”Det var vi som pratades vid på telefon. Det är jag som är Kristin, din mammas sköterska. Kan vi sätta oss någonstans och prata lite?”


”Jag ska bara packa ihop hennes saker först och se till att hon kommer iväg. Sen kan vi prata. Jag vill helst att hon kommer iväg innan syrran kommer tillbaka från apoteket och ställer till med någon cirkus. Ja, du känner väl min syster, Eva, så du vet ju att hon är som hon är. Lite speciell om man säger så. Hon vill ju så väl men hon har svårt för att hävda morsans rättigheter så jag kände att det var dags att jag flög hit och styrde upp lite.”


Agne tittade på mig för att försöka avläsa om han skulle fortsätta med att plocka fram det som behövdes för att sätta dropp. Agnes kollega kom ut i hallen med en oxymeter, den apparat som visade hur patienten syresatte sig, och visade den för Agne så att han skulle kunna göra en bedömning. Även han hade blicken fäst på mig. Gudrun satt kvar inne hos Sara och fuktade hennes munhåla. Sara sög lite på den fuktiga pinnen och då och då såg man en sväljrörelse. Gudrun tittade upp och försökte bilda sig en uppfattning om situationen i hal­len.


Jag tog av mig mina skor, ställde ifrån mig väskan och böjde mig ner för att ta fram broschyren om vård i livets slut. Samtidigt tog jag ett djupt andetag och när jag sträckte på mig igen så vände jag mig först till Agne:


”Kan ni vänta en liten stund? Jag och Bengt måste pratas vid?”


Agne nickade och tittade på kollegan, som enligt id-brickan hette Stig. Kollegans korsade armar över bröstkorgen uttryckte ett tydligt ogillande med hela upplägget.


”Vi har pratat med den avdelning som hon har så kallad öppen retur till, och hon är välkommen direkt dit. De känner henne väl. Vi har inte tid att vänta här utan antingen kör vi med henne eller utan henne. Köra måste vi göra nu.”


”Fem minuter bara”, vädjade jag. ”Jag måste informera Bengt om vad Sara och läkaren kommit överens om.”


”Mamma kan ju inte prata för sig och läkaren ser ju inte hur dålig hon är i dag”, bröt sonen in.


Jag tecknade åt Gudrun att stänga dörren så att Sara skulle slippa höra detta.


”I så fall får ni köra utan”, sa jag. ’’Vi måste prata först.” 


Sonen trodde inte sina öron. Han såg plötsligt hotfull ut och jag insåg att om ambulanspersonalen körde och Gudrun gick vidare till sitt nästa uppdrag så skulle det bara vara han och jag kvar förutom Sara. Tanken kändes obehagligt hotfull men oundviklig.


                                                                   ———



”För det första”, började jag, ”målet med vården i livets slut är att försöka skapa bästa möjliga livskvalitet för din mamma genom att lindra hennes symtom. Jag är här för att göra gott, inte för att skada. För några veckor sedan fick hon dropp för att hon själv ville det men hennes kropp klarade inte av att ta emot det. Hon fick andnöd och svullnade upp i kroppen. Din mammas läkare, som heter Nils Berger, pratade med henne och de beslutade om att inte ge mer dropp. Hon sa till honom att hon hade det bra här hemma och att hon inte ville åka till sjukhuset. Personalen och din syster och din mammas väninnor turas om att vara hos henne och de fuktar hennes munhåla hela tiden.”


Bengt tittade på mig under tystnad. Jag anade en lugnare rörelse i hans fötter. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att han skulle låta mig tala ostört så länge. Jag var helt inställd på att han skulle avbryta och säga emot.


”Jag visste inte att du fanns, Bengt. Varken din mamma eller din syster har nämnt dig.”


Bengt var tyst. Han verkade påtagligt rörd och han tittade ner på sina skor.


”Jag måste få prata med läkaren. Vad har han för nummer?”


Jag tittade på ambulanspersonalen som inte alls hade packat ihop sina saker. De stod stilla och lyssnade. Började nog förstå.

                                                                 

———


Gudrun hade troligen sett att jag började tappa styrfart. Hon gick fram till Bengt och la en hand på hans axel och sa, utan att möta hans blick:


”Jag har tagit hand om din mamma i flera veckor nu och hon har sagt flera gånger att hon verkligen inte vill åka mer ambulans.”


Bengt såg på Gudrun utan att riktigt se henne. Han bör­jade fylla väskan med en necessär och en morgonrock.


”Okey, killar, nu har vi lyssnat klart. Nu kör vi plan A. Jag har inte träffat morsan på länge men jag har ju känt henne hela mitt liv och jag vet att hon alltid har velat ha det så bra som möjligt.”


Jag hade gått lite åt sidan och ringt upp vårdcentralen. Sköterskan hade svarat och när jag förklarat ärendet så hade hon berättat att doktor Berger inte var i tjänst men att en vikarierande läkare fanns tillgänglig direkt. Hon kopplade vidare.



                                                                  ———


Jag kände att de andra tre som stelnat till i hallen var lika angelägna som jag att detta skulle sluta på ett bra sätt. Jag tog ett tuggummi ur min ficka för att på något sätt hämta lite energi men slängde det i papperskorgen direkt. Nu gällde det att göra allt så proffsigt som möjligt. En tuggummituggande sköterska skulle kunna uppfattas som arrogant av den som ville tolka det så.


”Gudrun, vem av dina kollegor var här när Bengt kom i dag. Den personen hade tydligen sagt till sonen att hon eller han tyckte att Sara skulle vårdas på sjukhus.”


Gudrun såg förvirrad ut.


”Den som var här på förmiddagen var Ahmed men jag kan inte tänka mig att han sagt det. Du känner ju honom. Han vet lika väl som jag vad Sara vill. Har sonen uppfattat något annat så måste det ha blivit någon sorts språkförbistring och att Ahmed inte vet vad han har svarat ja eller nej på.”


Jag ville gå in till Sara och titta till henne men samtidigt ville jag ha koll på vad sonen sa till läkarna och vad ambulanspersonalen tog för beslut. Stig pratade med samordnaren på SOS på sin telefon. Han var uppenbarligen stressad och skulle försöka förklara varför de inte kommit till beslut.


”Nej, det är inte riktigt så enkelt”, hörde jag honom säga. ”Jo, hon är uttorkad och syresätter sig dåligt. Ja, hon är okontaktbar men hon är i livets slutskede.”



Han packade ner sin utrustning, lyssnade på samordnarens replik och lovade återkomma snarast. Sonen hade tydligen kommit i kontakt med läkaren nu. Jag tänkte att detta var helt absurt; sonen hade inte träffat sin mamma på väldigt länge, hade kanske inte ens kännedom om hennes obotliga sjukdom och han hade nu en dialog med en läkare som aldrig träffat henne utan enbart satt och ögnade igenom sin kollegas anteckningar på en dataskärm. Bredvid stod jag, som ansåg mig veta patientens bästa, och höll andan.


”Kan du säga det där sista en gång till så sätter jag på högtalarfunktionen så att sköterskan hör det också?”


Bengt pillade på en knapp, höjde volymen och en besvärad läkarröst knastrade i rummet:


”Ja, som jag just sa här till patientens son, så tycker jag att, har ambulanspersonalen bedömt att hon är uttorkad så kan ju den sänkta medvetandegraden bero på det och då har man ju inget att förlora på att sätta dropp på sjukhuset och checka av läget lite. Hallå... är det någon där?”



Utan att fråga om lov tog jag mobilen ifrån Bengt.


”Hej jag heter Kristin och är onkologisjuksköterska i det pal­liativa teamet. Kan du läsa i Bergers anteckning från förrförra veckan att hon inte önskade vare sig infusion eller ambulans­transport vid försämring?”


”Jo, jag har just läst upp det för sonen men han verkar ju väldigt angelägen och läget kan ju vara ett annat nu och jag hinner omöjligt göra något hembesök idag och hon är ju väl­kommen till avdelningen och det är kanske lugnast så och...” 


”Jag kan sätta dropp i hemmet om du ordinerar det men det går emot mina etiska principer att gå emot hennes vilja.”


Jag tog ett djupt andetag och fortsatte:


”Jag antar att hon kommer att få lungpåverkan igen och därför måste jag ordna fram extravak som kan sitta här och observera henne.”


”Ja, då är det ju bäst för alla parter att hon får åka in en sväng. Hon är nog snart hemma igen.”


Rummet var så tyst att det enda som hördes var Saras svaga andhämtning. En gråtkänsla tryckte på i ögonen. Jag ville inte att det skulle märkas på min röst. Skulle jag komma längre i den här diskussionen? Jag svalde fast min mun var torr som fnöske. Nu var det mina ben som skakade. I ögon­vrån kunde jag se sonens triumfatoriska leende och hans hän­der som drog igen blixtlåset på väskan. Jag undrade om Sara skulle klara transporten. Jag ville bara springa därifrån för att inte bli inkluderad i detta beslut.


”Vad var ditt namn?”, frågade jag läkaren. ”Jag måsta ha det i min anteckning.”


”Månsson”, svarade han. ”John Månsson. Kan du vara snäll att slå av högtalarfunktionen”, viskade han och fortsatte:


”Jag förstår hur du tänker men du måste förstå mig också. Jag är ju stafettläkare och jag måste sopa rent efter mig när jag drar vidare till nästa ställe. Jag har ju så lite bakgrundskunskap om patienterna och jag kan ju omöjligt dra mig till min­nes allt om jag blir uppringd vid ett senare tillfälle när någon vill att jag ska förklara ett beslut. Så det blir nog bäst så här.”


”John, jag tror inte hon lever imorgon. Hade du velat att dina föräldrar skulle tillbringa sina sista dygn med ambulanstransport och andnöd bara för att dina syskon ville det?”


”Jag måste tyvärr lägga på här. Jag har ett fullt väntrum som väntar.”


När jag vände mig om såg jag hur ambulanssköterskorna försiktigt stoppade om Sara och spände bältet runt hennes bröstkorg och ben. Agne strök försiktigt med handen över hennes kind och talade lugnt och tryggt med henne och berättade vad som skulle hända.

                                                                    
———
 


När alla var utanför ytterdörren öppnades hissdörren och ut kom dottern Eva.


”Är ni inte kloka? Vet Kristin om det här?”


Sen fick Eva syn på mig bakom alla de andra. Hennes ögon spärrades upp, hon tokstirrade på mig, blind för de övriga. Inte ens sin bror verkade hon registrera. Sen sa hon det som var så tungt:


”Det här är inte okey. Du vet ju vad mamma vill. Det här kommer jag att anmäla”.

TEXT: SUSANNA HILLBOM

Författaren Susanna Hillbom är specialistsjuksköterska med inriktning onkologi/palliativ vård samt vårdlärare. Hon har även gett ut parallellhistorien Häcken full — en vårdroman.