Linn Fägersten med sin mamma Ulla. SSK Örebro. Njurtransplanterad. VF 5-19
Linn och hennes mamma Ulla Fägersten står varandra nära, och har alltid gjort. I dag är de ännu mer sammankopplade. Foto: Kicki Nilsson

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det här får inte bli ett snyftreportage. Jag vill belysa njursjuka och transplantation.

 Det är nästan det första sjuksköterskan Linn Fägersten säger när vi möter henne på Universitetssjukhuset i Örebro. Hon är klädd i sina privata kläder, trendiga glasögon och öppen långrock. Att den sprudlande 25-åringen var dödssjuk för ett och ett halvt år sedan är omöjligt att greppa.

Vi tar hissen ner till källaren där omklädningsrummen ligger. Linn ska snart gå på sitt pass och börjar byta om.

— Många kände inte ens igen mig när jag var som mest svullen. Jag gick upp 20 kilo på två månader. Du ser spåren här på min kropp.

Hon visar upp hudens bristningar och förklarar att det är på grund av cytostatikabehandlingarna hon ser ut som hon gör.

— Jag ser ju att folk tittar, men de tror att det inte märks. Jag har hört kommentarer som ”hur många barn har du fått?” och ”har du brunnit?”. Sjukvårdspersonal kan vara så där, rätt på bara. Jag kämpar med att känna mig helt bekväm.

Arbetskläderna är på, håret uppsatt. Samma smittande skratt och rättframhet, men nu i yrkesrollen. Vi tar hissen till våning nio och kirurgavdelningen. Här har Linn arbetat sedan sin examen i juni 2017. En examen hon kämpade fram helt på egen hand trots tuffa behandlingar under studietiden.

Allt började våren 2016 när Linn var så svullen om fötterna att hon inte fick ner dem i skorna. Första tanken var att hon var gravid.

— Men det var jag inte så jag tog mig till vårdcentralen för prover. Hon skickades till akuten och fick beskedet direkt: akut njursvikt. Det tog Linn med ro.

— Jag trodde att det skulle vara temporärt eftersom jag bara var svullen om fötterna. Det kändes som något enkelt att behandla.

En vecka senare gjordes en njurbiopsi som visade att Linn hade fått glomerulonefrit IgA-nefrit, en typ av njurinflammation. Hon lades in på Universitetssjukhuset i Örebro och fick akut cytostatikabehandling men tänkte fortfarande att det inte var någon större fara.

— Det var väl någon form av försvarsmekanism som satte in och jag hade ju så väldigt lite symtom. Den här diagnosen har ett långsamt förlopp och upptäcks oftast vid rutinkontroll. Du är ofta besvärsfri. Det är en tyst sjukdom.

Men när den andra cytostatikabehandlingen, som gjordes mellan juli och oktober, inte hjälpte alls — då blev det tungt.

— Då kände jag faktiskt bara hjälplöshet.

Linn har alltid stått nära sin mamma, Ulla Fägersten. När Linn blev sjuk var det självklart för Ulla att testa sig som potentiell organdonator.

— Jag hade två njurar och Linn hade inte hunnit med lika mycket som jag. Jag sa direkt att det här gör jag, säger Ulla, när vi träffar henne hemma hos Linn någon dag senare.

Tiden då Linn var allvarligt sjuk var påfrestande för Ulla. Men utåt visade hon det inte.

— Vad skulle jag göra? Om inte hon bröt ihop tänkte inte jag göra det. Men jag grät floder när ingen såg.

Linn kämpade på och fortsatte sina studier till sjuksköterska. Hon gjorde praktik samtidigt som hon genomgick sin tredje cytostatikabehandling. Under julen blev hon magsjuk och det tog den sista kraften ur henne. När hon började hallucinera hämtades hon med ambulans.

Från denna tid minns inte Linn så mycket eftersom hon var uremisk, urinförgiftad, och inte visste vad som var verklighet och inbillning.

— Jag tyckte ändå att jag hade koll, jag sa hela tiden att det här går bra.

Behandlingen fortsatte med hemodialys tre gånger i veckan. Samtidigt skrev Linn på sin c-uppsats.

— Alla andra undrade hur jag orkade, men då hade jag bara en termin kvar och jag ville inte ge upp. Jag bollade min c-uppsats med sjuksköterskorna som skötte min dialys. Jag skrev om hur arbetsmiljön påverkar sjuksköterskan och hennes arbetsutförande. Jag minns att jag frågade dem om mina resultat stämde med verkligheten. Jag hann ändå med 120 timmar dialys under de tio veckor jag skrev uppsatsen.

I maj 2017 fick Linn peritonealdialys, bukdialys. Samtidigt hade hon sin slutpraktik på urologen där hon fick ett särskilt rum för att kunna sköta behandlingen. Linn gick på anställningsintervjuer iklädd polo eftersom CDK:en, den centrala dialyskatetern, stack upp.

I den här vevan fick hon erbjudande om att göra en njurtransplantation. Men Linn sa nej eftersom hon ville ta sin examen först.

— Jag visste att om jag skulle ha avbrutit studierna då, så hade jag inte tagit upp dem igen.

Trots att hon missade många obligatoriska moment på grund av sjukhusvistelse lyckades Linn ta sin examen i juni 2017. Strax därefter fick hon jobb på kirurgavdelningen på Universitetssjukhuset i Örebro. Det var nu hon var tvungen att berätta om läget för sina chefer.

— Jag minns att jag ringde min dåvarande chef och sa att jag skulle behöva dialys på jobbet. Det blev alldeles tyst i luren. Sen sa hon: ”Det är okej Linn. Jag har alltid velat ha dig.”

Då kom tårarna.

— Jag trodde inte att någon skulle våga satsa på mig.

Linn började arbeta 80 procent och gick ifrån en gång per arbetspass för att få dialys. Med stöttning från chefer och arbetskamrater flöt allt på bra, och även här fick Linn ett särskilt rum för sin behandling.

— Jag hatar det här rummet i dag, säger Linn.

Vi står och samtalar just där allt skedde 2017. Linns nuvarande chef Marie Nordén har anslutit.

— Linn skötte allt själv. Vi såg bara till att det fanns ett rum. För oss var det så självklart. Vi såg att Linn verkligen ville detta och vi gjorde så gott vi kunde, säger Marie.

Hon berättar att hon såg att Linn var sjukare än hon själv ville erkänna.

— Det Linn har gjort är en bedrift, oavsett vad hon själv säger. Det är hon som har kämpat och gjort jobbet.

När Maries ord landar i Linn blir hon tydligt berörd.

— Det är klart att jag kan bli ledsen när jag tänker på vad jag har gått igenom, hur dåligt jag mådde. Känslorna har börjat komma nu, det kommer ifatt.

Några månader in på hösten blev Linn sämre. Hon blev återigen uremisk, började hallucinera på jobbet och blev sjukskriven. Och i november var det så dags för njurtransplantationen.

Ulla Fägersten minns hur det var att skiljas från sin dotter på sjukhuset.

— Det var jobbigt att säga hej då till varandra innan operationen. Vad som helst kan ju hända. Jag kände, att bara de hinner ta njuren, om det värsta sker.

Men allt gick bra. Mamma Ullas röst var det första Linn hörde när hon vaknade.

— Hon var hungrig — precis som vanligt. Då blev jag lugn, säger Linn.

Linn och Ulla hade turen att Ullas njure passade. Men de konstaterar att alla inte har samma tur.

— Vad bra det vore om fler kunde tänka sig att donera en njure — även till okända. Jag har gett Linn livet två gånger och jag skulle göra det igen om jag kunde, säger Ulla.

Linn bär sin mammas njure med enorm stolthet.

— Jag tycker faktiskt att jag har fått karaktärsdrag av mamma som jag inte hade innan. Som till exempel att jag dricker kaffe nu, det gjorde jag inte förut.

Men sjukdomen har kommit tillbaka, nu i den nya njuren. Det beskedet tog hårt på Linn.

— Jag har haft dåligt samvete för att det skulle vara mitt fel på något vis. Att jag skulle ha gjort något annorlunda, trots att jag vet att jag inte har misskött mig.

— Men jag mår bra i dag även om mina värden är förhöjda. Det handlar mer om att det är psykiskt påfrestande att inte veta vad som kommer att hända.

Trots en del restriktioner, som att dricka mycket vatten och se till att inte bli magsjuk, kan Linn ändå leva ganska normalt. Och arbetet på kirurgen går bra, Linn är som vilken anställd som helst.

— Jag får ingen speciell behandling, mer än järntillskott vid behov. Däremot tar jag prover regelbundet när värdena är dåliga och jag känner att sjukvården har koll på mig. Och jag har superkoll på mig själv.

I dag är Linn Fägersten en sjuksköterska med egna patienterfarenheter. Att ha varit den som ligger i sjukhussängen gör att hon lättare kan identifiera sig med patienterna, särskilt de yngre.

— Jag har stor förståelse för vad de faktiskt går igenom. I början var det tufft att hålla distansen, men det har blivit lättare. Att ha patienterfarenhet kan vara både en för- och nackdel. Men jag känner mig tryggare i min roll nu.

Om framtiden försöker Linn att inte tänka allt för mycket, det blir för jobbigt.

— Jag har en hel del ångest och har därför tänkt ut hela min vårdkedja om jag skulle bli sjuk igen. Jag tror inte att jag klarar att gå igenom mer dialys. Men det är tankar jag skjuter bort. Jag försöker verkligen att vara i nuet i stället.

TEXT: MARIA EREMO

Fakta om Linn Fägersten

Ålder: 25 år
Bor: Örebro
Yrke: Sjuk­sköterska
Familj: Sambon Oskar, mamma, pappa och två småsyskon