För ett och ett halvt år sedan genomgick Lars- Göran Rosén en kranskärlsoperation. I dag är det dags att med hjälp av ultraljud följa upp hur hans hjärta mår. Med bar överkropp ligger han på sidan på en pappersinklädd brits inne på ett av rummen på enheten för klinisk fysiologi på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Solljuset utanför når inte in hit. Rullgardinen är neddragen för att inte störa kontrasterna på bildskärmen.

Lars-Göran ser hur den svartvita och ibland rödfärgade bilden pulserar jämnt och metodiskt. Det är lätt att förstå vad det är, även för den som inte är medicinskt utbildad. Men vad de många diagrammen, siffrorna och de färgsprakande flammorna står för vet bara den som behärskar tekniken.

— Jag klarar det rätt bra på egen hand numera, men jag är långt ifrån fullärd, säger biomedicinska analytikern Axel Abrahamsson och lägger på ytterligare en klick gel på den del av proben som han håller mot Lars-Görans bröstkorg.

Med van hand knappar han in olika kommandon på tangentbordet samtidig som han försiktigt ändrar läget på proben mot Lars-Göran Roséns bröst med den andra handen. För en oinvigd verkar han utföra uppgiften som om han aldrig hade gjort något annat.

Men Axel är fortfarande under upplärning. Det riktiga proffset i rummet heter Louise Thorell. Hon står snett bakom honom, har blicken riktad mot skärmen och har full koll på vad han gör och inte gör.

Louise Thorell har arbetat som biomedicinsk analytiker i nio år, varav de allra flesta på klinisk fysiologi i Karlskrona. De första åren ägnade hon mycket av sin fritid åt att förkovra sig. Hon tog bland annat en magisterexamen i bild- och funktionsdiagnostik och genomgick en stor europeisk certifiering i ultraljud av hjärta.

Lönen påverkades inte nämnvärt. Detta trots att hon själv skrev undersökningssvaren och signerade dem, vilket normalt är en läkares uppgift.

— Jag gjorde det mest för att jag ville vara en ”duktig flicka”, säger Louise som ville vidare i sin yrkesutveckling men samtidigt kände att hon nog inte skulle komma så mycket längre som biomedicinsk analytiker.

Hon började se sig om efter andra jobb, flyttade till Stockholm och börj-ade på allvar fundera på att byta yrke.

Men så fick hon ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Hennes tidigare avdelningschef på klinisk fysiologi i Karlskrona, Susanne Lundgren, frågade om hon kunde tänka sig att komma tillbaka till Blekinge och arbeta som specialistbiomedicinsk analytiker. Hon skulle få betydligt mer ansvar än vad hon hade haft tidigare. Dessutom skulle lönen höjas rejält, från 28 000 till 40 000 kronor i månaden.

— Jag var lyrisk. När jag började jobba här sa en kollega till mig att jag aldrig kommer att få upp min lön och att jag aldrig kommer att få skriva egna svar. Jag retar henne fortfarande för det, säger Louise.

Hon sätter sig vid tangentbordet och ber Lars-Göran att krysta. På så sätt ändras inflödet till hjärtat. Av samma anledning ber hon Axel att ta tag i patientens ben och hjälpa honom att lyfta på dem.

— Viss patologi ses bara när vi anstränger oss, förklarar Louise samtidigt som hon avslutar undersökningen och Lars-Göran börjar ta på sig på överkroppen igen.

Efteråt ska hon gå igenom resultatet i lugn och ro för att sedan kunna skicka ett svar till den läkare som remitterat in patienten.

Susanne Lundgren, själv biomedicinsk analytiker, var den som för cirka fem år sedan drev igenom inrättandet av särskilda specialisttjänster för biomedicinska analytiker i Blekinge. Det slutgiltiga beslutet togs av dåvarande landstingsdirektören.

Dessförinnan hade hon i många år skrivit otaliga brev till verksamhetschefer, sjukhusdirektörer och sjukhusledningar om vikten av att ge en vettig lön till dem som tar på sig alltmer avancerade arbetsuppgifter. I takt med den medicintekniska utvecklingen hade biomedicinska analytikerna tagit över många av de uppgifter som tidigare hade utförts av ST-läkarna, inklusive ansvaret.

— Vi konkurrerar inte med läkarna och gör inte heller deras jobb, som är mycket vidare. Men för att mäkta med alla patienter måste vi dela upp kompetenserna. Uppgiftsglidningen till oss biomedicinska analytiker har skett just för att kunna utnyttja allas kompetenser på bästa sätt, säger Susanne, som numera är verksamhetschef för klinisk fysiologi.

Lönen för en specialistbiomedicinsk analytiker är i paritet med en ST-läkares, vilket i praktiken innebär ett påslag på minst 10 000 kronor i månaden, det vill säga lika mycket som Vårdförbundet numera kräver för särskilt yrkesskickliga.

— Jag tycker att det är viktigt att lönen är kopplad till den kunskap du har. Om inte tappar du incitamentet för att bli specialistbiomedicinsk analytiker. Lönen är det enda verktyget arbetsgivaren har för att tala om att du är kompetent, säger Susanne Lundgren.

Att göra karriär betyder olika saker beroende på vem man pratar med. Vissa betonar löneutvecklingen, andra fokuserar på att bli bättre och bättre i sitt jobb, få utökat ansvar och kanske mer att säga till om.

— För mig är karriär en kombination av att få möjligheter att utvecklas i yrkesrollen och att lönen följer med. Lönen är viktig eftersom den visar att arbetsgivaren uppskattar min kompetens och de kunskaper jag har, säger Louise Thorell som efter nio år som biomedicinsk analytiker tjänar drygt 15 000 kronor mer i månaden än Axel Abrahamsson, som är relativt ny i yrket.

Jag frågar Axel om han inte är avundsjuk på Louise.

— Inte så mycket, säger han och skrattar. För mig fungerar hon snarare som en morot. Hon visar mig att det finns en potential här för att komma långt, om man vill det. När jag tänker på karriär är inte lönen det viktigaste, däremot att man kan stanna inom sitt yrke samtidigt som man får mer erfarenhet och avancerar kunskapsmässigt.