Med ficklampan i ena handen och nyckelknippan i den andra tar Carola Liebe-Harkort trappan upp till vinden. Taklampan i förrådet är trasig och utan ljus är det svårt att plocka fram minnena från det tidigare yrkeslivet. Där, bredvid racercykeln som tagit henne flera varv runt Vättern och lp-skivorna från 80-talet, står en välfylld papperskasse. I den ryms benknotor, tänder och kranier från olika djurarter prydligt sorterade i genomskinliga plastpåsar.

För Carola bär alla ben på en historia.

— Redan när jag började läsa arkeologi för 24 år sedan var jag inställd på att bli osteolog för att få arbeta med benfynd från utgrävningar. Många tycker det är en udda gren, men för mig handlar det om att ben kan berätta så mycket. De kan avslöja ålder och kön både på djur och människor, vad de har ätit och hur de har mått. Med hjälp av skelettdelar går det att återskapa ett liv som inte finns längre och sätta in det i ett annat perspektiv, berättar hon.

Hon skrev sin doktorsavhandling om tandhälsan hos järnåldersmänniskor från Östergötland. I sitt material kunde Carola se att många av individerna hade karies under en tid då det egentligen var ganska ovanligt. Hon såg också att barnen ammades upp till två, tre års ålder och att flera kvinnor kom från andra områden än Östergötland.

Med åren kom Carola att bli en av Sveriges topp tio-experter inom osteologi och ett erkänt namn inom den internationella forskarvärlden. Det har inneburit många resor och intellektuell stimulans, men lite utrymme för att rota sig och bilda familj. Med åren kom barnlösheten i kapp Carola och hon började fundera mycket kring sina val i livet.

— När jag insåg att det inte kommer att bli några barn var jag tvungen att ta ställning till hur jag skulle förhålla mig till framtiden. Vad skulle jag göra med mitt liv? Som barnlös kan man inte bara låta tiden gå och därigenom låta åren som passerat avgöra hur livet blev. Att inte ha barn ger en möjlighet att fatta andra sorts beslut, men man behöver fundera över de valen. Som förälder blir livet mer utstakat med ansvar för barnet.

Hon ville fylla sitt liv med en annan slags mening och insåg som 47-åring att hon ville skola om sig.

— Jag hade fått ett nytt mål och då behövde jag utbilda mig till sjuksköterska. Jag ville jobba internationellt och arbeta för någon humanitär organisation, gärna Röda korset. För mig handlar det om att få bidra på något sätt till riktiga människor. Om det så är bara för en enda människa under en kort tid så är jag helt fokuserad på det.

I januari 2014 satte hon sig i skolbänken på Röda korsets högskola. Näst äldst i klassen och antagligen mest nervös.

— Jag undrade vad jag gjorde där, mer än dubbelt så gammal som de flesta av mina klasskamrater. Men jag hade fokus på mitt nya mål och tänkte att även om det inte blir precis som jag tänkt så kommer det att bli bra.

Den dagen gick Carola från att vara den som satt inne med kunskapen till att bli den oerfarne. Det kändes som ett enormt steg att gå från att vara forskare och lärare till student igen. Från expert till novis, eller från hero till zero som hon säger själv.

Utbildningen rullade på. Studievanan hjälpte henne att klara tentorna utan problem, men Carola hade svårt att finna sin roll i klassen. Detsamma gällde på praktiken där hon inte heller tyckte att hon passade in. Men hon trivdes i vården, med kollegerna och patientarbetet, även om hon snabbt insåg att hon var harigare är sina yngre kursare.

— När de kastade sig över provtagningar och infarter tyckte jag att det var läskigt och drog mig för uppgiften. Jag ville känna att jag hade god tid på mig när jag skulle utföra de praktiska momenten.

Sista året gjorde hon en månads praktik vid foten av Kilimanjaro i norra Tanzania. En vistelse som kom att stärka hennes övertygelse om att jobba utomlands i framtiden.

I januari förra året fick Carola äntligen sin legitimation från Socialstyrelsen. Första jobbet blev på en barnavdelning på Nya Karolinska. Mest ortopedi, men också svårt neurologiskt sjuka barn.

— Det var inget bra ställe för mig tyvärr. Jag var fortfarande osäker på de praktiska momenten, som att sätta nål och ta blodprover. Att träna på rädda barn och med oroliga föräldrar bredvid var inte optimalt.

Carola säger att hon hade extremt höga krav på sig själv eftersom hon vet vad hon är kapabel till och ville snabbt bli självständig. Att vara ny sjuksköterska var mycket svårare än hon hade kunnat föreställa sig. Med den insikten kom tvivlet. Hade hon valt rätt när hon skolade om sig?

— Jag tappade bort mig själv där i början och det var oerhört tufft. Vissa dagar ångrade jag mig. Samtidigt hade jag väldigt fina möten med barnen och föräldrarna som ofta kände sig trygga med mig. De utgick nog ifrån att jag var mer erfaren med tanke på min ålder.

Carola sa upp sig från barnkliniken och gav sig själv ett långt och välbehövligt sommarlov. Hon reste och umgicks med vänner och familj. Körde några lopp med sin racercykel och läste en hel hög med böcker. Till hösten kände hon sig redo att söka nya jobb som sjuksköterska.

Hon sökte sig till vuxenortopeden på Södersjukhuset. Där har hon varit helt öppen med sin osäkerhet. Till sin förvåning märker hon att arbetsgivaren verkar fokusera mer på fördelarna med hennes tidigare yrkeserfarenhet och ålder. Patienterna också.

— Jag har lätt för att få kontakt med patienterna eftersom jag vågar fråga om svåra saker och stannar kvar för att lyssna på svaren.

Sina kunskaper om anatomi och patologi har hon haft stor nytta av i sitt nya jobb som sjuksköterska och det är ingen slump att hon sökt sig till ortopeden. Hon vet precis hur skelettet är uppbyggt, vad som händer vid trauma och vikten av att armar och ben fungerar som de ska. Förkunskaper som hjälper både henne och patienterna i det dagliga omvårdnadsarbetet på avdelningen.

Som osteolog arbetade Carola på många olika platser. Hon deltog i utgrävningar på Gotland och vid forngravar i Östergötland. Hon har arbetat i Tyskland, USA och gjort tre säsonger i den antika staden Pompeji. En stor del av tiden har hon ägnat åt undervisning och forskning som lektor på Stockholms universitet, Högskolan på Gotland och Lunds universitet.

Som sjuksköterska har hon fått gå ner drygt 10 000 kronor i lön i månaden, trots att arbets­givaren gav henne lite högre ingångslön än andra nyutexaminerade sjuksköterskor. Lönen och stressen är baksidorna med hennes nya yrke, säger hon, men väljer att inte fastna vid det.
— Jag vill fokusera på glädjen i jobbet. Jag har ju ett annat mål med det här och vill inte att det negativa ska ta för mycket av min energi.
Under åren har Carolas familj, vänner och bekanta kunnat följa hennes resa från antiken till ortopeden via hennes privata blogg. Där har hon delat med sig av sina tankar, sina drömmar och sina tvivel. Bloggen har varit låst, men nu har hon valt att göra den mer öppen.
— Jag hoppas att jag kan inspirera folk, att man faktiskt kan byta karriär mitt i livet. Men vänta inte för länge, för om man som jag vill hinna bli duktig inom sitt nya fält gäller det att sätta i gång.
Nu har det gått drygt ett år sedan Carola började arbeta som sjuksköterska. I dag händer det att kollegerna på Södersjukhuset frågar henne om hon kan hjälpa till med att sätta en infart.