När kom ihåg-lapparna bara blir fler och en känsla av vaghet och luddighet oroar allt mer söker Wendy Mitchell till slut hjälp. 2013 får hon diagnosen Alzheimer, 58 år gammal. I sin bok beskriver hon hur hon gradvis förlorar förmågor som att att cykla, köra bil, laga mat och sköta sitt jobb som administratör på ett sjukhus.

Hon märker också hur nattsvart omgivningens syn på diagnosen är, bland annat reagerar Mitchell på att även vårdpersonal använder orden ”lider av” demens. Säg hellre ”lever med” demens, tycker hon och påminner om att det är stor skillnad på att vara i början av sin demenssjukdom, eller i slutet. Det finns ett liv att leva däremellan.

Själv är hon, trots alla svårigheter, aktiv som ambassadör för det brittiska Alzheimersällskapet, och som bloggare och twittrare. Att skriva fungerar bättre än att tala och den tid hon har kvar vill Wendy Mitchell ägna åt att öka kunskapen om sjukdomen. Och åt sina två vuxna döttrar – den största rädslan och sorgen är tanken på att en dag inte längre känna igen sina egna barn.