När Anna Janssons make skulle göra en ablation mot förmaksflimmer fick han en allvarlig stroke. Från den ena dagen till den andra konstaterades han hjärndöd. Plötsligt blev hans organ aktuella för donation.

— Mitt i det hemska, det värsta som kunde hända och kaoset som blev, var det skönt att veta hans inställning, för vi hade pratat om det. Jag kunde svara att han gett sitt medgivande till att donera organ. Det blev en hjältes död, han var 56 år, och förhoppningsvis fick andra leva vidare tack vare honom, säger hon.

Sjuksköterskan Anna Jansson är känd som deckarförfattaren bakom den ännu mer kända polisen Maria Wern på Gotland, böcker som filmats och översatts till 16 språk.

I den senaste boken Mitt hjärta är ditt kretsar historien kring bristen på organ. Poliskollegan Per Arvidsson väntar på att hans lilla dotter ska få ett nytt hjärta. Familjen är desperat och överväger en kontroversiell metod där genteknik används. Samtidigt spanar ett medelålders par i kikare från sitt fönstret mot stranden. Där tar en man, som frun tycker är spännande och maken hatar, emot kvinnor för kärleksmöten i sitt tält.

I sin research sneglade Anna Jansson på vetenskapen. Forskare undersöker om det är möjligt att skapa ett hjärta för barn i ett grisfoster med hjälp av stamceller och blockering av gener. Hon följde även läkare och sjuksköterskors arbete på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

— Om man skriver om något så allvarligt är det viktigt att beskrivningen är korrekt. Jag har grunderna från vården men jag förstod inte innan hur isolerade familjer med svårt hjärtsjuka barn blir. De blir bundna till sjukhus, till apparater och måste i stort sett ge upp sin tillvaro. Det var viktigt för mig att beskriva de anhörigas situation. Det svårt sjuka barnets föräldrar lever i en bubbla, avstängda från världen, där inget annat är viktigt.

Varje morgon klockan halv sex stiger Anna Jansson upp och sätter på kaffebryggaren. Sedan sätter hon sig i skrubben på villans övervåning och skriver i nattlinne.

— Jag skriver så fort jag får en chans. Att skriva en bok är att sitta 800 timmar ensam vid datorn. För att inte bli isolerad träffar jag framför allt mina barn och barnbarn.

Anna Jansson arbetade som sjuksköterska i 25 år. Hon träffar än i dag ett sammansvetsat nattgäng från lungmedicin på Universitetssjukhuset i Örebro.

— Man kommer varandra nära på natten när man möter svåra saker. Man förstår inte att man samtidigt kan ha så roligt och trevligt tillsammans. Men när min man dog orkade jag inte arbeta kvar. Vi hade många lungcancerpatienter och jag klarade inte längre att trösta och stötta.

Som 53-åring började hon fundera på varför hon som ung valde sjuksköterskeyrket och sedan just lungmedicin. Familjen hade drabbats hårt i flera generationer av lungsjukdomen tuberkulos.

— Det hade aldrig slagit mig! Pappa och en syster överlevde tbc som barn, men förlorade tre syskon och sina föräldrar. Sedan fick pappa tbc som vuxen och på sanatoriet träffade han min mamma, som var sjuksköterska där. Hon blev smittad, så när jag föddes sattes jag på spädbarnshem i fyra månader. Under min barndom opererades mamma flera gånger och det var inte självklart att hon skulle överleva.

Skrivandet tog fart när Anna Jansson skaffade dator 1998 och redan det första manuskriptet blev antaget av förlaget Norstedts. Vårdfokusläsare med gott minne kommer ihåg hennes noveller om vårdetiska dilemman här i tidningen åren efter millennieskiftet.

Den som gillar svenska deckare vet att på Gotland ligger det blodiga lik bakom varannan rauk. Nu flyttar Anna Jansson blicken mot Örebro med en ny serie om kriminalkommissarien Christoffer Bark.

Där är hon själv rotad med familjen. Sedan några år tillsammans med den nya kärleken, som är psykolog.

— Jag visste inte att jag behövde en psykolog, han bara dök upp.