När sjuksköterskan Heidi Hagerman arbetade inom äldreomsorgen slog det henne att enhetschefernas arbetsförhållanden kunde skilja sig mycket åt. Hon undrade vad det berodde på och flera år senare ger hon ett svar i sin doktorsavhandling.

Avhandlingen bygger på enkätstudier av chefer och deras medarbetare och på intervjuer med 28 enhetschefer vid särskilda boenden och inom hemtjänsten — lika många kvinnor som män och många av dem sjuksköterskor.

När intervjuerna gjordes tyckte cheferna att deras uppdrag kändes utvecklande och lärorikt, men bristande resurser tvingade dem till olika strategier för att hinna med det de skulle.

— De ville vara nära sina medarbetare, många var tidigt på arbetet för att hinna prata med dem. Många var också nåbara dygnet runt för att kunna ge stöd när det behövdes. Några hade jourverksamhet och flera hade dörren öppen för att vara nåbara, säger Heidi Hagerman.

Det fanns chefer som gavs rätt förutsättningar, men många saknade stöd från ledningen och förståelse från politikerna. En del hade ingen ersättare vid sjukdom, semester eller utbildning. Flera hade ansvar för arbetsgrupper på upp emot 70 personer och fler.

Intervjuerna visar också att många saknade praktiskt stöd när det kom till personalfrågor, ekonomi och it. De ville inte ha ett formulär som berättade hur de skulle göra — utan att någon faktiskt uträttade arbetsuppgifterna. För dem som hade det stödet var avlastningen ovärderlig.

— Många var frustrerade över att de saknade rätt förutsättningar. Flera berättade om etiska dilemman — som krav på att ingen boende ska dö ensam, samtidigt som budgeten inte räcker till extravak. Men trots frustrationen ansåg cheferna att de oftast kunde göra ett bra jobb.

Studierna visar att chefer med rätt förutsättningar är mindre stressade och skattar sin ledarskapsförmåga högre och att det påverkar även medarbetarnas trivsel.

— När jag är ute och pratar om mina studier säger många chefer att de känner igen sig. Min uppfattning är att det här är slitvargar, med stort budgetansvar och med ansvar för stora arbetsgrupper. Deras jobb borde ses som högstatusjobb, säger Heidi Hagerman.