Barnen utanför

Onda magar och oroliga själar. För unga som mår dåligt är vägen till hjälp ofta lång och snårig. Bara tre av fyra får behandling i tid — och många faller mellan stolarna.

Åtta månader. Så länge fick ett barn med konkreta självmordsplaner vänta på en tid hos barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Barnet, som var i lågstadieåldern, hade under en längre tid känt sig utsatt i skolan, var nedstämt och hade tankar på att skada sig själv. Primärvården skickade en remiss till bup. Väntetiden uppskattades till ett halvt år, men i takt med att månaderna gick mådde barnet allt sämre. Under tiden kontaktade mamman mottagningen flera gånger och berättade bland annat att barnet inte ville gå till skolan och hotade att ta livet av sig.

Fallet har granskats av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, och är bara ett exempel på de långa köerna till bup. I dag får endast 75 procent hjälp i tid, visar färska siffror från Sveriges kommuner och regioner, SKR (se nästa sida).

Vården har fått det allt svårare att möta behoven när den psykiska ohälsan bland barn ökar. Under de senaste tio åren har väntetiderna till såväl förstagångsbesök som utredning och behandling blivit längre.

Ökningen består framför allt av fler fall av depressioner och olika ångestsyndrom, samt adhd och autism, rapporterar Socialstyrelsen.

En annan orsak till de långa köerna är kompetensförsörjningen. Bristen på sjuksköterskor, läkare och psykologer skapar hål i schemarader och tidböcker och stoppar flödet.

Barnen hamnar också i kläm när samordningen brister. I en Ivo-rapport från 2018 vittnar både föräldrar och personal om en splittrad vård. Elevhälsa, bup, socialtjänst och barnläkarmottagning arbetar i separata spår i stället för gränsöverskridande. Det finns en otydlighet i systemet om vem som gör vad, och likt kulor i ett flipperspel studsar familjerna mellan olika aktörer.

I brist på helhetssyn händer det att behandlande åtgärder skjuts över från bup till elevhälsan när väntetiderna blir långa. Men elevhälsan är inte en vårdinstans och har inte ett behandlande uppdrag. Första linjens psykiatri inom primärvården, som ska avlasta specialistpsykiatrin, har inte heller alltid den kapacitet och kompetens som behövs för att ta hand om barn och unga och familjer i kris.

Under året har Ivo genomfört en nationell tillsyn där man samlat alla aktörer runt ett barn. I dialogmöten har man tittat på vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra och varför. Ett vanligt hinder är frågan om sekretess.

— Det kan vara ett bekymmer för aktörerna, men oftast är det inget problem för föräldrarna. De vill snarare att vården ska ha mer insyn, säger Caroline Persson, handläggare på Ivo.

Lärdomar från tillsynen kommer att presenteras på Ivos hemsida under hösten.

I januari utsågs barnläkaren Peter Almgren till regeringens särskilda samordnare för en god och nära vård för barn, som ett tillägg till Anna Nergårdhs pågående utredning. I uppdraget ingår ett särskilt fokus på den psykiska ohälsan.

— Att det är långa köer och brister i samordningen är redan känt och inget som ska utredas ytterligare. Vårt uppdrag handlar om att ta fram en målbild och färdplan för vården, ett tydligt system som är robust och jämlikt. Vi ska ta fram lagförslag som underlättar för en mer sammanhållen vårdkedja, säger Peter Almgren.

Utredningen ska fokusera på lindrig psykisk ohälsa och omhändertagande på primärvårdsnivå.

— Men samtidigt kanske det är de barn i kön med samsjuklighet och som bollas runt som lider mest. Det finns ingen som håller i dem. Jag är också orolig över de riktigt små barnen som upptäcks inom barnhälsovården. Där finns en otydlighet kring planering och det behövs bättre strategier så att personalen vet hur de ska göra, säger Peter Almgren.

I början av året sjösatte också Sveriges kommuner och regioner en större satsning inom bup och första linjens psykiatri för att korta köerna. Som så mycket annat kom den av sig när coronapandemin bröt ut. Men att minska trycket inom bup är nödvändigt — även för dem som inte redan står i kön, menar Ing-Marie Wieselgren, som är SKR:s samordnare för psykisk ohälsa.

— När det är så trångt i vården letar vi inte aktivt efter nya fall. Jag är jätteorolig för att det finns ett stort mörkertal där ute av barn som riskerar att inte klara livet särskilt bra, säger hon. Här har sjuksköterskor en viktig roll och kan fungera både som spjutspetsar och upptäckare, menar Ing-Marie Wieselgren.

— Vi har sjuksköterskor i många frontlinjer. Jag tänker till exempel på dem som arbetar inom vuxenpsykiatrin — de kanske hittar barn till patienter som inte mår bra. Jag vet att sjuksköterskor har kompetensen att göra det, men inte alltid resurserna. Dessutom är de väldigt bra på att hålla ihop vården.

Som ett led i att försöka kapa köerna till bup inför många regioner nu systemet ”En väg in” (se artikel intill) där sjuksköterskor använder ett särskilt intervjuverktyg för att lotsa familjerna rätt lite snabbare och smidigare.

Åtta månader. När det hade gått så lång tid och barnet med självmordstankar fortfarande inte fått komma till bup ringde mamman dit igen. Denna gång beslutade sjuksköterskan som svarade att ärendet skulle tas upp på mottagningens behandlingskonferens, vilket också skedde och barnet fick en tid.

Så länge ska inget barn med självmordstankar behöva vänta. Det slår Ivo fast efter att ha granskat fallet. Att barn som mår dåligt måste få snabba insatser är också något som regeringens särskilda samordnare Peter Almgren ska verka för.

— Barn befinner sig i en sådan otrolig utveckling på så många plan. På samma sätt som brist på ett särskilt vitamin i spädbarnsåldern kan leda till hjärnskador senare i livet kan inlärningssvårigheter och psykisk ohälsa som inte upptäcks i tid skapa andra problem, som hemmasittande eller missbruk. Ett antal missade år kan få livslånga konsekvenser.

Kötiderna till bup och första linjens psykiatri skiljer sig åt över landet. Hur ser det ut i din region? Läs mer på vardfokus.se!

Mer om ämnet

• Caroline lotsar till rätt hjälp
• ”Alla är inte lika resursstarka som jag”
• Det räcker inte att dra ur datorsladden