Hennes vita bussarong är lika urtvättad som alla andras vid bordet, och pennorna i bröstfickan lika många. Men hon är den enda som har en namnskylt med både titeln legitimerad sjuksköterska och professor.

Det är omvårdnadsrond på thoraxintensiven. Ett team i taget kommer in för att bolla sina problem med varandra och Anna Forsberg. Det är intensivvårdssjuksköterskor, ST-läkare, överläkare, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator, undersköterskor och studenter.

Skillnaden mot morgonens medicinska rond är att här sägs inget om att noradrenalin fortfarande behövs för att hålla blodtrycket uppe, eller om crp gått ned efter de första doserna antibiotika. I stället återkommer alla till frågan hur just de kan hjälpa patienterna att hålla livslågan uppe.

De ser den förtvivlat kämpande människan under droppslangar, pumpar och flimrande skärmar. Livslågan fladdrar — tiden på thoraxintensiven är en prövning utöver det mesta.

— Fråga efter patientens egen berättelse. Hur han förstår det som sker. Om han är tracheostomerad kan han berätta i talventilen. Detsamma i samtalen med de anhöriga. Lyssna på deras berättelse, de är så rädda och förstår dessutom inte allt vi förstår om iva-vård.

Den unga ST-läkaren lutar sig koncentrerat fram över bordet mot Anna Forsberg för att inte missa något. Hans teams patient har vårdats här i två månader, efter en bypass-operation av hjärtats kranskärl. Bröstkorgen har behövt öppnas igen och patienten har drabbats av sepsis. Före operationen kunde patienten fortfarande jobba, nu klarar han inte andningen själv och har gått ned 15 kilo. Dagens utmaning — att stå vid sängkanten — förbereds.

Anna Forsberg coachar personalen. Hon vänder blicken mot var och en.

— Ni ser framstegen och bekräftar dem, det kallas performance accomplishment och är mycket viktigt i iva-vården. Det är skönt att få känna att doktorn och sjuksköterskan tror på att man är på väg tillbaka. Patienten behöver uppmuntran och hopp, men absolut inte hurtigt, ingen hejarklack.

Anna Forsberg talar vidare med gruppen om forskningsbegreppet standing by, att intensivvårdssjuksköterskan visar att hon inte gett upp om patienten, utan tänker stå kvar.

Vi går tillsammans genom hjärtintensiven. Ett rum står förberett med alla läkemedelspumpar och skärmar för övervakning av den patient som är på väg till avdelningen — med ett nytt hjärta i bröstkorgen sedan några timmar. Anna Forsberg berättar vidare om omvårdnadsronderna.

— Jag förstärker deras egna tankar och lägger in forskning. Det har blivit så bra, numera lyssnar alla yrkesgrupper och vill vara med.

Så var det inte i början. När Skånes universitetssjukhus rekryterade en klinisk professor för att lyfta omvårdnaden på thoraxkirurgen visade Lund sina lite tristare sidor.

Här vägde traditionen tungt. Professorer inom thoraxkirurgi var läkare — och män. Men även de erfarna sjuksköterskorna tittade på hennes roll och pondus med skepsis. Anna Forsberg mötte blickarna, för hon ber inte om ursäkt för sin kompetens.

— För enhetscheferna kom jag som en chock. De var i sin bubbla och där kom jag och var inte så imponerad, faktiskt. Jag var inte finkänslig heller. De blev nog rädda för mig. När jag sedan å andra sidan blir entusiastisk är jag ivrig som en Sankt Bernhardshund och slickar i ansiktet. Det har jag förstått att man inte gör i Lund.

Det här är sex år sedan och historia. Men för sina efterföljare vill hon vara öppen: det har varit tufft att bryta ny mark. Att baxa in omvårdnadsforskning inom kirurgin, få erfarna sjuksköterskor som ”vet hur man gör” att börja arbeta med standardvårdplaner och tänka evidensbaserad vård.

— I dag är jag en i familjen. De kan inte leva utan mig här. I dag skulle de sluta upp runt mig och säga ”mucka inte med vår omvårdnadsprofessor”.

Hon säger det med ett finurligt leende och det skulle kunna uppfattas skrytigt. Men det bekräftas av Maria Nygren, områdeschef, som först tänkte ”hur kan vi dra nytta av en omvårdnadsprofessor?”.

— Men vi fann varandra. Hon har fört in vetenskapen och sagt ”så här är det, här ska vi inte tycka och tro”. Hon möjliggör för sjuksköterskor att forska. Vi arbetar utifrån kärnkompetenserna, vi har Journal Club. Hela tänkandet är att sjuksköterska är en profession med rättigheter till vetenskapen. Vi är väldigt glada att ha henne.

När Anna Forsberg kom var kliniken i kris. Entusiastiska chefer — Maria Nygren erkänner att hon var en — hade slagit ihop kardiologen och thoraxkirurgin. Det som skulle bli så bra, att sjuksköterskorna skulle rotera och få dubbel kompetens och avdelningen få större flexibilitet, blev rena snurren. Sjuksköterskorna snurrade morrande iväg till andra jobb, vårdplatser stängdes. Ryktet spred sig och det blev allt svårare att rekrytera.

Stressen och röran gjorde att omvårdnaden blev lidande. Sjuksköterskorna hann inte alltid prata med patienterna för att veta hur de mådde, eller mäta alla värden — även om patienterna dagen före haft en hjärtinfarkt eller opererat bypasskärl i hjärtat.

Cheferna insåg att de behövde backa. De delade på avdelningarna, lät sjuksköterskorna välja var de ville jobba. Sedan behövdes en ny motor som kunde lyfta inställningen till omvårdnad — Anna Forsberg, som dundrade in med nytänkande, projekt och forskning.

Hon och avdelningarna kämpade tillsammans. Sjuksköterskorna skulle få arbeta utifrån vad de lärt sig på utbildningen, och inte tumma på kraven eller etiken. Deras arbete organiserades utifrån de sex kärnkompetenserna.

De nya sjuksköterskorna skulle stärkas in i professionen, i stället för att skrämmas iväg. Anna Forsberg drog i gång kliniska utbildningsmöten, där de lyfte sina problem och delade med sig till varandra och fick bekräftelse. Träffarna blev så populära att liknande har startats för de erfarna sjuksköterskorna.

Hon har infört dagliga ”lyft på täcket”-undersökningen Head to toe. Genom att sjuksköterskorna undersöker allt från lung- och hjärtljud till om det finns tecken på svamp i munhålan känner de sina patienter.

Numera har också sjuksköterskor och undersköterskor ett kort i fickan med vem som gör vad. Sjuksköterskorna funderar inte längre på hur de ska hinna hjälpa undersköterskorna att servera mat, ta ekg och tömma kateterpåsarna.

—Undersköterskorna är duktiga och värdefulla — absolut. Det innebär inte att de har samma arbetsuppgifter eller ansvar som sjuksköterskorna. Det ska vara tydligt vem som gör vad, och inte leda till diskussioner.

Anna Forsberg vill se tydlig struktur på omvårdnaden. Det som för patienten kan verka som ett ömsint pysslande ska gå att mäta och följa dag för dag. Hon har arbetat fram och infört standardvårdplaner för transplanterade patienter på Sahlgrenska i Göteborg och nu även i Lund. De sjuksköterskor som följer vårdplanen missar inte trycksår, sömnproblem, konfussion, svårigheter med andning eller cirkulation och inte eller det psykosociala eller existentiella.

— Standardvårdplaner är otroligt bra för säker vård. Vi måste ha koll på allt, teoretiskt sett kan våra patienter få hjärtstopp när som helst. Dessutom har det effektiviserat vården, för vi behöver inte uppfinna hjulet en gång i veckan. På Sahlgrenska kunde vi fördubbla antalet levertransplantationer när vi infört standardvårdplan.

Anna Forsberg tar gärna åt sig äran för att Lund fått rikssjukvården av hjärtkirurgi. Med henne fick sjukhuset ett evidensbaserat sätt att ge omvårdnad. Hon är den enda omvårdnadsprofessorn i Europa med inriktning mot transplantationsvård.

— Många sjuksköterskor söker sig hit för att jag jobbar här. De nya attraheras av den vetenskapliga miljön. De är oroliga för att tappa det akademiska. Jag är en förebild. Att jag jobbar här rekryterar.

Anna Forsberg har som professor så klart även en ledande roll vid universitetet. Forska, handleda doktorander, föreläsa i Sverige och i Europa och samtidigt projektleda kliniskt. Det är knappast 40-timmarsveckor, och att hon själv liknar sig vid ett ”kärnkraftverk” verkar allt mer träffande.

Allt i Anna Forsbergs karriär har kännetecknats av att hon har varit yngst. Som 25-åring höll hon kurser på sjuksköterskeutbildningen. Hon minns hur en kirurgprofessor beskrev hennes situation när hon började forska. —

Han sa: ”Du måste vara dubbelt så bra som alla andra för du är kvinna, du är sjuksköterska och du är under 30 år”. Så har det varit. Kolleger säger att jag gjort kometkarriär. Ja, men det har varit ett makalöst slit. Mina doktorander har fått komma hem till mig och hjälpa till att byta blöjor på mina barn. Nu vill jag finnas här och hjälpa unga, duktiga sjuksköterskor både kliniskt och med forskning.