Det har regnat hela natten i Göteborg. Snön som föll i går har förvandlats till en smutsig sörja som tränger sig in även i de mest välfodrade skor. 61-årige Peter har ändå klarat sig hyfsat. Han tog på sig gummistövlar innan han lämnade rummet på resursboendet en bit utanför stan. Nu sitter han torrskodd i väntrummet på vårdcentralen för hemlösa tillsammans med sin boendestödjare Göran. Med blicken fäst i mobilen skrollar han runt en stund innan han ska in till läkaren.


Personalen på Närhälsans vårdcentral för hemlösa säger att det ska vara som vilken vårdcentral som helst. Lokalerna är ljusa och nyrenoverade, det ligger en tummad Metro på bordet i väntrummet och det doftar svagt av handsprit. Hit kommer patienter med övre luftvägsinfektioner, högt blodtryck och kroniska sjukdomar. Man kan lämna prover, inhalera ­astmamedicin, få injektioner och recept. Här finns alltid en läkare på plats, två sjuksköterskor och en medicinsk fotterapeut.


Men den som kliver in genom den låsta entrédörren märker snart att något är annorlunda. Här finns inga kölappar till receptionen, inga frikort som ska visas eller avgifter som faktureras. 


— Det ska vara låga trösklar och hög tillgänglighet, det är vad våra patienter behöver. Vården är gratis och man ska kunna komma precis som man är, säger sjuksköterskan Annika Lindén.



Resan mot hemlösheten kan börja på olika sätt. År av missbruk eller psykisk sjukdom som skapar ett utanförskap och kapar chanserna till ett anständigt boende. Det kan också starta med en djup depression som leder till skilsmässa, arbetslöshet och skulder som gör det omöjligt att få ett bostadskontrakt.


För Peter började det med mellanöl. Den lättillgängliga drycken var lika vanlig som kaffe i fikarummet på lastbilsverkstan där han arbetade i början av 1970-talet. Amfetamin testade han första gången som 30-åring och blev ganska snabbt fast. Tre gånger fick han sparken från jobbet som lastbilsmekaniker.


— Jag har varit en slarver, konstaterar han.


Det hårda livet har satt sina spår. Hälsan är knagglig, han är trött och saknar flera tänder i munnen.


— Jag märker att folk dömer mig efter hur jag ser ut. När jag handlar lägger expediten växeln på disken i stället för i min hand, berättar han.


När Peter för några år sedan bröt två revben läste läkaren på akuten i hans journal att han var missbrukare. 


— Då kunde jag inte få någon smärtlindring, trots att jag hade så ont, berättar han.



Att hemlöshet och missbruk förknippas med ett stort stigma är något som personalen på vårdcentralen känner igen. De önskar att vårdpersonal inte ska döma den som är hemlös på förhand och att laddade ord, som missbrukare och narkoman, stryks från journalsvenskan. Använd hellre ”person med beroendesjukdom”, menar de.


— Det finns ingen anledning att trampa på den som redan ligger. De är så medvetna om var de själva befinner sig att det behöver ingen annan peka ut, säger sjuksköterskan Tina Petersson.


Personalen möter alla med tolerans och respekt. Är någon uppjagad och arg är det ett lågaffektivt förhållningsätt som fungerar bäst. Inte en enda gång under mottagningens 14-åriga historia har de behövt trycka på överfallslarmet, som alla bär på bussarongen.



Det är en brokig, lite tilltufsad skara personer från hela Göteborg som kommer till mottagningen. De vanligaste besöksorsakerna är hudbesvär, infektioner och nedsatt allmäntillstånd. Någon kan vara drogpåverkad vid besöket, men långt ifrån alla. Merparten är mellan 30 och 70 år, den yngsta patienten som kommit var nyss fyllda 20. Den gemensamma nämnaren är att alla patienter saknar fast boende. De flesta har någon typ av tillfällig boendelösning via socialtjänsten eller vänner och familj. Bara en mindre del lever direkt på gatan, främst EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien.


— Många av våra patienter har dubbeldiagnoser som beroendesjukdom och psykiska ohälsa. Ofta kommer de tillsammans med boendestödjare eller andra resurspersoner som finns runt omkring dem. Vi har ett nära samarbete med socialtjänsten, berättar Annika Lindén.
 


Tina Petersson har ett förflutet som ordningsvakt och utbildade sig till sjuksköterska som 36-åring. Hon tror att hennes tidigare yrkeserfarenhet bidrog till att hon fick jobbet i konkurrens med många andra.


Sjuksköterskorna är noga med att undvika pekpinnar och klämkäcka råd om avgiftning och hälsosam livsstil när de pratar med patienterna.


— Man får ta saker som de är och inte alltid arbeta efter metodboken. Vi kan inte förvänta oss att patienterna förändrar något om de själva inte är motiverade. Det handlar mer om harm reduction, att minska skadan, säger Tina Petersson.


Hon medger att det kan vara svårt. Att gång på gång se en person göra felaktiga val, ta återfall och sjunka allt djupare ner i ett missbruk kan väcka såväl frustration som uppgivenhet. 


— Men det är inget vi visar patienterna. Vi tar upp det i handledningen som vi har en gång i månaden. Vi har ett väldig öppet klimat mellan oss. Inget är förbjudet att ta upp. Det hjälper.



Samtidigt som deras mottagning skiljer sig från traditionella vårdcentraler är de måna om att vara så vanliga som möjligt.


— Det är viktigt med normaliseringsprocessen. För att patienterna ska få känna att de är en del av samhället, vilket de ofta inte gör, vill vi likna den övriga vården så mycket som möjligt. Alla besök ska vara bokade, även om vi är väldigt flexibla med tiderna. Vi bjuder inte heller på mat eller kaffe här, det gör man ju inte på andra vårdcentraler, säger Tina Petersson.


Men ingen regel utan undantag. Är någon väldigt hungrig går det att få en smörgås och alla som fått fotvård hos Hillevi Backholm får ett par rena strumpor på sig. Det händer att personalen delar ut lite kläder som de fått skänkta. En gång råkade Annika Lindén ge bort en av läkarnas arbetsskor av misstag. Det skrattar de fortfarande gott åt.


Medicinska fotterapeuten Hillevi Backholm var med från starten när vårdcentralen för hemlösa öppnade 2005, Annika Lindén började året efter. Tina Petersson kallar sig för valpen i gruppen efter att ha jobbat där lite mer än ett år. Personalomsättningen är extremt låg. De säger att de har den bästa arbetsplatsen, väl medvetna om att alla inte har samma möjligheter som de har.


Vårdcentralen för hemlösa har nämligen något som många i vården drömmer om i dag: tid. 


— Vi har ordentligt med luft i systemet för att någon kan komma sent, spontant eller behöva en dubbeltid hos läkaren. Att ha tid för alla som kommer är en förutsättning för den här patientgruppen, annars går det inte. Där har vi något som saknas på många ställen. Tid är en bristvara i vården i dag, säger Annika Lindén. 



Dörren till läkarrummet går upp och ut tassar Annette Bengtsson i strumplästen för att följa med Annika Lindén in till provtagningen. De har känt varandra länge och Annika låter Annette peka ut vilket kärl hon för dagen ska sticka i. Det brukar aldrig bli fel.


— Tänk om alla vore som Annika, då skulle världen vara helt underbar. Hon är bäst, bäst, bäst, säger Annette innan hon tar på sig skorna och går ut.


HEMLÖSHET I SIFFROR:
Cirka 3 800 vuxna och 1 600 barn är hemlösa i Göteborg. Antalet är ungefär detsamma som 2015, då Göteborgs stad antog en nollvision mot hemlöshet.