Hiv ligger fortfarande högt uppe på ångestlistan över allvarliga sjukdomar, trots att behandlingen i Sverige numera är så effektiv att virusmängden inte går att mäta. Enligt Lennie Lindberg, sjuksköterska och verksamhetschef på Noaks Ark i Stockholm, beror det på att kunskapen inte har hängt med i utvecklingen.

— Okunskapen ute i samhället är fortfarande utbredd och studier på primärvårdspersonal visar att det finns stora kunskapsbrister även inom den medicinska världen, säger han.

Lennie Lindberg, som också är kognitiv beteendeterapeut, har haft många samtal med personer som berättar hur de skyddar sina barn mot hiv och hur de kontrollerar varje steg för att inte trampa på en blodfläck. Han vet, och det har studier visat, att lugnande besked, provtagningar eller stora utredningar bara vidmakthåller ångesten. För att hjälpa en person med hälsoångest krävs i stället rätt bemötande och behandling med kognitiv beteendeterapi, KBT.

— Det kan bli ett dilemma för oss i vården eftersom lagen säger att vi inte får neka någon att testa sig. Men om någon kommer gång på gång inser vi ju att det inte är ett test utan en behandling mot hälsoångesten som personen behöver. Precis som i övriga vården har sjuksköterskor en viktig uppgift att se till att de här patienterna får rätt vård.

Ett dilemma kan det också vara att som sjuksköterska känna irritationen växa — efter att flera gånger ha sagt "du är inte smittad" och efter flera försök att lugna. Patienter med hälsoångest tar resurser — så länge de inte får rätt vård. Precis som patienter med andra diagnoser, konstaterar Lennie Lindberg.

— Det gamla ordet hypokondri har fått en löjeväckande klang, men det handlar om ett ångesttillstånd och vi skulle aldrig säga: "det där är bara en depression", eller "bara självmordstankar". Vi behöver uppgradera hälsoångest till vad det faktiskt är — ett ångesttillstånd, som det nu finns bra behandling mot.

Det bästa, enligt Lennie Lindberg, är att vara ärlig och säga "det här är ditt tionde hivtest och nu funderar jag på vad som ligger bakom din oro för att få hiv".

— Att bli avfärdad som hypokondriker skulle göra vem som helst förorättad, men ingen patient blir upprörd över att en sjuksköterska, som man har träffat tidigare, lägger fram en hypotes om att besöken kan vara drivna av oro för att sedan erbjuda stöd att tillsammans utforska det.

I utforskandet ligger att försöka ta reda på vad oron bottnar i. Handlar det om dödsångest — eller om kontroll? Det är ett misstag att generalisera och tro att allas oro står för samma sak, säger Lennie Lindberg.

— Personer som lider av hälsoångest fastnar i ett sätt att bli av med sin oro genom att grubbla, fråga anhöriga eller söka upp vården. På kort sikt kanske det fungerar med lugnande besked. Kanske personen slutar att oroa sig för "det där", men så kommer nästa "det där". Det är ineffektiv problemlösning.

Som personal kan det vara svårt att stå ut med patientens oro och inte vara där för att gång på gång försäkra att pricken inte är en tumör.

— Handlar det om hälsoångest är det en björntjänst. Då är det bättre att fråga: "varför tror du att den där pricken är en cancertumör?". Det kan vara början på ett samtal mellan patient och behandlare.