"Ibland undrar jag varför det här har hänt. Jag var inte färdig. Jag hade velat hinna med så mycket mer i livet.” Birgit Smith är 86 år och bor på ett särskilt boende i Strövelstorp utanför Ängelholm. Hon har bott här i ett och ett halvt år nu. Det är bra. Hemtrevligt. Och personalen har arbetat här länge. När hon låg på avdelning 12 på sjukhuset och skulle välja boende sa någon: ”Ta Åsbytorp — där slutar de aldrig.” Då tänkte Birgit att där vill jag bo.

Det hände något en natt. Birgit minns inte riktigt vad, men hon hade råddat runt i sitt rum därhemma så att det var helt upp och ner. Hon vaknade upp på sjukhuset, i respirator. Sedan dess måste hon vara här på boendet. Inte längre hemma med maken.

Så mycket rör sig i hennes huvud. Hon har tid att tänka nu. På hur hennes liv blev. På Per-Ola, sonen som tar så väl hand om henne. Men också på de tre sönerna på kyrkogården. De som dog strax efter födseln. Hon har gett dem namn och tänker på dem som personer med olika egenskaper. Den gudomliga, den busiga, den bortskämda. Per-Ola finns där fort-farande. Livlig som barn, varm och tålmodig som vuxen.

— Han tar väl hand om mig, säger Birgit med mjuk röst.

Hon är tacksam för det liv som blev hennes och tycker egentligen inte att det är någon idé att tänka på det som inte går att ändra. Men ibland tänker hon på döden. Känner oro inför hur det kommer att vara. Går det fort eller blir det en långsam död? Kommer hon att vara ensam? När tankarna kommer och när hon är ledsen och frågar sig ”varför har detta hänt?” — då kan hon tala med personalen.

”Nu får du ta och rycka upp dig!” Undersköterskan Ann-Sofie Göransson erkänner att det nog var så hon kunde svara när någon av de gamla kom till henne med sina tankar. Lite hurtigt så där, med en önskan om att muntra upp stämningen. Nu har hon lärt sig ett annat sätt att svara. Eller att inte svara alls utan bara lyssna. Både hon och sjuksköterskan Birgitta Appelholm har gått en kurs i existentiella samtal för vårdpersonal.

Kursen, som heter Det svåra samtalet, anordnades av kommunen tillsammans med vuxenutbildningen. Tolv sjuksköterskor och undersköterskor från fyra olika boenden gick den under hösten och vintern förra året. Tillsammans med sjuksköterskan och vårdläraren Ulla Lundström reflekterade de kring svåra frågor och bemötande.

Ulla Lundström säger att det inom varje människa finns ett svar på vad som menas med existentiella frågor. För Ann-Sofie Göransson och Birgitta Appelholm handlar det existentiella om hela livet. Och om döden.

— En sak kursen lärde mig var att lyssna. Tidigare — om någon sa: ”jag vill bara dö” — var jag inte så lyhörd. Jag viftade bort det eller försökte trösta genom att säga ”tänk inte så” eller ”ryck upp dig”. Så gör jag inte längre. Nu sätter jag mig ner och lyssnar. Slätar inte över utan vågar vara tyst, säger Ann-Sofie Göransson.

Sjuksköterskan Birgitta Appelholm kan ibland höra gamla människor säga: ”jag har inte mer att tillföra”. Grubblerier och oro möter hon genom att sitta kvar, finnas där och vara en medmänniska.

— Jag lärde mig mycket av att få ta del av andras tankar och jag har blivit mer eftertänksam. Tänker efter lite mer när någon berättar om sin oro. Tidigare kunde jag ställa en fråga och utan att vänta på svar ställa en till. Nu ställer jag en fråga och väntar in svaret.

Det existentiella handlar inte bara om vad som väntar efter livets slut. Det handlar också om det liv som har varit och det som pågår. När Birgit, som har haft musiken som yrke, berättar om vad den har betytt för henne blir rösten lätt och glad.

Samtal kan vara existentiella. Liksom beröring, gemenskap och skratt. Birgit kan ha roligt med Siri, som själv var föreståndare inom äldreomsorgen en gång i tiden. ”Henne kan man säga vad som helst till”, säger hon och skrattar vid tanken. Och aktiviteter som den med bollarna de boxar mellan sig tvingar henne att vara på alerten. Att höra personalen ha roligt gör henne glad.

— Ni skrattar mycket. Det finns en tös som fnittrar så gott. Det är härligt att höra.

Sorgen personalen möter hos de gamla handlar ofta om att ha behövt lämna sitt hem, sina saker, kanske en partner eller ett husdjur. Ann-Sofie Göransson och Birgitta Appelholm känner sig numera trygga med att sitta tysta och lyssna eller hålla en hand. Men visst kan det vara svårt att veta om man gör rätt. Och inkännande samtal om livets ändlighet kan väcka den egna ångesten och göra det svårt att skilja på sitt yrkesjag och sitt privata jag.

— Relationerna här är ofta långa och samtalen djupa. För mig går det inte att helt och hållet lämna mitt privata jag hemma. Jag måste få vara mer än en yrkesroll — få gå utanför rollen och vara mig själv. Annars blir det inte bra, säger Birgitta.

Signaler om behovet av att prata kan vara lätta att missförstå eller att inte uppfatta alls. För att kunna prata om det existentiella krävs lyhördhet och självkännedom. På Åsbytorp har de börjat med reflekterande samtal, som ett sätt att lära känna sig själva och varandra.

— Vi reder ut missförstånd, innan de växer till konflikter. Det kan vara någon som är missnöjd med hur en kollega har gjort — eller inte har gjort. Vi kan också prata om våra känslor. Vad som varit jobbigt mellan oss, med boende eller med anhöriga. Det är svårt, men vi har blivit bättre på det, säger Ann-Sofie, som har fått rollen som värdegrundsledare.

Ungefär 90 000 människor dör i Sverige varje år och 80 procent dör den så kallade långsamma döden. Vårdpersonal inom hemtjänst och på äldreboenden bli viktiga personer för många.

Vårdläraren och sjuksköterskan Ulla Lundström möter ofta gamla på boenden som säger att vårdpersonalen är så duktig, men att de har så bråttom.

— Om man frågar dem som får stöd från hemtjänsten eller bor på särskilt boende är det samtal om existentiella frågor de saknar allra mest. Själv tror jag att man lätt gömmer sig bakom att inte ha tid. De som är rädda för de svåra samtalen har mest bråttom, säger hon.

Hennes erfarenhet är att vårdpersonal ofta vill förmedla information, eller göra något konkret för patienten, brukaren, den boende. Många vill också kunna ge svar. Trots att det inte finns något att ge, eller trots att det inte är ett svar patienten vill ha — utan helt enkelt någon att prata med.

Egentligen tycker hon att kärnan i allt vårdande är att våga stå kvar och möta en människas undran över livet och döden. Och att vårdpersonal ibland har lite för lätt att bolla över de existentiella samtalen till någon annan — en präst, en psykolog eller en kurator.

— Men om en patient säger till dig ”hur länge ska jag finnas kvar?” — då är det dig hen vill prata med.

Ulla Lundström önskar att det fanns mer tid för de existentiella samtalen i dagens vård. Politiker, kanske med utgångspunkt från sina egna behov, fattar beslut om eget rum, eget kök och dusch en gång om dagen. Hon tror att gemenskap, samtal och tröst är viktigare för de gamla än nitisk hygien och möjlighet att laga sin egen mat. Hon tror också att de svåra samtalen blir allt viktigare när allt fler av oss lever längre.

Birgit Smith sitter gärna och tittar ut genom fönstret. Tidigare var det full fart framåt, nu finner hon ro i att se på himlen, grönskan och blommorna. Hon tar också in det trivsamma omkring sig. Säger att här finns en hemtrevlighet, en känsla av att någon bor här. Någon som bara har gått ut för ett tag.

Ulla Lundström berättar att det är vanligt att se gamla sitta, som Birgit, helt stilla i en stol.

— Vi som är i aktiv ålder lägger kanske in våra känslor och tänker ”stackars”. Det behöver vi inte. När livet går mot sitt slut vill och behöver man reflektera över hur allting blev. Det är en tröstande tanke.

Lästips:

  • Existentiella frågor inom vård och omsorg av Jan Arlebrink, Studentlitteratur 2012.
  • Existentiell ensamhet — en utmaning i vården av äldre. Ett forskningsprojekt inom Palliativt utvecklingscentrum.


DET FRISKA ÅLDRANDET
Gerotranscendens är en teori, utvecklad av professor Lars Tornstam, om det friska åldrandet och den mindre materialistiska och mer andliga syn på livet det för med sig. Alla kan utveckla den visheten och personal kan hjälpa genom att till exempel inte bara fokusera på sjukdom och funktionsnedsättning och genom att underlätta för stunder av lugn och stillhet.
Källa: Vattna ett frö av vishet — gerotranscendens i praktiken av Barbro Wadensten, Äldre i centrum.