Att vara med om en traumatisk förlossning där en kvinna eller ett barn skadas allvarligt, eller dör, kan påverka personalen lång tid efteråt. Läkaren Åsa Wahlberg har intervjuat barnmorskor och läkare som varit med om allvarliga händelser. I sin avhandling beskriver hon dem som det andra offret, second victim.


Det kan lämna så stora avtryck att personalen riskerar att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Risken ökar om personalen känner skuld för hur de hanterat förlossningen eller om föräldrarna är anklagande mot dem.


— Förlossningsvården utmärker sig eftersom det oftast handlar om friska kvinnor och barn och förväntningarna är att allt ska gå bra. Så tänker nog också personalen. Då kan bördan bli extra tung att bära när det blir fel, säger Åsa Wahlberg, gynekolog och förlossningsläkare i Ystad.



Hur kolleger och chefer reagerar har betydelse. Både barnmorskor och läkare vittnar om hur ensamma de känt sig efteråt och att de inte kände sig värdesatta i sin yrkesroll. De var oroliga för hur det pratades om dem på avdelningen.


En anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, eller till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, kan uppfattas som en upprättelse — om bedömningen anses rättvis. Men det kan också kännas som ett nederlag om kritiken upplevs som felaktig.



Medial uppmärksamhet ger enbart negativa konsekvenser för personalen eftersom de sällan känner att de kommer till sin rätt, enligt Åsa Wahlberg. Samma sak gäller om fallet diskuteras i sociala medier.


En viktig del av läkningsprocessen för personalen är att möta den drabbade patienten efteråt. Det visar hennes avhandling, som hon disputerade på i maj.


— Det kan vara svårt, men att säga förlåt är avgörande. Även om inte alla patienter accepterar ursäkten är det viktigt för personalens självkänsla.



En kortare eller längre sjukskrivning efter en svår händelse är inte ovanligt. Några väljer att lämna förlossningsvården helt. Vad som är bäst beror på individen, menar Åsa Wahlberg.


— Det viktiga är att personen blir avlöst direkt när något allvarligt inträffat. Sedan är det olika vad man behöver. För många är det skönt att kunna komma till jobbet utan att ha direkt ansvar. Dricka en kopp kaffe med kollegerna och kanske signera några provsvar. Det är ofta svårare för läkarna. De har mindre utrymme för att visa känslor och förväntas jobba på som om inget har hänt. 
 

Här hittar du avhandlingen Second victim:

https://tinyurl.com/secvic