På julafton 1944 fick Tauba Katzenstein ett glas mjölk i julklapp, så utspädd att den skiftade i blått. Det var den första mjölk hon smakat under fem års fångenskap. Hon hade då mot alla odds överlevt i gettot i Lodz och i koncentrationslägren Auschwitz och Ravensbrück.

Efter svåra umbäranden under förflyttningar i Polen och Tyskland var hon och 500 andra judiska kvinnor nu tvångsarbetare i en fabrik. Där bestämde en kvinnlig SS-officer över fångbarackerna. Hon visade ibland mänskliga sidor och tog då stora risker. De utmärglade kvinnorna fick glaset med mjölk och även var sin näsduk, som de kunde använda som binda. Men ingen av kvinnorna menstruerade längre. Tauba Katzenstein var då 18 år.

— Minnena finns med mig varje dag, i varje känsla, även när jag känner glädje finns de i bakgrunden, säger hon vid vårt besök i hennes rum med pentry på Judiska hemmet.

Där har hon bott i fem år, varav ett år som änka. Hennes mans förluster var värre och hon blev hans stöd. De möttes när båda kom med bussar till Sverige efter freden. De hamnade på en liten ort med andra magra flyktingar, med tom blick. De fick matpaket och sängplats i stugor. Han satte sig vid ett piano och spelade, de såg på varandra och tillsammans tog de ett första, försiktigt steg mot ett nytt liv.

Tauba Katzenstein har inte tidigare talat öppet om sina upplevelser. I somras bröt hon tystnaden och berättade i ett eget Sommarprogram om sina år under Förintelsen, då hon förlorade sin mormor i gettot, sin syster, som försökte fly, och sin mamma i Auschwitz.

— Den sortens slut de fick kan man aldrig komma över. Jag berättar för min mammas och mormors skull. Jag är den enda som lever som känt dem. De var ödmjuka och fattiga kvinnor.

Tauba Katzenstein känner Anja Brans väl. Hon är sjuksköterska och chef för äldreboendet sedan 20 år tillbaka. På Förintelsens minnesdag, den 27 januari, fick Anja Brans pris från Föreningen Förintelsens överlevande, för sitt långvariga arbete på Judiska hemmet, dit hon första gången kom som sjukvårdsbiträde från Finland för 40 år sedan.

Anja Brans själv är gift med en israel. När det var tid för Bat mitzva för dottern konverterade både hon, dottern och sonen till den judiska tron.

— Här har jag lärt känna överlevande från första, andra och tredje generationen. Jag är oerhört tagen av alla berättelser. Den här gruppen människor behöver speciell omsorg då minnen och associationer väcks när de blivit gamla och sköra, säger Anja Brans.

På Judiska hemmet är majoriteten av de boende överlevande från Förintelsen. Medelåldern är 92 år. Anja Brans är mycket noga med atmosfären och bemötandet av de äldre.

Här får ingen i personalen låta för bestämd eller sträng. Ingen klampar högt i korridorerna, det kan någon av de äldre uppfatta som tyska soldater. Inga tv-apparater står på, för ljudet från nyheterna kan upplevas skrämmande. Det finns inga takduschar installerade i något rum.

Vårdhundar är otänkbara. Besökare rekommenderas att inte ta med hundar alls. Anhörigas barn, om de gråter, kan kasta de äldre tillbaka i tiden.

— Vissa har fruktansvärda minnen från när de skilts åt från sina barn eller småsyskon. Det är hjärtskärande. De som har demens kan tro att de gråtande barnen är utsatta för något hemskt. Men i så fall ger personalen stöd, för barnen är välkomna hit.

Omvårdnaden om de äldre behöver anpassas efter behov och rädslor. Anja Brans arbetar mycket med utbildning av personalen.

— Det är känsligt med hygiensituationer. Det kan väcka rädsla att vara beroende av en annan person för att klä av sig och duscha. Då behövs en professionell medvetenhet om varför situationen blir så allvarlig. Det händer att personalen får orättvis kritik och då gäller det att inte ta den personligt.

Förhållandet till mat är ofta komplicerat efter svälten i fångenskapen. De äldre kan ha tappat aptit eller smak.

— Nu på ålderns höst kan de vilja ta med sig mat in på sina rum och gömma efter måltiderna. Det är inte ovanligt här att försäkra sig om att det finns mat kvar senare. Det är förståeligt.

Allt är knappast dystert på Judiska hemmet. Det är musik på tisdagarna och det mesta firas, speciellt judiska högtider. Anja Brans värnar om judisk kultur, religion och tradition. Meningen är att de boende ska känna igen sig både från dåtid och nutid. Hon har utvecklat boendet från att ha varit ett äldreboende med judiska inslag till dagens Judiska hemmet.

— Många av de överlevande i Sverige väljer att komma hit sina sista år och dö judiskt. Men ibland kan det vara svårt. Vi har haft äldre kvinnor, vars svenska makar gått bort, som inledde kontakter med oss i hemlighet. När de flyttade hit väcktes obearbetade minnen och både de och deras barn, som visste mycket lite om deras historia, behövde hjälp från vår psykolog.

Vi går genom boendet tillsammans med Tauba Katzenstein, som i dag åker rullstol. Vi stannar vid tavlor, möbler och böcker från krigstidens Centraleuropeiska länder som donerats till hemmet. I kaféet sitter några äldre, dricker kaffe och pratar. Deras värdighet är påtaglig för en utomstående och historiens vingslag hörs i rummet. Lampor sprider ett mjukt sken i det höga taket. De är formade som Davidsstjärnan. När Ateljé Lyktan tog dem ur produktion, skänkte företaget några lampor extra till boendet. Lokalen omvandlas ofta till synagoga för gudstjänster och minnesgudstjänster.

Flera av de boende har vittnat om sina upplevelser för allmänheten. Mietek Grocher föreläste om och om igen för knäpptysta högstadieklasser om sina fasor i nio koncentrationsläger. Häromåret avled han på Judiska hemmet.

— Men många av de överlevandes barn växer också upp i tysta hem. Vi möter dem här, de är ofta mycket bundna till sina föräldrar. Det är svårt för dem att släppa taget. Föräldrarna har överlevt det omöjliga, och ändå kan vi inte rädda dem här när livet tar slut. Palliativ vård här ställer stora krav, säger Anja Brans.

Personalen på Judiska hemmet kommer från 30 länder, olika kulturer och religioner. De förväntas alla lära sig om Förintelsen och de överlevande. Anja Brans lånar ut böcker, och föreläsare bjuds in.

— Några hade inte tidigare hört talas om Förintelsen. De kommer från delar i världen där andra folkmord är mer kända.

Personalen får också åka på den återkommande studieresan till Krakow i Polen.

— De får en fördjupad förståelse och många av dem arbetar kvar. På en av studieresorna till Auschwitz tände en av undersköterskorna, som kommer från Ryssland, ett ljus vid barack 24. En av våra boende hade varit fånge där och bad henne göra det innan vi åkte. Det blev en fin stund.

Judiska hemmet i Stockholm saknar skylt utanför. Sedan några år tillbaka har hotbilden ökat.

— Vi är ett äldre- och demensboende. Ändå behöver vi nu arbeta intensivt med polisen, den judiska församlingen och egna säkerhetskanaler. Vid vissa stora sammankomster har vi vakter, men de får inte klä sig i sina uniformer, som kan skrämma de boende. Över huvud taget måste miljön här kännas fri, vilket försvåras av hot.

Vi lämnar hemmet genom luftslussen i den låsta entrén.