Sjuksköterskan Monica Djurner ligger på alla fyra i patiensalen med rumsnummer 13. Hon och kollegerna torkar bajs och de vet inte om de ska skratta eller gråta. Något är fel med avloppet till toaletten. Det är stopp och avföring väller ut över golvet. Senare får de höra att någon, eller några, har hällt cement i avlopps­rören. Fast först tror de att det är en skröna.



Sahlgrenska universitetssjukhusets nya vårdbyggnad var en av Västsveriges största byggarbetsplatser mellan åren 2007 och 2009. En storsatsning från regionens sida och när den invigs så är det med pompa och ståt, pukor och trumpeter och personal fylld av förväntan.


Under planeringen var det personalens och patienternas behov som stod i fokus. Receptionsdiskar, dokumentdiskar, övervakningsdiskar — allt i anslutning till patientrummen för att underlätta den patientnära vården. 1-, 2- och 3-bäddsrum och utrymme för arbetsterapi och sjukgymnastik. Det var miljötänk, konstnärlig utsmyckning och många möten där personalrepresentanter fick framföra önskemål om den framtida arbetsmiljön.


— Vi fick verkligen vara med och påverka. Sjuksköterskorna önskade sig plats för att gipsa fötter och fick det. Allt kändes så roligt. Det var nytt och fint och alla var glada. Jag minns att när vi först klev in här så var det lite av ”halleluja-känsla”, säger Monica Djurner, som numera är huvudskyddsombud för Vårdförbundet.


Men ganska snart började medlemmar komma till skyddsombuden och berätta om huvudvärk, hudproblem och andningssvårigheter. Ohälsan började på plan noll, sedan spred sig besvären högre upp i huset. Mellan åren 2010 och 2012 hade 50 medarbetare blivit sjuka.

Skyddsombuden tyckte att det var alldeles för många, men trots påtryckningar tog inte arbetsgivaren det på allvar. I stället kom antydningar om gnällighet, graviditetsproblem eller klimakteriebesvär.


Monica Djurner minns att en manlig chef sa: ”ni måste vara mer konkreta i vad ni menar med att folk blir sjuka av huset annars låter ni bara som ett gäng gnällkärringar.” Hon blir fortfarande upprörd när hon tänker på det.


— Vi verkar inom en kvinnodominerad bransch och är stolta och kompetenta yrkes­utövare — med usla arbetsvillkor. För mig är det helt horribelt att vi bemöts så. 



Sjuksköterskan Elin Hjelm började på avdelning 132 i den nya vårdbyggnaden i maj 2010. På den tiden hårdtränade hon, bland annat thaiboxning, och hade god kondition.


Ett halvår gick. Hon hade ofta nästäppa och en hosta som var ihållande. När hon började få andningssvårigheter sökte hon upp företagshälso­vården. Där gjordes mätningar som visade att hennes syreupptagningsförmåga låg på 88 procent. Den brukade ligga på 98. Elin plockades bort från den nya vårdbyggnaden och under två veckor arbetade hon i ett annat hus. När nya prover togs och luftrören testades hade hennes värden blivit tre gånger bättre.


Elin Hjelm arbetade två år i den nya sjukhusbyggnaden. Sedan dess har hon kronisk astma och är beroende av ständig medicinering. Hon flåsar i uppförsbackar, har svårt att befinna sig i lokaler där det luktar parfym eller rök och kan inte träna på det sätt hon en gång gjorde. Hon önskar att arbetsgivaren hade känt mer omsorg om sina medarbetares hälsa. 


Tio år har gått sedan vårdbyggnaden, som numera kallas Vattenpalatset, blev färdig. 125 medarbetare har blivit sjuka. Sjuksköterskor och undersköterskor — som ständigt finns på avdelningarna — har fått hudbesvär, huvudvärk, andningsproblem och astma. För en del är det kroniskt, som för Elin.


En arbetsplats för omkring 500 medarbetare. Sex våningsplan, 14 vårdavdelningar, 28 patienter på varje avdelning. Längst ner specialistmedicin med stroke- och cancerpatienter och svårt njursjuka i behov av dialys. Högre upp en transplantationsavdelning med sluss där patienterna är så infektionskänsliga att man inte ens får riva ett A4-ark i närheten av dem.


Monica Djurner står och tittar ut vid den stora fönsterväggen i entréhallen tillsammans med sin skyddsombudskollega Annika Wettergren. Innergården där utanför var tänkt att bli en grön oas som skulle ge en känsla av lugn och ro, men när byggnaden stod färdig liknade det mer ett träsk fyllt med ett slags gröna alger. Kanske var det därför huset fick namnet Vattenpalatset.



Skyddsombuden visar oss runt. Monica Djurner öppnar dörren till sin gamla arbetsplats, avdelning 132, där en snabb titt inte låter oss ana något sjukt. Varma färger, mycket trä, hemtrevlig atmosfär. Golv av plast som verkar vara som golv är mest. Harmlösa.


Det är de inte. Under den grå plastmattan ligger träskivor och ett slags isolering och därunder det gamla golvet som experter tror är orsaken till sjukdom, evakuering och till åtskilliga extramiljoner i utgifter för Västra Götalandsregionen. Eller för skattebetalarna om man så vill.



Bygget inleddes sommaren 2007. Vintern som följde var ovanligt blöt — även för att vara Västsverige. Långt senare får personalen höra att stommar och bjälkar inte hann torka innan isolering, golv och väggar kom på plats. Så var det också själva huset som visade de första tecknen på ohälsa.


Luften var dålig; antingen var det för varmt eller för kallt. Det var fuktigt, så fuktigt att papper krullade sig. Toaletterna fungerade i princip aldrig och så småningom skulle det visa sig att ryktena om cement i avloppen stämde. Träpanel började svälla, kranar lossnade och svarta mögelfläckar spred sig på kökens väggar. Man sa att något gjorde att fukt drogs in i huset i stället för att avdunsta.


Det genomfördes skyddsronder och hölls skyddskommittémöten med områdeschefer där ”den nya vårdbyggnaden” blev en stående punkt på dagordningen. För skyddsombuden var det svårt att få en helhetsbild eftersom problemen var så spridda — och många.


De var runt på nästan alla avdelningar med affischer där medarbetare med hälsoproblem ombads informera om sina besvär. De väsnades och ställde krav och var allmänt obekväma för arbetsgivaren.


— Det var mycket känslor i svall. Medlemmar förväntar sig av mig som förtroendevald att jag ska leverera något. Att jag ska ställa någon till svars och utkräva ansvar. Arbetsgivaren å sin sida tycker att vi skyddsombud är jobbiga, säger Monica Djurner.



Trots att allt fler medarbetare mådde dåligt skulle det dröja till 2012 innan arbetsgivaren visade att de tog problemen på allvar. Cheferna på område sex kallade skyddsombuden till ett möte tillsammans med Västfastigheter, regionens fastighetsförvaltare. Monica Djurner och Annika Wettergren minns att stämningen mellan vårdcheferna och cheferna på Västfastigheter var lite spänd.


Husgruppsmöten ledde till att en första oberoende granskare mäter fukt och undersöker ventilation, tak och väggar. När inga fel hittas tycker cheferna att de gjort vad de kunnat och återgår till inställningen att sjuksköterskor och undersköterskor är gnälliga kollektiv som borde ge sig någon gång. 


Men ohälsan fortsatte att sprida sig i huset. Våren 2014 har skyddsombuden för Vårdförbundet, Kommunal, Vision och Saco tröttnat. De lämnar en 6:6a-anmälan till arbetsgivaren och skickar den till Arbetsmiljöverket. I anmälan undrar de om det är rimligt att fortsätta att flytta in verksamhet i en byggnad där personal drabbas av ohälsa. Det talas om evakuering. Skyddsombuden kräver en tidsplan och vill dessutom att arbetsgivaren gör en detaljerad lista över hur många per arbetsenhet som har insjuknat i astma och om de har blivit omplacerade.


Efter det låter arbetsgivaren ytterligare en oberoende granskare undersöka byggnaden. Det borras lite här och där och det hittas bjälkar som är betydligt rostigare än de borde vara i ett bara fem år gammalt hus. När man undersöker hur det ser ut under golven visar det sig att kemiska ämnen — som kan orsaka ögonskador, hudirritation och andningsproblem — ligger där och ångar. Vilket kan hända när lim och plastgolv läggs på fuktig betong.


Trots de giftiga ångorna händer ingenting och skyddsombuden aktiverar sin anmälan till Arbetsmiljöverket. Det går ett par veckor.



Den 25 juni 2014 kommer ett par arbetsmiljö­inspektörer till sjukhuset. Monica Djurner och Annika Wettergren minns en rättegångsliknande tillställning där områdeschefer, hr-representanter och företagshälsovård redogör för vad som har gjorts och inte gjorts. Inspektörerna lyssnar. Två veckor senare kommer ett beslut med en rubrik om avslag, avskrivning och avvisning av skyddsombudens 6:6a-anmälan. Myndigheten har tagit hjälp av en läkare för att bedöma rimligheten i att fortsätta flytta in verksamhet där personal drabbas av ohälsa. Han skriver att det inte råder någon förbudssituation eftersom symtomen är av övergående karaktär.


Det kan låta som ett nederlag, men Monica Djurner tyckte inte det. I stället, säger hon, hade mötet den effekt som skyddsombuden hade hoppats på.


— När vi satt där märkte vi att cheferna blev påverkade av att inspektörerna gick hårt åt dem. Så även om beslutet inte var till vår fördel vann vi ändå för arbetsgivaren sa: ”vi börjar renovera”. En annan känsla vid mötet var att arbetsgivaren började inse att vi inte bara var gnälliga. 


Evakueringen inför renoveringarna börjar efter sommarstängningen, i september 2014. Det tar mer än två år att byta alla golv, ungefär ett halvår för varje våningsplan. Under den tiden flyttas patienter och personal i sicksack inom byggnaden. 


Nu är alla golv i den nya vårdbyggnaden omlagda och det sägs att gifterna leds ut ur huset. Men ohälsan fortsätter och skyddsombudet Monica Djurner tänker att det fortfarande är något som inte stämmer.


— Vid mindre renoveringar, till exempel när en vägg flyttades, har ett undertryck brutits som gör att gifterna i golvet går ut i luften igen. Undertrycket får aldrig stängas av och nu kräver vi skyddsombud att bli informerade om det så bara gäller en spik som ska spikas i. Om det stängs av kommer jag att lägga ett skyddsstopp. Då får de plasta in hela avdelningen och evakuera alla.



En av de inkallade experterna har sagt att det finns en förhöjd fuktighet i hela byggnaden och att det inte går att göra något åt det. Monica Djurner har fått veta att de billiga materialen blivit allt vanligare vid nybyggen de senaste 20 åren. Så småningom torkar de ut av sig själva, men under tiden kan folk hinna bli sjuka.


Nu kräver skyddsombuden att arbets­givaren ska uppmana alla som har arbetat i den nya vårdbyggnaden att kontakta sin chef. För chefer är skyldiga att anmäla arbetsskador till Försäkringskassan. 


Men arbetstagaren måste själv ansökan om ersättning för arbetsskada — vilket är det enda Försäkringskassan tar ställning till. Enligt Lars Sjöberg, verksamhets­utvecklare på myndigheten, är det bara en bråkdel av dem som gör en anmälan som också ansöker om ersättning.


Det är andra chefer nu och om deras företrädare har haft en ljummen inställning till medarbetarnas ohälsa så understryker både områdeschefen Per Albertsson och hr-chefen på område 6, Berit Roos Holmquist, att så är det inte längre.


— Tillsammans med skyddsombuden håller vi på att sätta samman ett informationsmaterial om vad som gäller när man ska ansöka om pengar för arbetsskada, säger Berit Roos Holmquist.


Vissa har blivit kroniskt sjuka, vissa har fortfarande besvär och några kommer aldrig tillbaka. Ännu har ingen riktigt kunnat ställas till svars för deras ohälsa, trots att bygget blev föremål för en rättslig tvist. 



I september 2018 nåddes en uppgörelse med byggentreprenören Peab, efter ett års överläggningar där båda sidor hade stämt varandra i tingsrätten. Västra Götalandsregionens och Västfastigheters bevisning var stark, flera sakkunniga experter pekade på att golvarbetena inte hade utförts fackmannamässigt. Peab svarade med egna experter som gav bilden av att eventuell fukt i golven inte kunde kopplas till personalens ohälsa. 


Osäkerheten i målet växte i takt med omfånget — över tiotusen sidor totalt. Regionen valde det säkra alternativet — en förlikning som innebar att Peab fick betala 55 miljoner kronor.


— Merparten av den summan är för golvbytet, vilket visar att vi hade rätt. Samtidigt fanns inget exakt svar på vad som orsakade problemen, säger Bosse Kjellstrand, områdeschef för Västfastigheters projekt.


De såg det som en stor risk för regionen att tingsrätten skulle fatta ett negativt beslut. Ett problem var att slingor för värme och kyla hade gjutits i betongen. Beroende på hur systemet användes omfördelades fukt på ett svårkontrollerat sätt. Därmed minskade möjligheten att peka ut någon ansvarig. Västfastigheter väljer numera bort den typen av teknisk konstruktion till förmån för traditionella bygglösningar. 



Även dåtidens upphandlingsform, där priset var direkt avgörande, tycks vara på väg bort. 


— I dag jobbar vi huvudsakligen med partnering, en samverkansform som gör att vi kan styra mer mot kvalitet. Jag hoppas och tror att vi har sett den här typen av problem för sista gången. Men av naturliga skäl så går det inte att lämna någon garanti, säger Bosse Kjellstrand.


Monica Djurners ilska över allt som hänt har lagt sig något. Skyddsombudens kamp har åtminstone lett till att cheferna tar deras larm på större allvar. Det är som om de är i början av en försoningsprocess.


Bland det hon lärt sig på vägen är hur viktigt det är att vara med i planeringen av nya vårdbyggnader. Även om arbets­givaren inte bjuder in och även om man inte tror att det ingår i ens uppdrag som skyddsombud. Det kan komma att göra det.


”Begär att få vara med vid detaljplaneringen och låt dig inte avskräckas av att du ses som tjatig och obekväm”, lyder hennes råd.


— Jag är inte lika arg längre, men ilskan över det som hänt kommer aldrig att försvinna. Jag tycker det var skit att regionen gjorde upp med Peab eftersom det innebär att vi inte har någon att ställa till svars för det som hänt. Vi har krigat som attan och vi fick rätt — huset är sjukt. Nu måste vi gå vidare.

Research: Jonatan Westin