Ja, tyvärr ser det här inte alls bra ut… det är inga roliga besked att komma med det här, inte.


Han mumlar nästan när han sätter sig ner i soffan framför oss.


Det är överläkaren Ulf på ECMO-avdelningen på Karolinska som bett oss komma in på ett rum för att diskutera resultaten av de röntgenbilder man just tagit av Leos hjärna. Detta för att få en bättre uppfattning av hans tillstånd. Det har gått fem dygn sedan olyckan och läget är mycket, mycket kritiskt. Livshotande.


Jag söker ängsligt efter överläkarens blick men han viker undan. I rummet finns ytterligare en ansvarig läkare, två sköterskor och två neurologer som kallats in till mötet. Och så Leos pappa Anders och min mamma. 


Överläkaren harklar sig och fortsätter:


— Ja, som sagt. Det ser väldigt illa ut det här. Svullnaden på hjärnan är väldigt stor och man kan se utbredda förändringar på många ställen som orsakats av syrebristen och hjärtstoppet. De är troligen irreversibla, ja alltså permanenta...


Han harklar sig igen. Suckar. Som om han egentligen inte vill berätta.



Jag sväljer hårt. Håller andan. Jag hör vad han säger men kan inte ta in orden.


— Vad innebär det här, menar du? Jag söker neurologernas blickar. Tittar på sköterskorna. Jag försöker desperat läsa deras ansikten och uttryck.


Letar efter hopp. Svar. Ser bara empati. Tyst empati.


— Det är såklart svårt att säga än så länge, fortsätter överläkaren. Om han överlever får han förmodligen väldigt svårt att röra sig. Ja, att viljestyra sina rörelser alltså. Kanske kommer han inte att kunna prata... Men det är som sagt svårt att säga...


Jag har slutat andas. Flämtar bara lite tyst högt uppe i bröstet. Fryser. Är det kallt här inne? funderar jag tyst för mig själv.


Läkaren ser min flackande blick och fortsätter:


— Neurologerna som bedömt bilderna är väldigt skeptiska, väldigt skeptiska, men Mats här är barnneurolog och han anser ändå att det är värt att fortsätta försöka... Att det kan bli bättre än det ser ut nu, så att säga...


— Fortsätta försöka... med vadå? frågar jag.


— Ja, med livsuppehållande åtgärder. Det är inget vi tar ställning till just nu men skulle trycket i hans hjärna öka ytterligare så... Ja, vi får ta den diskussionen då i så fall helt enkelt.


Jag förstår inte det oerhörda i vad han just yttrat.


Menar han att jag förlorat mitt barn ändå? Att Leo dog i den där förbannade sjön, överlevde mirakulöst och nu ändå är förlorad? Att han hålls vid liv där ute av de där maskinerna men ändå är borta? I stort sett död?


Var det så han sa? Eller var det så han menade?


Det är tomt och tyst inom mig. Ett vakuum. Som om jag befinner mig i stormens öga. Precis som då samtalet om olyckan kom krymper mitt synfält och jag hör läkarnas röster som i en burk. Jag får kramp i magen och det känns som om jag måste kräkas. Jag döljer en kväljning med bak­sidan av handen och låtsas att det är en hostning. Krampen sprider sig upp i bröstet. Jag får ännu svårare att andas.


Barnneurologen Mats, han som tror att det ändå kan bli lite bättre än det ser ut just nu, tittar på mig med stadig blick och säger att barns hjärnor är förunderliga. Man kan aldrig riktigt veta. Han tror ändå att Leo kan ha en chans till ett värdigt liv förutsatt att trycket i hjärnan inte ökar eller att fler blödningar uppstår.


I stormens öga når inte orden riktigt in till mig. Jag klarar helt enkelt inte av det här. Ingen mamma klarar väl av en sådan sak? Att få höra att barnet som just återvänt från de döda, överlevt sex timmars hjärtstopp, drunkning och världens lägst uppmätta kroppstemperatur ändå inte finns kvar. Att han är förlorad och kommer att leva sitt liv som förlamad och oförmögen att tala. Eller i bästa fall ”värdigt”.


”För man vet aldrig med unga hjärnor...”


Nej. Det är för mycket. Inom mig har jag krupit ihop i fosterställning och håller för ögon och öron. Jag klarar inte det här. Rummet gungar och jag måste sjunka ner på golvet och känna det kalla, hårda underlaget mot mina händer och min kropp.



— Inte mitt barn, säger jag. Först tyst. Sedan mer bestämt och högt som om jag kan påverka verkligheten på det sättet.


— Nej, inte mitt barn, inte MITT barn. Mitt barn. Mitt barn.


Leo, Leo, Leo!


Nu skriker jag till igen. Jag tänker att jag kommer att gå sönder, tappa kontrollen, eller förlora förståndet. Minst. Och jag måste hålla hårt i stolens karmar som för att klara av att stanna kvar i verkligheten.


Jag borrar in mitt ansikte i Anders och viskar, jämrar mig och gråter. I nästa sekund står jag inte ut med beröring. Backar in i ett hörn av rummet. Skriker igen.


— Nej!


Och så där fortsätter det. Om vartannat. Länge, länge. Jag vet inte hur länge. Men till slut är jag bara luddig, utmattad och tom. Läkare och sköterskor har alla gått ut ur rummet. En efter en har de gått och lämnat oss att reagera på det obegripliga.


När en lång stund passerat och jag sitter hopkrupen i ett hörn med händerna knutna mot magen och knäna uppdragna under hakan kan jag inte skrika och gråta mer. Så jag går ut till min pojke, min son, som ligger där och finns. Men ändå inte. Som lever men ändå gått förlorad.


Jag stryker hans panna och gråter tyst vid hans kind så att mina tårar trillar ner i hans halsgrop. Sedan somnar jag en stund med pannan mot hans sängkant.


Lite senare när jag vaknar av att dialysapparaten larmar om ett påsbyte kommer en sköterska fram och ser, mig djupt i ögonen.


— Linn, jag känner att han finns där inne. Jag kan inte förklara, när jag tar i honom så känner jag att han finns där.


Och just då är de orden det vackraste jag någonsin hört.

/---/


Efter fyra veckor på Barnintensiven flyttas vi upp till barnneurologens slutenvårdsavdelning.

/---/


Jag kunde inte skydda min son från katastrofen. I stället skickade jag honom rakt in i den. Mitt förnuft och hundratals personer säger naturligtvis att det här inte var något jag önskade min son, något jag kunde förutspå.


Men i mitt hjärta skär ändå det faktum att jag inte var där, att jag inte kunde rädda mitt barn och att jag misslyckades med att skydda honom från detta hemska.


Det är min del av skulden och den får jag leva med i resten av mitt liv. Jag skickade honom på ett konfirmationsläger utan att ifrågasätta säkerheten tillräckligt mycket. Jag litade på att de skulle ta hand om honom där och ha uppsikt över honom. Jag borde ha ställt högre krav. Jag borde ha lyssnat på den lilla gnagande magkänslan som någonstans ändå grodde i mig och framför allt — jag borde ha lyssnat mer på Leo.


Han ville ju egentligen inte åka.



Dagarna innan vi skrivs ut från sjukhusets slutenvårdsavdelning görs en ny hjärnröntgen. Den visar att alla hjärnskador, all påverkan, förutom ett mindre område i höger tinninglob — har gått tillbaka.


Hans hjärna har på ett absolut mirakulöst sätt återhämtat sig och förloppet saknar motstycke i medicinsk historia.


Så med förnyat hopp och förvissning om att Leo kommer att fortsätta slå oss alla med häpnad skrivs han ut från vårdavdelning Q87 den 12 september 2015.

TEXT: LINN MARIA WÅGBERG