Hur räknar politikerna? undrar sjuksköterskor på ortopeden vid Falu lasarett. Miljonbelopp läggs på att skicka patienter till andra landsting. Samtidigt gapar egna sängar tomma för att sjuksköterskor nobbar de löner och arbetstider som erbjuds.

Sjuksköterskorna Louise Dahlman och Mathias Erlandsson på Falu lasarett har svårt att förstå hur landstinget har råd att köpa operationer från andra landsting på löpande band. Det rimmar illa med det de får höra: att det inte finns pengar till högre löner för den yrkeskår som saknas, deras egen.


När Louise Dahlman började jobba på ortopeden på Falu lasarett 2014 fanns det 28 vårdplatser för de planerade operationerna. När Vårdfokus besöker avdelningen finns sex kvar, förutom de 24 vårdplatserna för akut ortopedi. Resten av salarna ekar tomma. I en hörna inne hos sjukgymnasten har sängar tryckts ihop och ovanpå dem har personalen stuvat sängbord och toastolar.


— Vi står beredda att öppna vårdplatserna. Det som behövs är relevant bemanning. Det är min önskan från politikerna. Då kan vi ge vård med kvalitet, få bra arbetsmiljö, behålla sjuksköterskorna och få undersköterskorna att stanna, säger Irmeli Villemy, chef på avdelningen.


Att då köpa operationer på bortaplan tycker sjuksköterskorna Vårdfokus träffar är slöseri.


— Arbetet är tufft här, många dagar slänger vi i oss maten på fem minuter och därför slutar många. Men så svårt tror jag inte det är att hålla kvar oss sjuksköterskor och locka hit nya. Höj lönen, ge oss arbetstidsförkortning och öppna vårdplatserna, säger Louise Dahlman. 



Det är de tre punkterna på hennes önskelista som hon vill skicka med dalapolitikerna inför valet. Sjuksköterskorna är väl medvetna om att det är arbetsgivare och fack som förhandlar om löner. Men det räcker inte längre, anser de, utan politikerna måste göra satsningar, annars utarmas vården.

I
rmeli Villemys avdelning har haft svindlande snabb omsättning av sjuksköterskor de senaste åren. Louise Dahlman och kollegan Mathias Erlandsson hör till trotjänarna och Irmeli Villemy lyssnar uppmärksamt på deras åsikter. Om det vore hon som bestämde skulle ortopedens sjuksköterskor få högre löner och mer tid till återhämtning.


— Men det är en dragkamp med HR-avdelningen om varje hundralapp. Vi chefer får ständigt höra att kostnaden blir för stor för att de är så många.


Men den yngre generationen sjuksköterskor trycker på. 


— De vill inte arbeta kvällar och helger utan att få bra betalt. De ställer krav och byter lätt arbetsplats, vilket är en förändring som gynnar alla sjuksköterskor. Så kommer det att fortsätta vara, säger Mathias Erlandsson.


Han önskar sig av politikerna att vården ska få kosta och är less på de hårda neddragningarna. Efter åratal med röda siffror gjorde landstinget vinst förra året.



En bidragande orsak är förbudet mot att anlita hyrsjuksköterskor (läkare hyrs däremot in). Inte ens när kirurgen under två veckor i höstas tvingades stoppa alla canceroperationer gjordes något undantag. Patienterna fick vänta, den politiska oppositionen ryade och riksmedierna rappor­terade.


Innan, under och efter den krisen fick också mycket ortopedisk vård ställas in. Ortopeden har slimmat vårdtiderna och arbetssätten. Höftpatienter stannar numera bara ett dygn. För de sjuksköterskor som arbetar kvar snurrar allt fortare och fortare, patienterna skrivs in och ut, ska smärtlindras, mobiliseras och ofta behöver några samtal ringas, till anhöriga eller kommunen.


— Det finns inga marginaler kvar. Visst är det bra att vi är effektiva, men det blir skört, stressigt och för tufft för nya sjuksköterskor, säger Mathias Erlandsson.



Samtidigt har köerna vuxit. Ulrika Nilsson Lind fick foten opererad under gårdagen. Det senaste halvåret har hon hoppat på kryckor.


— Jag har stått i kö ett år på grund av sjuk­-s­köterskebristen. Jag var nog inte speciellt prio­riterad, säger hon.


De tre sjuksköterskorna stannar vid hennes säng, pratar en stund och tittar på hennes förband, en modern plastskena. Först om sju dagar är det dags för gips.



Långt ifrån alla väntar på operation i ett år. Genom vårdgarantin har patienter rätt till operation inom tre månader. På grund av sjuksköterskebristen tvingades Dalarna skicka 742 ortopediska patienter till andra landsting och privata vårdgivare för operation förra året. Till en kostnad av 22,3 miljoner kronor. Så — eller värre — har det sett ut de senaste fem åren.


— Det kostar många miljoner och beror på att vi sjuksköterskor är för få. Hur kan det då inte finnas pengar för att förbättra våra villkor? frågar sig de tre sjuksköterskorna. 


En snabb uträkning visar att de 22,3 miljoner kronorna skulle räcka till en löneökning för samtliga 1 100 sjuksköterskor på Falu lasarett med 1 100 kronor i månaden. För de sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor som arbetar på ortopeden skulle löneökningarna kunna bli kraftiga, om pengarna lades bara på dem.


Men så kan man inte räkna, tycker varken verksamhetschefen, HR-direktören eller poli­tikerna.


— Det får inte uppstå konkurrens mellan avdelningarna. Men jag tror att vi skulle komma en bra bit med bemanningen om vi erbjöd högre lön. Det här har vi lyft uppåt, för vi ser att nu försvinner pengarna utomläns, säger Bengt-Erik Larsen, vikarierande verksamhetschef på ortopeden.

HR-direktören Anna Cederlöf påpekar att Dalarna redan ligger högt vad gäller sjuksköterskornas löner. Det är ett resultat av en politisk satsning med tillägg för helg- och nattarbete.


— Lönerna är inte det enda. Mycket handlar om arbetsmiljö, arbetstider och bra scheman. Att få ta ansvar och utvecklas, säger Anna Cederlöf.


Men någon arbetstidsförkortning har hon inte att erbjuda. Personalbristen gör det omöjligt.