krog för att äta middag. Mitt i måltiden började han känna sig dålig, och föll död ner. 



Snart skulle det visa sig att pesten hade följt med som fripassagerare på hans fartyg. Den började spridas på allvar efter kaptenens död. In i det längsta försökte myndigheterna förneka vad som verkligen skedde. Sverige var hotat av så många faror — året innan hade Karl XII besegrats vid Poltava, och det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman — så man ville inte erkänna att även historiens värsta farsot hade drabbat landet. Men till sist, i slutet av september 1710, kunde man inte förneka sanningen längre. Stockholm försattes i karantän.



Till att börja med utsågs en pestläkare, en åldrad man vid namn Herman Grim. Dessutom fick han en assistent, en så kallad barberare, vid namn Jochum Ziervogel. Sjukvården vid den här tiden gjorde i princip en strikt uppdelning mellan inre och yttre medicin. Den inre var något de universitetsutbildade läkarna skulle ägna sig åt. Den yttre, som omläggning av sår, uppskärning av bölder och exempelvis åderlåtning, skulle göras av personer med kort teoretisk men längre praktisk erfarenhet, barberarna eller fältskärarna. Det var med andra ord männen i Jochum Ziervogels yrkesgrupp som skulle utföra mycket av den praktiska sjukvården, medan läkarna skulle förskriva mediciner samt de dieter som man trodde kunde hålla människor friska och sunda.



Båda dessa grupper, läkare och barberare, kom förstås i direktkontakt med de pestsmittade, vilket innebar att de själva var i stor risk för att bli smittade. Det visste också alla inblandade. Gång på gång under tiden från 1710 och framåt, då pesten spreds först i Stockholm och sedan i resten av Sverige, skulle det visa sig att det var svårt att hitta någon som var villig att ta på sig det livsfarliga arbetet. Jochum Ziervogel själv utsågs till exempel först efter ett lotteri i det gille som han tillhörde. Egentligen kom han på tredje plats, men de två som var på tur före honom lyckades hitta ursäkter som gjorde att de slapp undan. Även Ziervogel försökte undvika uppdraget, genom att be om riktigt bra betalt — vilket han också fick. Till saken hör att Jochum Ziervogel beskrevs som ”medellös” och dessutom hade fru och två barn att försörja. Säkert var det därför han till sist accepterade den livsfarliga uppgiften.



Ända sedan mitten av 1300-talet, den så kallade digerdödens tid, hade pestepidemier med oregelbundna intervaller drabbat Sverige. Varje gång spreds sjukdomen hastigt, och dödade enorma mängder människor. I normala fall dog ungefär hälften av de smittade, ofta i svåra plågor. Stark feber, huvudvärk, uppkastningar, sinnesförvirring och ångest var vanliga symtom, liksom de stora, stenhårda och oerhört plågsamma bölderna som bildas när lymfkörtlarna svullnar upp. 
Den hemska sjukdomsbilden, samt det faktum att man inte riktigt visste hur den spreds, bidrog till att göra pesten så skrämmande — och till att det var så svårt att hitta personal som ville arbeta med de sjuka.



Flera pestlasarett öppnade ändå i Stockholm, där framför allt de allra fattigaste och mest utsatta arbetade, de så kallade hjonen, som helt enkelt inte hade något annat val. Ett av dessa lasarett fanns på Skeppsholmen, och även om ambitionen var god, att isolera de smittade och ge dem gratis omvårdnad, så blev förhållandena där snart vidriga. I ett brev beskriver Jochum Ziervogel miljön: ”Där var upp emot 400 sjuka och ibland dem många med bölder under armarna och i ljumsken, men de låg för eländigt, på bara hårda sängbräden, fulla med löss och orenlighet, så ingen utan största fara kunde sköta eller hantera dem”.


Det fanns också en utbredd motvilja mot att skicka de sjuka till lasaretten, eftersom man med rätta misstänkte att inget som läkarna gjorde ändå hjälpte. Ett stort antal mediciner fanns i och för sig och läkarna själva trodde ofta på dem, men egentligen fungerade de inte. Andra behandlingsmetoder handlade om att försöka få de hårda pestbölderna att öppna sig, genom att placera retande, kliande medel över dem, eller genom att skära eller till och med bränna upp dem. Tanken var att om man fick bölderna att spricka och släppa ut var, så skulle en del av smittan lämna kroppen.



I själva verket kom ytterst få av de tiotusentals som under hösten 1710 smittades med pest i kontakt med någon form av organiserad sjukvård, antalet sjuka var helt enkelt för stort. I stället vårdades de flesta, så gott det nu gick, i hemmet. I vissa fall av familjemedlemmar, men i många fall hyrde man in tillfälliga vårdare, ofta äldre kvinnor.


Detta beskrivs till exempel av en doktor i Norrköping vid namn Magnus Gabriel Block i sin skildring av vad som hände då den vuxna dottern i en borgarfamilj blev sjuk i pesten. I stället för att stanna och ta hand om henne flydde mamman och pappan samt två små barn därifrån i panik och lämnade den sjuka kvar tillsammans med en inhyrd kvinna. På det sättet kunde alltså de som hade pengar lösa sitt behov av praktisk omvårdnad åt de sjuka genom att betala någon annan för att sköta det — och för att utsätta sig för smittan.


I det här fallet blev också den kvinna som skulle vårda dottern, en drygt 40-årig änka, själv sjuk. Hon hade fått höra att tobak var ett bra medel för att hålla smittan borta och tog därför hand om den sjuka med en tänd pipa i munnen från morgon till kväll. Men det hjälpte alltså inte.


I just det fallet slutade historien faktiskt lyckligt. Kvinnan fick visserligen flera bölder, bland annat en vid ljumsken, som hon i det längsta inte ville visa för läkaren ”för blygsels skull”. Men hon återhämtade sig trots allt, och när Block skrev ner sin skildring var hon ännu i livet, ”frisk som en aborre” som han uttrycker det i sin bok.



Sådana kvinnor, som hade överlevt sjukdomen, började doktor Block med tiden att anställa som vårdare, eftersom han noterat att de blivit immuna mot pesten (vilket bekräftats senare, men immuniteten varar bara en relativt kort tid). Helt enkelt försökte Block, liksom andra läkare, improvisera fram en sjukvårdsorganisation som skulle kunna hantera det enorma antalet patienter. 


Men det visade sig vara svårt. Flera gånger beskriver Block hur han behandlat pestsjuka, men sedan inte kunnat hitta någon som ville sköta dem när de väl börjat tillfriskna.


Samtidigt berättar källorna också om de frivilliga, som såg det som en plikt att ta hand om de sjuka. Till exempel sägs Emerentia Rydelia, hustru till kyrkoherden i Jakobs församling i Stockholm, under hela pesttiden ha sökt upp de sjuka, skött om dem medan de levde och svept dem när de hade dött. Som genom ett mirakel smittades hon aldrig, utan gick oskadd genom det inferno av sjukdom, smärta och död som omgav henne.



För andra gick det värre. Redan i början av november, bara knappt två månader efter att han motvilligt inledde sitt arbete, dog barberaren Jochum Ziervogel. Strax efteråt dog även hans dotter.


Även flera av doktorerna avled, bland dem Stockholms officiella pestläkare, Herman Grim.


Till sist dog närmare 22 000 personer enbart i Stockholm under det knappa halvåret från sensommaren 1710 till början av 1711. Det motsvarade nästan 40 procent av stadens befolkning. En exceptionellt stor andel av de döda var kvinnor. Bland de vuxna som dödades av pesten var kvinnorna nästan tre gånger så många som männen. 


En viktig anledning till det måste rimligen ha varit att det var just kvinnorna som tvingades ta på sig uppgiften att vårda de sjuka, antingen egna familjemedlemmar eller som inhyrd för att ta hand om andra. Det var kvinnor som var vid de sjukas och döendes sida, det var kvinnor som gav dem mat och dryck, torkade upp deras kräkningar och andra kroppsvätskor och tog hand om deras smutsiga säng- och gångkläder — och med det ökade kraftigt risken att själva smittas.

TEXT: MAGNUS VÄSTERBRO