”En autistisk kollektivbiografi" är redaktörernas egen beskrivning av den här boken. Texterna blev resultatet när en grupp vuxna med autism började träffas för att diskutera sin identitet och dela sina erfarenheter. Gruppträffarna ledde till en lust att skriva — inte för den icke-autistiska majoriteten utan för andra med samma funktionsnedsättning. De behövde därför inte fastna i långa förklaringar om vad autism är.

Boken vänder sig mot schablonbilden av den autistiske personen som ensam och isolerad i samhällets utkant, beroende av dess stöd. Men det krävs mycket tid och kraft för att försöka anpassa sig till den icke-autistiska normen och i den här boken ville skribenterna skapa ett ”autistiskt vi” som får vara självklart.

Texterna handlar bland annat om att visa känslor, gemenskap med andra, strategier för att klara vardagen och om särskilda förmågor som ibland följer med autism.