Det är en eftermiddag i början av augusti när sjuksköterskestudenten Sigmund Sundelin och iva-sjuksköterskan Helen Conte ses på kaféet Orangeriet i Rådhuset i Sundsvall.

Sigmund är 22 år och ska snart börja sista terminen på Mittuniversitetets sjuksköterskeprogram. Helen är 49 år och har länge arbetat som intensivvårdssjuksköterska. I dag pendlar hon mellan hemmet i Kramfors och Karolinska institutet i Huddinge där hon undervisar blivande specialistsjuksköterskor.

De två börjar prata direkt.

Sigmund: Det känns bra att bli klar snart, men frågan är vad ska jag göra sen.

Helen: Vad vill du göra?

Sigmund: Jag vet inte riktigt än. Det landar nog i att jag börjar jobba på rättspsyk. Jag är intresserad av psykiatri och så har jag en dröm om att även utbilda mig till psykoterapeut när jag har jobbat som sjuksköterska ett tag. Jag har själv mått dåligt under perioder och har egen erfarenhet av psykiatrin, vilket har gjort att jag har läst och fördjupat mig i ämnet.

Helen: Min praktik inom psykiatrin var en av mina bästa praktikperioder.

Men Helen Conte övervägde aldrig att specialisera sig inom det området.

Hon började läsa till sjuksköterska när hon var 23 år. Under utbildningen hade hon tänkt att hon skulle bli distriktssköterska och hennes första jobb var på en akutmottagning. Hon jobbade också på en kirurgisk avdelning innan hon bestämde sig för att specialisera sig mot intensivvård. Det var ett lyckokast.

På frågan om vilket val hon är mest nöjd med i sitt yrkesliv svarar hon utan att tveka beslutet att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska.

— Jag fick en fördjupad kunskap och ett mer kritiskt förhållningssätt. Och så fick jag mitt livs passion — intensivvård.

För Sigmund är det inte någon självklarhet att läsa till specialistsjuksköterska. Men om han gör det är det inriktning mot psykiatri som ligger närmast till hands.

Som iva-sjuksköterska vårdar Helen Conte de svårast sjuka patienterna. Vid sidan av jobbet på kliniken har hon forskat om intensivvårdsteam och 2017 lade hon fram sin avhandling vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik på Karolinska institutet. I dag utgör undervisningen på Karolinska huvuddelen av hennes arbete. Hon arbetar också extra på intensivvårdsavdelningen i Umeå.

På frågan om hon ångrar något val hon har gjort hittills i sitt yrkesliv behöver hon fundera en liten stund.

— Det finns förstås vissa situationer, men när något hänt och jag har analyserat klart är jag inte den typen av person som funderar så mycket mer på det, säger hon.

Fast när samtalet glider över på forskning kommer hon ändå på en sak som hon gärna hade gjort annorlunda, nämligen att forska på heltid i stället för att jobba på sjukhus samtidigt som hon arbetade med sin avhandling. Det eftersom forskning är viktigt och behöver få ta tid.

Det kritiska förhållningssättet som hon menar att forskningen ger framhåller hon som särskilt värdefullt.

Sigmund Sundelin håller med:

— Jag vet med mig att jag är kritisk, nästan av princip, säger han.

Helen: Ska man framåt måste man vara kritisk. Och tar någon illa vid sig måste man kunna tala om det. Ofta handlar det om hur man säger saker mer än vad man säger. Jag har en kollega som kan säga vad som helst till folk och han uppfattas alltid som trevlig, men skulle jag säga samma saker skulle jag bli sågad vid fotknölarna. När jag började utbilda studenter fick jag höra att några var lite rädda för mig, fast jag alltid försöker vara vänlig. Jag förstod sen att mitt ansiktsuttryck inte stämde överens med det jag sa när jag försökte ge feedback och vara trevlig samtidigt. Fast sen insåg jag att det är skönt att studenterna har respekt för mig. Jag finns ju på utbildningen för att de ska lära sig och utvecklas.

Sigmund: Jag är lite konflikträdd samtidigt som jag tycker att det är viktigt att vara kritisk. Hur hanterar jag det?

Helen: Det funkar att vara rak, men man måste välja sina situationer. I alla fall gick det bra under mina år som sjuksköterska på Karolinska Huddinge att säga vad jag tyckte när det behövdes. Det var en anledning till att jag stannade där i 15 år.

Sigmund Sundelin tror inte att lönen kommer att vara så viktig för honom när han är klar.

— Jag tänker inte så mycket på det, men om man ska se till det större perspektivet är det förstås av stor betydelse att sjuksköterskor tjänar ordentligt.

Helen Conte anser däremot att lönen är viktig och hon framhåller särskilt betydelsen av att det finns en löneutveckling för sjuksköterskor. Hon påpekar att en förutsättning för att kunna tacka nej till extrajobb är att grundinkomsten är bra.

Tidigare tog hon, i likhet med många andra sjuksköterskor, ofta pass utöver sin ordinarie arbetstid, vilket gav ett välkommet ekonomiskt tillskott. Men när hon slutade med det insåg hon hur viktigt det är med återhämtning för att kunna göra ett bra jobb.

— Många inom vården jobbar extra och så orkar de till slut inte mer. Man ska se till helheten och tänka på hur mycket fritid man får.

Helen Conte har inte gått in för att tjäna så mycket som möjligt och hon har varit ointresserad av taktiska drag för kortsiktig löneutveckling. I stället för att försöka få upp lönen genom att byta arbetsplats stannade hon i många år på Karolinska Huddinge eftersom hon trivdes så bra där. Men vid några tillfällen har hon tagit strid för sin lön.

— Jag var ganska hård i vissa fall. När jag märkte att nya sjuksköterskor som jag skolade in fick högre lön än jag kopplade jag in facket och sa att jag accepterar inte det här. Det funkade för mig.

— Fast när man ställer sådana krav måste man först fråga sig om man är beredd att sluta ifall arbetsgivaren inte går med på kraven.

Helen Conte har aldrig varit lockad av bemanningsbranschen trots höga löner. Ett skäl till det är att det är viktigt för henne att jobba i en arbetsgrupp som hon kan komma tillbaka till. Sigmund Sundelin ser däremot en viss lockelse i att jobba som bemanningssjuksköterska.

— När jag läser väldigt kritiska artiklar om bemanning kan jag bli arg. Det vore ju absurt om vi som sjuksköterskor sa nej till arbetsgivare som ger mer betalt och bättre villkor när vi arbetar på ställen som betalar uselt.

Han tillägger att det är komplicerat och att han hade önskat att även offentliga arbetsgivare som regel gav sjuksköterskor bra betalt.

— Å andra sidan är det nog inte helt lätt för politiker att bara ta sådana beslut, resonerar han. När Helen ska sammanfatta sina råd till Sigmund och andra yngre sjuksköterskor blir det: "Gör det som känns rätt och acceptera varken dålig arbetsmiljö eller dålig löneutveckling".

— När man gör ett val behöver det inte vara för all framtid. Många talar om att göra karriär, men ibland måste man stanna upp och tänka på vad man själv tycker är roligt och viktigt.

TEXT: SAMUEL LAGERCRANTZ