När Vårdfokus träffade Kimberly Storm första gången, veckorna innan hon skulle ta examen vid Gävle Högskola 2015, var många regioner och kommuner i desperat behov av sjuksköterskor. Ändå hade ingångslönerna fastnat kring 24 000—25 000 kronor. Till skillnad från många andra i klassen vågade Kimberly Storm avvakta och syna arbetsgivarna rejält i sömmarna. I artikeln beskrev vi henne som kaxig, i positiv bemärkelse.

Hon gick på många anställningsintervjuer och letade efter en arbetsplats som kändes stabil. Det skulle finnas erfarna kolleger att rådfråga och utrymme för utveckling. Men framför allt, lönen skulle vara den rätta.

— Det var definitivt sjuksköterskornas marknad. Den som ville ha oss fick betala ordentligt, tänkte jag. Men arbetsgivarna tjafsade om 500-lappar, som en symbolisk grej. Då blev det symboliskt för mig också, jag kämpade inte bara för min egen skull utan för att göra hela yrket mer attraktivt, säger Kimberly Storm.

Hon avvaktade in i det sista. Till slut tog hon ett sommarvikariat på ett korttidsboende i Gävle kommun. Hon fick 25 500 kronor i månaden och ett sommartillägg på 5 000. I det övre spannet för nyexaminerade det året.

Sedan dess har det blivit jobb på en akutvårdsavdelning på Gävle sjukhus, hemsjukvård i Norge samt akutvårdsavdelningen och intermediärvårdavdelningen, mava/ima, på S:t Görans sjukhus. Sedan i januari 2020 jobbar hon på Rosenlunds närakut i Stockholm. Fem arbetsplatser på lika många år.

— När jag stannar upp utvecklings- eller lönemässigt förhandlar jag med arbetsgivaren. Ger inte det något byter jag arbetsplats. Vårdpersonal sliter hårt och belönas med en klapp på axeln. Det funkar inte i så många andra branscher. Varför ska jag nöja mig med det?

Kringhoppandet och erfarenheten har gjort att hon i dag tjänar 33 700 kronor. Det tycker hon själv är rimligt. Samtidigt har ingångslönerna succesivt höjts, vilket gjort att nyutbildade sjuksköterskor sällan är långt efter henne lönemässigt.

— I stället för att se det som något orättvist gör jag det till en tillgång. Det är ett starkt argument för att jag som har flera års erfarenhet ska lyftas. På så sätt kan höjda ingångslöner driva på för hela kollektivet, säger Kimberly Storm.

Hon har alltid gillat akutsjukvård, och drömmer om att en dag jobba som anestesisjuksköterska. Men förhoppningen är att fler arbetsgivare ska börja erbjuda individuellt utformade scheman. Färskt i minnet finns alla tunga nattpass på mava/ima vid S:t Görans sjukhus, där hon jobbade i tre år. Hon grät ofta inför passen och kände att mycket i privatlivet gick förlorat.

— För en del funkar nattpass utmärkt, för andra är det bara en pina. Kanske kan vi dela upp oss lite mer efter personliga egenskaper i framtiden, i stället för att alla ska göra likadant. Där tror jag att vi som yrkesgrupp behöver driva på, säger Kimberly Storm.

Hon uppmanar alla som snart ger sig ut i arbetslivet att vara snälla mot sig själva, tillåta sig att vara gröna och se till att ha bra stöd. För egen del tog det mer än ett år att bli någorlunda varm i kläderna. I början gjorde hon flera småmisstag och kände sig bitvis förvirrad. Den som får en alltför tuff start kan lätt bli bränd och börja se sig om efter annat, tror Kimberly Storm.

— Vi ska hålla länge. Känn efter vad du tycker är kul och hur du själv vill jobba, våga hoppa runt. Gå inte efter drömjobbet direkt. På så sätt lär du dig att se vilka arbetsplatser som har det lilla extra, som ger en möjlighet att utvecklas.

Hon tycker att synen på sjuksköterskan som driven av ett kall känns avlägsen, tillhörande en annan tid. Visst gillar hon patientkontakten och att få hjälpa andra, men framför allt är det ett yrke som är stimulerande och utmanande. Hon gillar att jobba enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, att teknik och omvårdnad ständigt utvecklas.

Men med åren har hon insett att det bitvis är tufft — med övertid, överbeläggningar och stress som återkommande inslag. Därför fortsätter hon att odla kamplustan, det ska vara rättvist. Hon har tidigare varit fackligt förtroendevald och kan tänka sig att bli det igen.

— Om ingen på arbetsplatsen känner till sina fackliga rättigheter finns det en stor risk att arbetsgivaren driver igenom försämringar utan minsta protest. Jag uppmanar alla att läsa på och ta kampen, säger Kimberly Storm och avslutar med en uppmaning till alla nya i yrket:

— Ta hjälp av varandra, för varandras talan. Var noga med att ta raster, matpauser och att gå på toaletten. Det är arbetsgivarens ansvar om det inte går ihop på golvet. Håll inte ett trasigt system under armarna.


Så hittar Kimberly balansen:
"Jag ser till att verkligen vara ledig på min lediga tid. När jag tar av mig arbetskläderna lämnar jag jobbet. Jag ser till att hänga med och prata med vänner, sambo och familjen. Träning och att vara ute i naturen, då samlar jag energi. Jag tänker efter både en och två gånger innan jag tar extrapass. Om jag gör det är det för att det passar mig, inte för att arbetsgivaren behöver mig."